Från Kentucky med skärpa

Det här är inget för den som uteslutande vill ha Instagram-country eller ens East Nashville-coolness. Inte heller något för den som suktar efter något excentriskt, bredbent, ösigt eller skrävlande självmytologiskt.

Ian Noe är socialrealistisk, oglammig och, om än med ett snett litet John Prine-leende i mungipan, kärv som en hel Daniel Woodrell-roman när han på detta dubbelalbums väldigt löst sammanhållna sångcykel tar oss med till Kentuckys obygder (eller miljöer inspirerade av dem).

Noe må se alldaglig ut och låter egentligen rätt vanlig men bortom det till synes jordnära avtecknar sig ett ofta utomjordiskt skarpt låtskrivande inbäddat i musik som mestadels verkar inom stram folkcountry och den sortens förmodligen hälsosamma distans till country/americana-genrens alla hårddrickande wannabes som bäst exemplifieras av en textrad som: »Just because you like to party/Don’t make ya George Jones«.

En handfull låtar på »Canyon Falls Trailer Band«, trettiosexåringens tredje fullängdsskiva, är vi som såg honom i fjol på exempelvis Stockholm Roots redan bekanta med. Redan då slogs man till backen av den ensliga hopplösheten i »Jukebox Blues (For Blaze Foley)« eller den närmast Lyle Lovett-undersköna »She’ Familiar (In the Strangest of Ways)«.

Ian Noe är varken jämrande eller självgod, än mindre dömande. Däremot är han vass på att se, beskriva och levandegöra sin omgivning. En skapelse som »What I’d Give« skulle säkert Bruce Springsteen slanta upp en betydande del av sin förmögenhet för att åter kunna skriva eller bara för att komma åt samma laddning, samma närhet.

Möjligen har Noe inte samma crossoverkraft som, säg, Isbell, Sierra eller Sturgill, eventuellt är han alltför provinsiell, men absolut inget ska uteslutas eftersom du som lyssnare hela tiden vill ha mer – och kolla hur det har gått för någon som Tyler Childers.

När Ian Noe i sina låtar lyfter sina mer eller mindre uträknade karaktärer (»Leeann«, »Kentucky Hurricane« etc) till höjder de knappast trott sig nå igen och kanske bara undantagsvis förtjänat, åtminstone undantagsvis ansett sig förtjäna, lyfter han även – utan att vi nästan tänker på det, än mindre räknat med – var och en av oss som lyssnar. Bara det, och inte så bara. ■