»Känsla är inte direkt något du kan lära dig«






Leon Bridges om artisterna som format honom. (Ur Sonic #84, hösten 2015.)

Tajt mockajacka, högt skurna kostymbyxor, spegelblanka skor, disciplinerad mustasch. Leon Bridges utstrålar kontroll och coolness. Det gäller inte bara hans yttre, det gör han när han pratar också. Säger inte för mycket. Men heller aldrig så lite att det kan uppfattas onödigt kort eller oförskämt. Hans stil och i ännu högre grad hans musik, sound och inspelningsmetoder är en veritabel vintagedröm. Det hade säkert gått att göra narr av honom, om det nu inte vore för att han är så förbenat begåvad.

Eftersom tjugosexåringen knappast har gjort sig känd för att dölja sin fäbless för sextiotalssoul ses han ofta som del av en retrosoulvåg som rymmer alltifrån pånyttfödda veteraner som Charles Bradley, Sharon Jones och Lee Fields till yngre kometer á la Alabama Shakes och Curtis Harding.

Leon Bridges växte upp i Fort Worth, Texas, men familjens rötter finns i New Orleans. Det hade surrats om honom ett tag men det slutliga genombrottet ägde rum på den stora mässan/festivalen SXSW i Austin i våras, där Leon Bridges var namnet på allas läppar. Eftersom han känns väldigt självklar i rollen som artist är det svårt att ta in att han så sent som för bara ett drygt år sedan fortfarande försörjde sig som diskare.

– Faktum är att jag kan sakna det en del, säger han. Allting var lite lättare då. Det är inte så mycket förväntas av dig och du märker inte på samma sätt av all negativitet som finns där ute.

– Samtidigt älskar jag ju det jag håller på med nu.

Är det som du trodde att det skulle vara att åka runt så här?

– [skakar på huvudet] Nä.

På vilket sätt? 

– När jag började sjunga soulmusik tänkte jag aldrig på det här med framgång. Det fanns inte på kartan. Då, för omkring tre år sedan, existerade ingen soulrevival, inte som jag hade koll på i alla fall. Den ende åt det hållet jag kände till var Raphael Saadiq. Faktum är att jag tänkte: »Varför gör ingen annan det här?« Jag ville verkligen gå tillbaka till rötterna, där allt började.

En lördageftermiddag i september sitter Leon Bridges i sin turnébuss utanför Debaser Medis i Stockholm. Han har spelat kors och tvärs sedan det finfina debutalbumet »Coming Home«, en topp tio-framgång såväl i USA som Storbritannien, släpptes i somras. Det har placerat honom i somliga udda sammanhang. 

– Konstigast var utan tvekan när jag fick närvara vid Anna Wintour och Tony Burchs middagsbjudning för diverse högdjur inom mode [i Paris, i somras]. De ville att jag skulle framföra en låt. Det var bara jag och en akustisk gitarr. Jag gjorde »Lisa Sawyer« inför en publik bestående av bland andra Jessica Alba. Jag var väldigt nervös. Klarade knappt av att prata.

Det är nu inte för att tala kändisar vi stämt träff med Leon Bridges. I stället har vi gett honom i uppdrag att fundera ut fem sångare som har betytt lite extra för honom:

 

GINUWINE

R’n’b-crooner från Washington DC. Slog igenom 1996 som en av producentgiganten Timbalands första skyddslingar med hitsingeln »Pony«. Uppnådde platinaförsäljning i USA med sina tre första album. Har det senaste decenniet fört en mer anonym tillvaro som artist. Lär jobba på en ny skiva där han för första gången på drygt femton år åter samarbetar med Timbaland.

– Ett självklart val, säger Leon Bridges. Älskade honom som liten grabb. Bland det första jag lyssnade på över huvud taget. Det här var alltså innan jag snöade in på gammal soulmusik.

Vad drog dig till honom? 

– Först och främst gjorde han väldigt tillgänglig musik. Som liten hade jag ingen möjlighet att köpa skivor, jag lyssnade mest på det som spelades på radio. Ginuwine hörde jag hemma hos en kompis. Jag minns inte vad som fick mig att fastna. Mest en känsla, tror jag. En känsla som fick mig att vilja lyssna mer.

Har du fortsatt att följa hans karriär?

– Njae. Jag följer honom på Instagram, inte mer än så. Nu för tiden lägger han krutet på olika sidoaktiviteter [filmer, TV-serier, gruppen TGT med mera], men även om inget av det har engagerat mig som hans tidiga grejer är han för mig alltid en legendar.

Hör du spår av hans musik i det du gör?

– Ja, en del. Inte att jag medvetet tänker att jag ska låta som honom eller så. Men han plockade lite från alla soulsångare som hade föregått honom, så allt hänger ihop.

 

JAKE PALESCHIC

Americana-aktig singer-songwritertalang från Fort Worth som byggt upp viss lokal ryktbarhet men ännu inte nått ut på bred front. Släppte tidigare i år albumet »Again, At Last«.

– Jake jobbade på det open mic-ställe där jag gjorde mina första uppträdanden. Visade jag honom en låt som jag hade skrivit kom han med uppmuntran och tips. Han inspirerade mig att fortsätta. [Leon Bridges har »betalat tillbaka« genom att använda Jake Paleschic som uppvärmare på sin USA-turné.] Ja, man kan väl säga att jag såg upp till honom. 

– En dag där på kaféet spelades en av hans låtar, »Bullet«. Jag, som kom jag från hiphop- och r’n’b-håll, hade aldrig hört något liknande. Jag visste ingenting om Bob Dylan eller den världen. Det var en rejäl ögonöppnare. 

 

SAM COOKE

Soulsångarnas soulsångare. Influerade alla från Aretha Franklin och Otis Redding till Marvin Gaye och Al Green. Dels som röststilist men också för att han tidigt lämnade gospelmusiken för en lyckosam karriär inom pop och det som blev soul. Drev eget förlag och skivbolag långt innan det var vidare vanligt att artister, i synnerhet svarta artister, gjorde det. Sköts 1964 till döds under oklara omständigheter. Blev trettiotre år.

– Utan tvekan en av de största. Det är helt galet att jag så ofta jämförs med honom. Samtidigt inser jag att det är lätt att jämföra med något som bara är på ett ungefär likt. Som sångare är ju vi båda väldigt »smooth«. 

– Visst hörde jag en del Sam Cooke och sådan soul när jag växte upp, men jag hade inga skivor eller så. När en vän en dag sa »du måste vara influerad av Sam Cooke« bestämde jag mig för att mer seriöst spana in hans grejer. Det ledde mig vidare till andra artister, varav många hämtat ett och annat från just Cooke. Så det är svårt att säga exakt varifrån jag snappat upp vissa saker. Det kan vara från Sam Cooke men det kan lika gärna vara, säg, The Ovations.

Vad är det du gillar med Sam Cooke?

– Han kom från en gospelbakgrund och kunde låta så där arketypiskt utlevelsefull och ruffig, samtidigt som han utan problem behärskade mer subtil och elegant popmusik. Det handlar också om hans frasering och hur han liksom flyter igenom melodierna.

Det låter väldigt enkelt för honom. 

– Det gör ju det. Jag begriper exempelvis inte riktigt vad som rörde sig i hans huvud när han tog sig an en massa standards och gjorde om dem helt efter eget huvud. Hur som helst låter det fantastiskt. Jag älskar också att han startade sitt eget skivbolag och knöt till sig en massa svarta artister som han gillade. Allt han producerade var grymt. 

 

BOBBY WOMACK

Började i gospelensemblen The Womack Brothers, som sajnades av Sam Cooke till SAR Records och sedermera likt mentorn växlade över till sekulär musik under namnet The Valentinos innan Bobby Womack inledde en vindlande karriär som sessiongitarrist och artist i eget namn. Sista plattan, 2012 års »The Bravest Man in the Universe«, producerades av Blur-sångaren Damon Albarn och XL Records-bossen Richard Russell. Avled i cancer i fjol, sjuttio år gammal.

– Jag måste ta med Bobby Womack.

Varför?

– För att han spelade med Sam Cooke, men också för konsekvensen i hans karriär – det är en sådan karriär jag skulle vilja ha. Jag älskar också hans gitarrstil. För att inte tala om hans inspelningar med The Valentinos…

– Egentligen är jag nog mer en låtkille, men om jag måste lyfta fram en hel skiva med honom blir det »Fly Me to the Moon«. 

– Vi har två helt olika sorters röster, men ibland kan jag se likheter mellan oss i sångleverans och även i låtskrivandet.

 

VAN MORRISON

Butter Belfast-bard, numera sjuttio år fyllda. Slog igenom i mitten av sextiotalet som sångare i gruppen Them med inspelningar som »Gloria«, »Here Comes the Night« och »Baby, Please Don’t Go«. Men det var som soloartist hans keltiska soul skulle blomma ut till fullo sent sextio- och tidigt sjuttiotal på album som »Astral Weeks«, »Moondance« och »Tupelo Honey«. Fortfarande högproduktiv.

– Som sångare och låtskrivare tänker jag mycket på frasering, hur man betonar saker. Van Morrisons låtar och sättet han sjöng dem på upphör aldrig att fängsla mig. Om du hör Van Morrison är knappast det första du tänker »åh, han måste vara från Irland«. I början när jag lyssnade på honom hade jag ingen aning om det. Jag blev väldigt överraskad när jag fick veta det.

Han har onekligen studerat amerikansk musiktradition. 

– Jo, men samtidigt fanns nog allt det där inom honom redan. Känsla är inte direkt något du kan lära dig. Du kan studera det men måste ha något mer för att kunna behärska det.

Någon speciell låt du är svag för? 

– [snabbt] »Sweet Thing«. Gud… Den skulle jag kunna lyssna på hela dagen lång.

Du jämförs ofta med sångare från det förflutna. Finns det samtida artister du känner någon sorts samhörighet med? 

– En del säger att de hör lite av Usher i min röst. Vilket är helt okej med mig. Usher var en av de sångare jag växte upp med. Jag brukade hårdplugga hans videor och lära mig hans dansrörelser. 

Har du nytta av det på scen nu? 

– Njae, det vore att ta i. Däremot pluggade jag de facto dans på college och det har verkligen varit till hjälp. Framför allt har det gett mig självförtroende att göra vad jag vill. Även om det innebär att jag blandar old school-dans med hiphop, om än rätt subtilt. Det är ju inte så att jag gör superkoreograferade moves på scen. ■




Relaterat