The The

När han inte försökt skriva den definitiva poplåten om ensamhet och alienation i den sönderkommersialiserade storstaden har han diskuterat ämnen som globalisering, religionskrig och – sådär i förbifarten – »orsakerna till och symptomen av den västerländska civilisationens moraliska förfall«. Två rader från låten »Mercy Beat« (1986) sammanfattar fortfarande drivkraften: »I was just another western guy/with desires that couldn’t be satisfied.«

– Jag har alltid försökt göra saker så grundligt det bara är möjligt, underdriver den nu fyrtiotreårige Matt Johnson, sedan 1979 enväldig härskare i The The.

Metoderna han använt för att karva fram sina sånger har även de antytt en rätt, eh, extrem inställning. När det var som allra mest akut hängav han sig åt något han snett leende kallar »method-writing«, kort sagt en manisk fixering vid autenticitet. Arbetet med 1986 års album »Infected« var »min allra värsta Travis Bickle-period«, allt han berättade om skulle vara självupplevt, han skulle till varje pris leva sina sånger. En attityd som tveklöst ledde till både fantastisk musik, lyrik och en helt unik film som bildsatte varje låt – samt rubrikvänliga reaktioner som »Leonard Cohen möter Charles Manson« och »Thatchers England fäst på vinyl« – men som också blev grymt konsekvensfylld på det personliga planet.

– Men, säger han, i dag kan jag skriva om saker utan att nödvändigtvis ha varit delaktig. Man blir faktiskt mer empatisk med åren. I dag handlar det bara om att uttrycka sig, inte att försöka ändra på världen, jag har insett att den fortsätter tämligen opåverkad ändå.

När vi först träffas, på en hotellbar i Göteborg, verkar hans tankar dock befinna sig långt från The The. Han är betydligt mer inne på att prata om emu, fördelarna med kortvågsradio, sin kaosartade boendesituation och – en smula otippat – sin nu sexårige sons intresse för getingar.

Han är emellertid mycket tillmötesgående, varje fråga leder till en smärre monolog, ibland svarar han till och med på frågor jag inte ställt.

– Visste du att getingar ofta bildar gäng när de ska attackera en bikupa för att få honung? Det visste inte jag heller, förrän Jack frågade vem som skulle vinna ett slagsmål mellan en geting och ett bi. Vilket ledde till mycket research från min sida. För sedan kommer nästa fråga: Vem skulle vinna en fight mellan en grizzly och en tiger? Du ska ha väldigt, väldigt klart för dig att en grizzly skulle slakta den hur lätt som helst. Ingen tvekan. Ja… vi försvinner från vad jag antar att du ville tala om, men… jag lovar, det är sånt man tänker på som pappa!

Han sitter och småler i ett slags halvt genomförd lotusställning, jag försöker stelt rakryggad dölja en nervositet med ett leende som mest vittnar om en annalkande psykos. Göteborg är en av hans fyra hemstäder, han är mitt uppe i en utmattande separation med sin svenska flickvän och säger sig vara trött på att »leva i kappsäck«.

– Att vara på ständigt resande fot låter intressant i teorin men är… mest jobbigt. Jag inser verkligen det nu. Sextio flighter på arton månader, jag har inte råd att leva så, varken känslomässigt eller ekonomiskt. Varför jag fortsatt? Rastlöshet och obeslutsamhet. Det handlar alltid om obeslutsamhet, något ständigt återkommande. Jag bor på fyra olika ställen, har hem i London, NewYork, Sverige och i Spanien, och utvecklar vänskaper, flyttar vidare och har problem att släppa det föregående. Vilket gör att jag alltid vill i väg igen.

Det är tjugosex år sedan East End-födde Matt Johnson, som då jobbade som »tepojke« och assisterande tekniker i en musikstudio, satte in en annons i NME. Den löd: »singer/instrumentalist seeks musicians to form band. Influences include Throbbing Gristle, Residents, Syd Barrett«, och ledde till vad som skulle komma att bli det konstant föränderliga popkulturella väsen som blivit The The. Drygt tvåhundra medarbetare – musiker, videoregissörer, producenter, etc – har passerat revy sedan dess. Mest berömd är förstås Johnny Marr, som blev fast medlem 1988 via »Mind Bomb« och som faktiskt var med längre i The The än i The Smiths (något en mängd NME-journalister och Moz-groupies så klart försökte hindra med Judas-antydningar och dylika verbala påhopp). De lärde känna varandra – och talade om att samarbeta – redan 1981, två år innan »Hand in Glove«.

– Vi har mest mejlkontakt numera, men träffas när vi får chansen. Men det var en märklig period där i början när vi började samarbeta, han hade precis lämnat The Smiths, och det var väldigt, väldigt många som inte gillade det. Men det gav oss bara mer styrka.

Har du haft någon kontakt med Morrissey?

– Nej, men han har däremot visat flera tecken på besatthet inför den värld jag kommer ifrån. Min pappa ägde en East End-pub, The Two Puddings, som vi bodde ovanför. Till stamgästerna hörde folk som Kray-tvillingarna, och en hel del andra gangsters, och min far och farbror blev goda vänner med dem, de brukade äta middag tillsammans och ja … det var bara så jag växte upp. Morrissey har ju skrivit en hel om de här människorna och jag kommer ihåg en gång när det var ett TV- program om Kray-bröderna, där min pappa blev intervjuad. Morrissey ringde tydligen upp Johnny och var oerhört förvånad att jag varit så nära allt det där. Jag har jämt funnit denna fascination en smula… underlig. Mamma tyckte alltid det var trevligt att jag och mina bröder blev artistiskt sinnade och inte thugs. Men The Smiths var naturligtvis ett fantastiskt band, skarpare än de flesta.

Hyllad som nyskapande übergeni med de två första skivorna under namnet The The, »Soul Mining« (1983) och »Infected« tre år senare, sågs Matt Johnson som en unik artist, alltid svårdefinierad och vid sidan om alla andra, och med en integritet som tycktes bevisa att du kan krossa hur många poppolitiskt korrekta tabun som helst, så länge du kan backa upp det. (1981 års teen angst-manifest »Burning Blue Soul«, ett lika experimentellt som galet ambitiöst singer-songwriter- äventyr, släpptes först under namnet Matt Johnson, men har sedan återutgivits som ett The The-album).

När »Mind Bomb« lanserades, 1989, förändrades dock tonläget. Matt menar att just slutet av åttiotalet inte bara var en sällsynt vidrig tid rent politiskt, aldrig har föraktet mot musiker med ambitioner högre än att sniffa gratiskoks och ligga med TV-programledare varit så stort som då. Även om »Mind Bomb« innehåller några av hans vackraste och mest ömsinta stunder (i synnerhet den gastkramande »August & September«, där han rannsakar sin fåfänga och sitt ego efter en separation, och som elva år senare fick en fortsättning utifrån kvinnans perspektiv via »December Sunlight«) så var det här hans idéer om spiritualism och religion verkligen blommade ut. Någon kallade den »en ’Astral Weeks’ för millenieskiftet«, vilket åtminstone är ett bra citat.

Den skruvat medryckande religionskrigsrockaren »Armageddon Days (Are Here Again)« bannlystes då den släpptes samma vecka som fatwan mot Salman Rushdie utlystes (tre år tidigare drabbades BBC av liknande panik då singeln om en stridspilots ångest över sina bombers verkan över arabiskt territorium, »Sweet Bird of Truth«, släpptes veckan innan Reagan bombade Libyen och försökte mörda Khadaffi).

Reinkarnation och komplexa religiösa frågeställningar är dock inget man skriver om ostraffat. I synnerhet inte om tonen kan uppfattas som lite mässande. Den engelska pressen väntade inte en sekund med att följa de rutiner och lagar som finns för dylika fall, och började hetsigt slå i ordboken efter synonymer till »pretentiös« och »storhetsvansinne«.

– Jag har under åren fått både mycket bra och mycket dålig press, och det är helt okej. Jag blir deprimerad av att läsa både och. Det dåliga av uppenbara orsaker, det bra för att det gör mig fåfäng och egocentrerad. Det är som att äta en massa tryffel, man mår illa ganska snabbt. Musiker har problem med sina egon ändå, vilket ju ofta är en av anledningarna till att de börjar. Men att föda det, att verkligen ta in hyllningarna, gör dig svullen och flyttar fokus från det du ville göra från början. Jag satsar hellre på att hålla mig mentalt stabil.

Men vad hände egentligen under »Mind Bomb«-perioden?

– Mitt ego blev helt enkelt för stort. Jag spårade ur. Man kan lugnt kalla denna period för min »barking mad period«, experimenterandet med droger och fasta gick överstyr. Vi levde i flera veckor på vindruvor kokta i destillerat vatten, fastade och mediterade och körde en magic mushroom-diet på det. Väldigt intensivt. Jag blev besatt. Att fördjupa sig i Koranen och Bibeln i det tillståndet ledde till extrema tankar. Jag tycker att det var bra att skriva om de här sakerna, det kan vara trevligt att försöka introducera nya ämnen inom ramen för popmusik, men när det skulle promotas… Jag skäms verkligen över den självgoda image jag projicerade, på omslaget och – framför allt – i intervjuer. Jag blev som en bombastisk, tråkig präst. Om jag hade sett någon som gjorde liknande grejer hade jag blivit väldigt irriterad. Men är man så upphetsad och entusiastisk som jag var… jag ville verkligen få folk att lyssna… Jag var tjugosju då, och man får väl ändå låta folk växa upp också?

– För den ständiga ironin är naturligtvis att de personliga ämnena resonerar på en universell skala, medan man alltid verkar missa målet när man försöker skriva universellt. Jag lärde mig mycket av detta, inte minst paradoxen att man genom att begränsa fokus alltid når fler människor.

Så påpassligt då att två av de teman som ständigt återkommer i Matts sånger verkligen är av privat natur: känslan av ensamhet, frustration och alienation i den kalla och emotionellt handikappade storstaden och den ljuvt melankoliska känslan av nostalgi för saker som… »maybe wasn’t there« (som han uttryckte det i »Jealous of Youth«, 1991).

»Dusk«-erans avskalade sound är ett utsökt signum. Klockrena popsånger insvepta i omfamnande stråkar, oändligt sorgsna trumpeter och ångestsvettigt ylande munspel samt den där fantastiskt inträngande rösten som lika obevekligt som ömsint viskar obehagliga sanningar rakt in i lyssnarens örongång.

Garanterat tidlöst, både tematiskt och ljudmässigt. Mycket rör grävande i tabufyllda sår som sexualitet och ömhetstörst – »tell me the things you can’t even admit to yourself« – men undviker smidigt och med grym poetisk elegans banalitetsorgier och är naturligtvis inte ens i närheten av att vara moraliserande. Du fyller gladeligen i luckorna själv och kan häpna över resultatet. För det handlar aldrig om hopplöshet eller sorg. Snarare en upphöjande form av melankoli, som liksom skärper sinnet och funkar som det där konstnärliga botemedlet mot likgiltighet och ignorans man alltid letar efter, men alltför sällan hittar.

– Det är oerhört många som blandar ihop det, men melankoli är något helt annat än depression. Jag har lidit av depression, som i grunden mest är oförmåga, emellanåt. Folk som inte haft det förstår inte det, det är hemskt. Du kan inte göra nånting, du vill inte göra nånting, du är paralyserad, som i ett svart hål. Känslor av melankoli är något helt annat, ofta är det associerat med minnen av en ex-flickvän eller en familjemedlem, eller bara en underbar tid. Jag tycker att melankoli kan vara väldigt vackert. Ibland kan det räcka med ett särskilt ljus… Jag älskar att sitta på kaféer och titta på folk. Man kan se en vacker flicka och det är något melankoliskt längtansfullt över detta, i en liten scen, ett litet ögonblicksmoment över en person du aldrig kommer att träffa igen eller ens tala med. Ett reflektivt upphöjande av sinnena som kan vara väldigt glädjefyllt. Glädje och melankoli kan vara näraliggande. Jag ser inte mig själv som en deprimerande artist eller person, men det är förstås väldigt enkelt att göra en karikatyr av det jag gör, att det uteslutande skulle vara »gloomy« och »mörkt«.

Du var tjugotre när du gjorde »Infected«. En skiva som formligen dryper av självsäkerhet. Var den genuin, eller var det något som handlade om arrogans och som förstärktes av alla droger som användes under inspelningen?

– Mest var det en kombination av arrogans och ungdom. Jag var faktiskt väldigt självsäker redan när jag startade som femtonåring. Alla skivbolag nobbade mig tre gånger om, men det spelade ingen roll. Och det hade bara med rent självförtroende att göra. Men livet fortsätter och man får skit, inte nödvändigtvis recensionsmässigt, men rent livserfarenhetsmässigt, vilket skadar självförtroendet men gör en till en bättre, mindre arrogant person. När man är ung förväxlar man ofta självförtroende med arrogans. Att åka på smällar gör en mer balanserad och empatisk.

Hur påverkade »method writing«-arbetssättet dig? »Out of the Blue (Into the Fire)« handlar till exempel om en frustrerad man som besöker en prostituerad?

– Jag blev sjuk, helt knäckt, mitt dåvarande förhållande hade som du säkert förstår väldiga problem. Jag gick för långt. Skivorna blev väldigt distinkta tack vare detta arbetssätt, det var en intressant sak att göra, men när man fått det ur systemet, och blivit mindre egocentrisk, så känns det ointressant. Det var ett sätt att befria sig från ansvar eftersom ens »artistiska impulser gav sig till känna«, något som påverkade andra människor väldigt negativt. Väldigt själviskt och, ja, barnsligt egentligen.

Du återkommer ofta till vilken reningsprocess ett omfamnande av smärta kan innebära. Låtar som »Deep Down Truth«, »Good Morning Beautiful« och – i synnerhet – »PhantomWalls« är som värsta lektionerna i fördelarna med kognitiv beteendeterapi.

– Att springa i väg och undvika och förneka problem ökar bara på dess styrka. En massa terapitimmar fick mig att inse det, vikten av att konfrontera smärtan. Men även om man inser det är det ju onekligen inbyggt i den mänskliga naturen att försöka undvika smärtsamma saker.

Så du skriver som uppmaningar till dig själv?

– Ja, ofta. Men en av de nya tekniker jag använder är att skriva till en imaginär person, ett annat sätt att närma sig och angripa ämnet. Annars blir det bara upprepningar, att jag skriver exakt samma sak som jag gjorde för tio år sedan. Då låter jag faktiskt hellre bli.

Redan som nittonåring med [singelgenombrottet] »This is the Day« tog du upp ämnet nostalgi som om det vore den mest självklara grejen i världen för en tonåring. Känns den mer relevant i dag?

– Ja, idén om nostalgi och att gå igenom minnen och tänka på framtiden är förstås teman som är mer relevanta för någon som är äldre. Jag var mindre självsäker, mindre avslappnad då, men jag vet verkligen inte hur mycket vi förändras egentligen, vi blir mer erfarna naturligtvis, men i grunden. Jag minns att jag pratade om det här med min farmor när hon var ganska gammal. Hon sa att hon fortfarande kände sig väldigt mycket som när hon var arton, och den känslan av vem du är … din kropp förändras naturligtvis, men i övrigt känner du dig väldigt mycket som den samma. Vilket är något du inser när du blir äldre. Som ung tänker man ofta, när man kollar in äldre folk, att de är mer balanserade och att de löst sina känslomässiga dilemman, men så är oftast inte fallet.

Ser du generellt dina tidiga album som tidlösa och lika relevanta i dag, eller känner du att de låter väldigt tidsbundna?

– Ärligt talat så tänker jag inte mycket på mina gamla skivor. På så vis att de gjordes med den teknik som fanns tillgänglig då är det ofrånkomligt att de är bundna till sin era, men när det gäller val av ämnen tycker jag att de är rätt tidlösa. Samma ämnen dominerar fortfarande dagens rubriker, som amerikaniseringen av England, klyftan mellan islam och västvärlden och – naturligtvis – den eviga kampen mellan könen.

»Mind Bomb«-dilemmat till trots: Matt Johnsons förmåga att skriva politiska poptexter utan att det blir trist eller opersonligt mässande är häpnadsväckande. Jag kommer flera gånger under intervjun att tänka på den läskigt profetiske komikern/satirikern/samhällskritikern Bill Hicks (som dog för tio år sedan, men som lämnat efter sig en stor mängd stand up-skivor som garanterat knäcker allt ni hört i genren). Inte bara för det andliga tema som ofta dyker upp i de bådas repertoarer, eller bådas beundran av Noam Chomsky och likheter i argumentation med Michael Moore. Utan för deras förmåga att få samhällskritiken att bli både underhållande och genuint vacker, mitt i all sin aggressivitet. Matt talar om det obehagliga med reklamfilmer, att musiken i dem ofta är toppen, att reklammakarna ofta är steget före, men att du också, som artist, omedelbart sabbat ditt förtroende om du medverkar.

Som Hicks sa på mästerliga »Rants in E-minor« 1991, tre år innan sin död:

»You do a commercial, you’re off the artistic roll call forever. You’re another corporate shill, you’re another whore at the capitalist gangbang, and if you do a commercial there is a price on your head, everything you say is suspect and every word that comes out of your mouth is like a turd falling into my drink.«

Matt har fått mängder med reklamerbjudanden men alltid avböjt. Han är dock tveksam till om låtar med »budskap« verkligen har någon påverkan på folk, utöver de redan övertygade. Detta till trots är hans senaste album, »Nakedself« från 2000, ett slags tonsatt »No Logo«.

– Förmodligen gör det ingen skillnad alls. Kanske om du är en rappare, som Eminem, men jag är varken rappare eller en blond sjuttonåring med gigantiska bröst, så klimatet tillåter inte att jag spelas på radion. Och de som köpte albumet tyckte säkert som jag i alla fall. Det blir alltid att man predikar för de redan övertygade. Men, jag ville säga det ändå. Det är ämnen som intresserat mig i evigheter. Jag ville få det sagt, för min egen skull. Popmusiken i dag är så absorberad av mainstreamkulturen, mest är det som ljudtapeter, helt utan inflytande.

Du låter en smula pessimistisk.

– Jag hoppas – och tror – att något storslaget är på väg runt hörnet. Men det kommer att bli en kombination av former. Popmusiken i dag, som konstform, är utspädd och funkar mest som en harmlös form av underhållning som på sin höjd kan vara inspirerande i mindre utsträckning. Vi är i motsvarigheten till pre-rock’n’roll-eran. På fyrtiotalet var det naturligtvis omöjligt att föreställa sig The Beatles. Teknologin finns här, men vi tänker bara rock/pop-band, och det tråkar ut mig helt enormt. Några unga killar eller tjejer utan förutfattade meningar om hur en rockmänniska ska bete sig kommer att kombinera alla dessa verktyg som finns och skapa något komplett elektrifierande. »Fuck, varför tänkte inte vi på det!«.

– Gitarrbanden av i dag påminner mig om folk som på sextiotalet ville vara med i storband, utklädda till Glenn Miller. Så meningslöst retro. Inte att jag inte gillar gitarrer, det är ett underbart instrument, det är hypen som kommer på köpet. Det är alltid samma, trötta, endimensionellt uttråkade pose. Å andra sidan riktar de sig väl till en yngre generation som inte sett det förut. Men de som anses konstiga på skolgården i dag är ju de som inte är med i ett band.

Matt tycker att han närmade sig sina egna mer experimentella rötter på den David Bowie-kurerade Meltdown-festivalen 2002, då han med gamle vännen Jim Thirlwell (Foetus) satt med laptops och levererade elektroniska omarbetningar av sina låtar. Reaktionerna var knappast odelat positiva, »nästan på en Dylan-går-elektrisk-nivå«, men den konstnärliga tillfredsställelsen var stor. I synnerhet efter den då precis avslutade världsturnén, som verkligen fick honom att tvivla på sin roll.

– På många sätt var detta en återgång till den första idén med The The, när Wire och Throbbing Gristle var mina samtida. Kvällar med kollaborationer och experiment är exakt vad The The ska handla om. Det påminde mig om mina residenser på Marquee i början på åttiotalet, medan jag på senare tid, under sista turnén, kände nåt helt annat. Mot slutet av turnén, som pågick i fjorton månader, kunde jag se mig om på scenen och se basisten hänge sig åt en klichéladdad rockpose. Och publiken reagerade på alla dessa klichévis, ville höra hitsen och skråla med, och jag kände mig obekväm. Jag insåg att vi bara var ett vanligt rockband. På festivaler, särskilt när vi placerades på rockscenen, kunde jag se avundsjukt på de andra scenerna där betydligt mer intressanta saker kunde hända.

– Den sorgliga sanningen är att jag aldrig varit en bra rockstjärna eftersom jag aldrig velat vara en, och jag har heller aldrig känt mig som en. Saker bara drevs åt det hållet tills jag fann mig fångad i ett spel jag aldrig kunde vinna, eller ens tävla i, för det är helt enkelt inte något jag är. Att långsamt förändras till ett Holiday Inn-coverband var aldrig på agendan när jag var yngre, och är verkligen inte min idé om vad The The ska vara i dag.

– Jag läste precis mina dagböcker från första världsturnén [»Mind Bomb«-turnén, 1989, den enda sverigespelningen hittills, 30 juli, Fryshuset i Stockholm] och märkte till min förvåning att trots att jag var upphetsad över hela grejen noterade samma sak då. Man får inse att så här ser rockvokabulären ut, men det behöver inte innebära att man vill tala det hela tiden.

Trots utgivningen av 2002 års utsökta samling »45 rpm« och den vackra boxen »London Town« – där fyra remastrade album trängs – har Matt under ungefär fem års tid plågats av frustrerande och långtgående skivbolagstvister. Detta utmynnade i ett manifest, The The vs The Corporate Monster, och resulterade i att han under en period blev ett slags inofficiell talesman för artister med storbolagsbekymmer.

Nu är det mesta löst – för hans personliga del alltså – och har lett till uppstartandet av en egen etikett, Lazarus. Han säger leende att han är »indie« igen, »åtminstone rent formellt«, och har senaste året tillbringat mycket tid med att träffa distributörer. Mängder av släpp i olika format är på gång, något som för mångåriga fans förstås låter oerhört spännande men som också, med tanke på tidigare löften utan resultat, riskerar leda till tandagnisslan.

– Jag har blivit erbjuden en hel del kontrakt men det har aldrig varit intressant. Mina erfarenheter på den punkten är bara katastrofala.

Först på release-agendan står hur som helst »The Inertia Variations«, som släpps som en del i serien »Diorama«, ett slags uppdaterat multimediaprojekt där Matt samlar vänner för att lyfta fram och på olika vis illustrera texter de tycker om.

– Det är ett briljant poem av en engelsman vid namn John Tottenham, som jag läser in och som illustreras med foton, videoinspelningar och teckningar.

Inom samma serie ska också ett »visuellt kärleksbrev« till New York, »Here is New York«, ges ut. Det är ett DVD/bok-projekt som Matt sammanställt tillsammans med DJ Food och filmaren Bill Phelbs, och som bygger på en essä från 1940 av EB White.

En mer »traditionellt« kommande utgivning är coverskivan »The Others«, där namn som Johnny Marr, Foetus, Liz Horseman och John Parish tolkar The The-låtar. »Volume 2« är redan under sammanställning, liksom (förhoppningsvis, beror på skivbolaget Sony) en DVD-samling, med »Infected«-filmen, livevideon »The The vs The World« samt den fantastiskt bitterljuva »From Dusk Til Dawn« där Matt, Johnny Marr och videoregissören Tim Pope glider runt i USA och frågar sig om »love is stronger than death«.

Huruvida det lika legendariska som outgivna albumet »Pornography of Despair« (1982) kommer att släppas, som tidigare utlovats, är lite oklart på grund av flera rent tekniska problem (som hundratals omärkta rullband i behov av så kallad bakning, för att restaurera ljuden).

På gång är också tidigare outgivna plattan, den i stort sett instrumentala, »Gun Sluts«, som Sony skulle ha släppt 1996. Och så kommer »Silent Tongue«, ett samlingsalbum med The Thes filmmusik, både outgiven och den som är med i filmerna.

– Ett »riktigt« album är under produktion, jag skriver på och arbetar så sakteliga på det just nu, men exakt när det kommer kan jag faktiskt inte svara på i dag.

Du har ofta talat om tillfredsställelsen i att avsluta en sång, att »det är jämförbart med den mest sensationella njutning«?

– Ha ha. Ja, kanske. Det beror på om det är en text jag arbetat på länge. Det är som en smältningsperiod, något byggs upp inom en som man vill säga, och ens behov att uttrycka det klart och tydligt känns väldigt renande och kathartiskt och väldigt, väldigt tillfredställande. Jag gör det alldeles för lite, tiden går åt till alldeles för mycket annat. Vilket jag alltid ångrar. Samtidigt vill jag inte upprepa mig själv. Det finns bara så många ämnen, och jag vill hela tiden hitta nya sätt att säga dem på, med nya verktyg. Nu jobbar jag med att skriva prosa och sedan redigera till låttexter snarare än att sitta och rimma. De låtar jag jobbar på just nu kommer att bli det bästa jag någonsin gjort.

Så säger ju alla…

– Jo, men det här känns annorlunda. Jag har inte skrivit något på evigheter, nu är det mer melodiskt och självsäkert, enklare. Jag säger mer med mindre medel, både instrumentellt och lyriskt. Jag kommer förmodligen att spela alla instrument själv, vilket är första gången sedan »Burning Blue Soul«. Tema? Mer intimt, mer personligt, mindre globalt. Det vi talade om tidigare, mer privat och således mer universellt. ■

4 x THE THE

De fyra viktigaste albumen ur Matt Johnsons produktion, enligt Håkan Steen.

Soul Mining

Epic, 1983

Johnson hade debuterat med ett album i eget namn, »Burning Blue Soul«, redan 1981 (senare återutgivet som ett The The-album) men »Soul Mining« var den första som The The och känns som den riktiga debuten. Det var här som Johnsons personliga blandning av dansrytmer, soul, blues, maskiner och febrig urban ångest först kändes verkligt angelägen, och att tänka på att något så här formmässigt drivet spelades in av en tjugoåring är smått hisnande. Allt har inte åldrats lika bra men hör »This is the Day«.

Infected

Epic, 1986

När »Infected« kom ut skrev recensenterna att den lät precis som sin tid, både tematiskt och soundmässigt, och langade fram ord i storleksordningen »geni« och »klassiker«. För att några år senare börja hävda att den blivit irrelevant av precis samma skäl. Men »Infected« lät inte som något annat då, och gör det inte heller nu. Johnson är rakare i sina sociala kommentarer än på »Soul Mining« – han kallar bland annat England »the 51st state of the USA« – och musikaliskt balanserar han mästerligt mellan skruvade ljudidéer och briljanta låtar. »Slow Train to Dawn«, »Heartland« och titelspåret är hans tre bästa någonsin.

Mind Bomb

Epic, 1989

Om »Infected« handlade om livet i den mörka era som var åttiotalets England, både på det personliga och politiska planet, ville Johnson, stärkt av framgångarna, här ge sig på de stora frågorna. Musiken är naknare och lite lättare i steget än på föregångaren men »Mind Bomb« har ett mer globalt perspektiv, och siktar inte minst in sig på religion. I ett sammanhang där Salman Rushdies »Satansverserna« var på agendan fungerade en skruvad låt som »Armageddon Days Are Here (Again)«, med sitt »Ballroom Blitz«-rippande intro (»are you ready, Jesus …«), men i dag låter plattan bäst när Johnson sjunger om känslor, främst i »Kingdom of Rain« och »August & September«.

Dusk

Epic, 1993

Den artist som Matt Johnson utvecklades till på nittiotalet, den artist som spelade in en platta med föga essentiella Hank Williams-covers och i sin egen musik ofta kändes som en blekare kopia av sig själv (även om alla The The-album har sina stunder), fick kanske delvis skylla sig själv när en del av publiken vände honom ryggen. Men på »Dusk« var han ännu strålande. Lite äldre, lite mer eftertänksam, och med några av sina finaste och mest suggestiva låtar. Som popsnärtiga »Slow Emotion Replay« och atmosfäriska »Lung Shadows«.