Kanye West




Foto: Michael Steinberg



När det handlar om Kanye West måste man ta hela paketet. Säger han själv. Mannen bakom succéalbumet »The College Dropout« är hiphopens mest älskade och hatade just nu. Sebastian Suarez-Golborne har mött honom och förstår precis varför. (Ur Sonic #21, februari 2005.)

»I think it’s pretty safe to say the guy’s a dumb motherfucker. Because here’s the thing: I showed up to college like, 3 times and they gave me a degree. And I didn’t go to some shitty downtown jig college like the one where you teach and where your dumbass son couldn’t hack it. I’m rooming with a guy who’s just this side of literate, and even he has a degree (from where I’m not sure). But your son? Nothing.«

– Byron Crawford skriver på sin blog till Kanye Wests mamma.

 

Min favoritlåt med Kanye West är »Last Call«, det idiotlånga avslutningsspåret på hans skiva »The College Dropout«. Under tretton minuter berättar Kanye alldeles för ingående om hur han blev vräkt från sin lägenhet i Chicago och åkte med sin mamma till Newark, New Jersey, för att börja om med nyinköpta möbler från Ikea. Han går igenom alla A&R:s som inte ville ge honom en chans och som nu ska känna sig som skivbolaget Decca när de sa att gitarrband var på väg ut 1962: »You can’t say shit to Kanye West no more!«

Det är väldigt fint, närmast korkat ärligt och så självmedvetet att det blir pinsamt. Ingen gör sånt, inte i den här branschen, och jag har svårt att inte tycka om en sån kille. Att hans uppdatering av RZA:s soulsamplingsteknik bäddade för oräkneliga mängder briljant, elegant popmusik gör det enklare förstås, hans produktioner för Jay-Z, Brandy, Talib Kweli och inte minst sig själv är oantastliga. I min bok är »The College Dropout« också ett av förra årets allra bästa album, fyllt av intelligenta teman och ett socialt engagemang som aldrig förenklar ämnen till lättuggade slogans.

Det är lätt att älska en sån snubbe.

Det är också väldigt lätt att hata en sån snubbe. Om man inte är såld på Kanye så är »Last Call« bränsle för aggressivt förakt, då är det tretton minuter av självupptagen ondska. Ingen vill veta vart du köpt dina möbler, grabben. »Last Call« självutlämnande? Lika mycket som David Brent i »The Office« kanske.

Ingen har formulerat det blinda hatet mot Kanye West lika övertygande som ökände bloggaren Byron Crawford. I en lång rad krönikor ventilerar han sitt närmast olagliga hat mot Kanye; mot pastellfärgerna han har på sina tröjor (»Even Young MC wouldn’t be caught dead in a sweater with fucking Paddington Bear on it«), mot hans Louis Vuitton-designade ryggsäck, mot fiolerna och barnkörerna på hans album och framför allt mot Wests uttalande om att han är en av världens tre bästa MC:s.

Byrons kampanj »Operation: Slap a Dropout« kulminerade i försöket att få Kanye utkastad från årets Grammy-gala för att han köpt en av verserna till »Jesus Walks«, men antagligen är allt mest en ursäkt för att skriva artiklar som »Let’s hunt and kill Kanye Wests mother« och »222 reasons I hate Kanye West« så ofta som möjligt.

Byroncrawford.com är smaklös (och väldigt rolig) amerikansk humor i rakt nedstigande led från Bill Hicks, Richard Pryor och Lenny Bruce.

Han är dock inte ensam, Kanye Wests gullighet går väldigt många hiphopfans på nerverna.

 

Begreppet tokenism (från engelskans »token«, symbolisk) används nedsättande för att beskriva kvoterad musiksmak, på samma sätt som uttryck som »jag har släkt som levt tillsammans med hästar« inte får en att framstå som mindre fördomsfull.

»The College Dropout« var för 2004 vad Outkasts »Speakerboxxx«/»The Love Below« var för 2003. Vad The Roots »Phrenology« var för 2002. Vad Missy Elliotts »Miss E… So Addictive« var för 2001. Skivan som bevisar att all hiphop inte låter likadant. Skivan som får högst betyg i rocktidningarna. Skivan som köps av den som bara köper en hiphopskiva om året.

Tokenism-resonemanget bör förstås tas med en stor skopa salt, det är både halvrasistiskt och generaliserande. Men i en genre där realness är en handelsvara är dock Kanyes och rockpublikens ömsesidiga omfamnande av varandra möjligtvis ett lika stort irritationsmoment som hans bristfälliga rapteknik.

 

Jag träffar Kan The Louis Vuitton Don på Strand Hotel i Stockholm. Han är ute på ett globalt ärevarv efter framgångarna med »The College Dropout« och ska uppträda på Annexet senare på kvällen. Nya låten »Gold Digger« strömmar ut ur skräniga små högtalare kopplade till hans Macintosh-laptop. Kanye skriker åt en hang-around att han ska ringa hans mamma och be henne lägga bud på ett gäng samurajstatyer de hittat i Rom – The Louis Vuitton Mom är nämligen också med på turnén.

Min stund tillsammans med Kanye, som till hälften består av en privat face-to-face-intervju och till hälften av ett rundabordssamtal, utvecklar sig till en rätt märklig upplevelse. Dagen innan har Kanye sagt några mindre uppskattande saker om prisfördelningen på MTV:s Europe Music Awards. Det är ett återkommande tema, varje gång det är en prisutdelning känns det som att man ser honom stå där och klaga över att han inte vunnit tillräckligt mycket.

– Det handlar inte om att inte vinna tillräckligt många priser, det var priser jag borde ha vunnit. Varför blev jag arg? För att jag förtjänade att vinna dem. När 50 Cent blev bestulen på Grammy-galan förra året så ställde jag mig framför en MTV-kamera och sa det rakt ut: »50 got robbed!« Yeah, 50 förlorade priset till Evanescence och jag tappade fattningen… det låter töntigt, va?

Ja.

– Well, det är inte töntigt när man sitter där och känner rasismen i rummet. Jag sa det från ett fans perspektiv, för 50 var nummer ett det året. 2004 var jag nummer ett, jag har rätt att säga det.

Ah men var inte ledsen, du kan få ett pris av mig: bästa pikétröja. Vem vill du tacka?

– Du måste förstå mig nu – att förlora ett pris till Jay-Z eller Maroon 5 är en sak men när American Music Awards tycker att [popcountrysångerskan] Gretchen Wilson var den bästa nya amerikanska artisten är det ett hån. Säg ärligt nu, vem tycker du är bäst – Gretchen Wilson eller Kanye West?

Heh. Men varför är du förvånad över att musikbranschen är orättvis? Varför bryr du dig?

– För att jag bryr mig! För att jag är ett fan. Jag är mitt eget största fan. Och jag är inte förvånad över branschen, jag är förvånad att inte fler artister säger ifrån. Men det är klart, de är rädda att ärlighet kommer skada deras karriärer. Jag är inte rädd, jag säger ifrån. Jag är kanske galen men man måste vara lite galen för att komma så långt som jag har gjort. Många skulle inte våga ge ut en låt som »Jesus Walks«, men när det handlar om Kanye West måste man ta hela paketet. När jag rappar »you can rap about anything except for Jesus« är det samma mentalitet som när jag säger »ey, det här är bullshit. Vi förtjänade priserna«.

Tror du att du förkortar din karriär genom att vara så frispråkig?

– Jag fick bara betyget XL i tidningen XXL, när det fanns andra skivor som helt uppenbart var sämre än min som också fick näst högsta betyg. Och sen i slutet av året ändrade de betyget och utnämnde skivan till årets bästa. Var jag arrogant eller var det fakta? En skiva som har »Jesus Walks«, »Never Let Me Down«, »Spaceship«, »Through the Wire«, »Slow Jams«, »We Don’t Care«, »Workout Plan«, »School Spirit«, »Family Business« och »Last Call« – den kanske förtjänar en XXL? Den kanske förtjänar fem mikrofoner i The Source.

– Det är som att någon öppnar en julklapp och säger »nja… inte riktigt min grej«. Man kan inte säga så, det är en fucking gåva!

Jag har aldrig träffat någon som blir så upprörd över recensioner och priser. Varför bryr du dig om recensioner?

– För att jag bryyyyr mig! Jag bryr mig om allt. Musiken jag gjorde på min debut var historisk, den förändrade hiphopen, och historisk musik går inte att betygsätta. Det är precis som med gamla Marvin Gaye-skivor eller A Tribe Called Quests »The Low End Theory«. Och det är inte ett arrogant uttalande.

Hur går arbetet med nästa skiva?

– Jag håller på med en svit i fyra delar. Den första var »The College Dropout«, den nya skivan heter »Late Registration«, den tredje »Graduation« och på den sista delen är det tänkt att man ska få ett riktigt »good-ass job«.

– Som det är nu har jag skelettet klart till »Late Registration«, strukturen. Det som är kvar är att stoppa in köttet och huden, ge den en fin frisyr och skaffa en fin tröja åt den.

Känner du att du har mer att ge?

– Kanske var det Guds plan att jag bara skulle släppa ett enda fenomenalt album.

– »Never Let Me Down« hade mig och Jay-Z på samma låt! Det hade kunnat bli den givna förstasingeln på »Late Registration« men jag valde att lägga den på »The College Dropout« trots att alla singlar redan var utvalda. Kommer du ihåg Ja Rules »Livin’ It Up«? Den var tänkt att vara på skivan han släppte innan »Pain is Love« men han sparade den så att det blev förstasingeln i stället. För att han var smart. Jag var inte smart alls när jag gjorde »The College Dropout«.

 

»They say you can rap about anything except for Jesus That means guns, sex, lies, video tapes

But if I talk about God my record won’t get played Well let this take away from my spins

Which will probably take away from my ends

Then I hope this take away from my sins

And bring the day that I’m dreaming about

Next time I’m in the club everybody screaming out: Jesus walks«

 

»Jesus Walks« är en becksvart negro spiritual-symfoni som beroende på vem man frågar antingen exploderar som en passionerad predikan eller drunknar i sina egna pompösa pretentioner. Oavsett vad man tycker är det den viktigaste låten för Kanye West själv. Gång på gång kommer han tillbaka till hur betydelsefull »Jesus Walks« är, hur den ritade om hiphopkartan och hur otroligt grym han är som vågar rappa om saker som betyder något. I de stunderna låter han precis som när någon försöker förklara att »London Calling« är bättre än »Train in Vain« eller att »What’s Going On« är Marvin Gayes bästa skiva – »viktighet« blir en stor del av musikupplevelsen.

Så vad hände med »Jesus Walks«? Minskade din rotation, som du förutspådde?

– Åh nej, tvärtom. Jag tror att det till och med ökade mina radiospelningar. Men jag måste påpeka att den inte blev listetta. Listettor handlar uteslutande om att göra en dans eller att knulla.

Känner du dig bättre på att skriva om Jesus än på att skriva om att ligga?

– Inte alls, jag är en fruktansvärt mångsidig textförfattare.

– Jag vill säga saker så poetiskt som möjligt, ha texter som folk kan återvända till. Som när jag rappar på Dilated Peoples »This Way«: »I don’t know what’s better, gettin’ laid or getting’ paid/I just know when I’m gettin’ one, the other’s gettin’ away.« Det är något som du skulle kunna säga till din son om några år, »son, Kanye said this…«. Och när jag gör intervjuer… jag önskar att jag kunde skriva ner allt jag säger. Det skulle bli en hel bok av mina principer och teorier om olika förhållanden till Gud, business och människor.

Du säger att du »use my arrogance as the steam to power my dreams« på »Last Call«…

– Well, jag menar att folk tycker att jag är arrogant. Jag uttrycker mig precis som om jag satt i soffan i mitt vardagsrum och skrek åt TV:n, jag bryr mig inte om min karriär. Men det är därför jag vågar sjunga »drug dealer buy Jordans, crackhead buy crack and a white man gets paid off of all of that«. Att MTV censurerade just den raden [i »All Falls Down«] är en annan sak. Dead Prez kommer aldrig att bli mainstreamartister, jag är det närmsta man kommer. Jag är en läcka, det var inte tänkt att de skulle släppa igenom mig. Jag är en bugg i »The Matrix«.

Kanyes »All Falls Down« är något så ovanligt som en Power Hit Radio-hit som handlar om hur svarta kids »floss cause they degrade us/we trying to buy back our 40 acres« men undviker PK-pannkakan genom att rikta »No Logo«- pekpinnarna mot sig själv.

Om popkultur speglar världsläget märks det mest av allt på Billboards hiphoptopplista. Under ett år med »War on Terror«, presidentval och en amerikansk dollar i fritt fall fick medvetna rappare som Talib Kweli och Dilated Peoples sina största hits (av en händelse var båda producerade av Kanye). Gangstarappare som Jadakiss och Fabolous fick samtidigt hits med låtar som påminde om den tid då romantiker beskrev hiphop som »gatans CNN«.

På Nas senaste skiva »Street’s Disciple« konstaterar han kallt att »it’s trendy to be the conscious MC but next year who knows what we’ll see«. Håller du med?

– Yeah, det stämmer nog. Men om det var mer medveten hiphop 2004 så blir det ännu mer medvetna grejer i några år framöver. Allt handlar om trender. Men en sån som Nas, som alltid har varit medveten, misstänker ju att alla som börjat skriva såna texter nu gör det bara för att det är inne.

 

Intervjutiden är slut och jag får lite ångest för att jag ägnat större delen av en timme åt att lyssna på en intelligent snubbe prata som en bortskämd femåring. När jag lyssnar igenom mitt intervjuband förvandlas jag motvilligt till Holland »Dutch« Wagenbach, den mesige detektiven i TV-serien »The Shield«, som löser sina fall genom att göra lättviktiga psykologiska profiler av sina misstänkta: »Den misstänkte uppvisar klara tecken på storhetsvansinne, troligtvis beroende på mindervärdeskomplex vanligen förekommande hos mobbningsoffer. Han påminner om kejsar Commodus i ’Gladiator’ när han gång på gång upprepar hur mycket respekt han förtjänar. Han är också helt jävla galen.«

Sen känner jag mig skyldig, jag tänkte inte klämma till honom så hårt. Jag älskar ju Kanyeeze, jag gillar nallebjörnen, pastellfärgerna och den smarta/töntiga humorn. Jag vet inte vart han har sitt huvud men hjärtat är på rätt ställe. Hiphop behöver honom.

Älska eller hata? Älska och hata.

 

5 × KANYE DU INTE FÅR MISSA!

 

Scarface & Jay-Z: Guess Who’s Back
[från Scarface »The Fix«, 2002]

Ingen annan än Kanye hade kunnat förstå att de tretton första sekunderna av The Originals »Sunrise« var möjliga att klippas upp till den perfekta Scarface-låten.

Jay-Z ft. Beanie Sigel & Scarface: This Can’t Be Life
[från Jay-Z »Roc La Familia: The Dynasty«, 2000]

En snyftare som har allt – missfall, arresteringar och mödrars tårar – och den banade väg för Jay-Z:s bekännelsealbum »The Blueprint«.

Geda K: Respect Carter
[singel, 2001]

Rätt bisarr låt om hur jävla bra Jay-Z är (vi har redan fattat det!) men beatet, byggt på en Diana Ross-sampling, är värt sin vikt i diamanter.

Kanye West ft. John Legend: Home
[från mixtejpen »Get Well Soon«, 2003]

Oförklarligt nog inte med på »The College Dropout«, »Home« är den bästa av de otaliga Kanye-låtar som kom ut på mixtejper innan han släppte sin debut.

Brandy: Talk About Our Love
[från Brandy »Afrodisiac«, 2004)

Topplistan har sällan låtit så smakfullt sofistikerad.

 

KANYES FEM FAVORITSKIVOR

 

1. The Pharcyde: Bizarre Ride II The Pharcyde

2. John Mayer: Room for Squares

3. A Tribe Called Quest: The Low End Theory

4. Puff Daddy and the Family: No Way Out

5. Mary J. Blige: My Life




Relaterat

Hiphopens vardagsrealism