Azure Blue: Fast Falls the Eventide
- Artist
- Azure Blue
- Album
- Fast Falls the Eventide
- Bolag
- Hybris
Tobias Isaksson går framåt, men fastnar också i ett par bottennapp.
Tobias Isakssons Azure Blue-projekt har genom åren haft en rätt tydlig riktning. Det har varit drömskt, flytande, romantiskt och ja, rätt azurblått i soundet. Men på fjärde given har saker hänt. Det har blivit både rakare och synthigare, fått mer driv och stuns. På flera plan är det en intressant utveckling, för det ger Isaksson möjlighet att göra det han är riktigt bra på – skriva melodier som får leva närmast egna liv. Men tyvärr är inte albumet helgjutet rakt igenom.
Om man bortser från introt, som känns märkligt apart och inte alls som en ingång till albumets första spår med sång, inleds det hela riktigt fint. I såväl »New Moon« som »Crimson Red« finns något som minner om Depeche Modes allra tidigaste grejer. Så klart låter det inte lika plastigt som »Speak and Spell«, men det finns något i den elektroniska framåtrörelsen i musiken som får en att minnas tillbaka – samtidigt som Isaksson får det att kännas både modernt och nu. I efterföljande »My Final Candle« – lätt Kite:igt rusig men utan en svulstig refräng – får vi albumets bästa spår. Det alla tre låtar har gemensamt är just drivet. De studsar och forsar fram, vilket blir en fin kontrast till den sockervaddsmjuka sången.
Men direkt efter albumets topp kommer så det första av två riktiga bottennapp. För när nämnda driv försvinner, då rinner alla färger ur musiken. Det blir väldigt tydligt i »Love Will See You Through«. I stället för att vara innerlig och indragande är den stillsamma låten avståndstaganade och kall. Det blir ett sex minuter såsigt avbrott och det visar sig att skivan aldrig riktigt återhämtar sig fullt ut efter det.
De efterföljande spåren är inte alls oävna, »Post Affect« låter som ett småsyskon till Martial Canterels »You Today« och »Don’t Turn Me On« är perfekt att popknuffas till framåt småtimmarna. De hamnar dock lite i skymundan av bottennapp nummer två. För att Isaksson väljer att pratsjunga en miatörnblomsk självhjälpssvada över ett i övrigt mjukt och rätt mysigt spår är obegripligt.
Som helhet kan sägas att »Fast Falls the Eventide« är ett album att selektivlyssna på, ett album där ett gäng låtar får en att klia sig i huvudet medan andra ramlar rakt in i diverse spellistor.
.