Spiritualized

The Royal Albert Hall, London, 10 oktober 1997. Spiritualized står på scen, publiken är extatisk och Jason Pierce går fram till mikrofonen för att avsluta konserten. Han börjar långsamt sjunga »Oh Happy Day«, en gospelklassiker som blev en världshymn med The Edwin Hawkins Singers 1969.

Den första minuten påminner inte alls om Edwin Hawkins lyckliga lovsång. Jason Pierce låter snarare som en bakfull Lou Reed. Orden »Oh happy Day, oh happy Day, when Jesus walked, oh, and Jesus walked, oh, when he walked, he washed my sins away« känns ironiska. Det spelar ingen roll att en stor kör backar upp honom. Det är ändå musik som låter självmordsbenägen, som hämtar kraft från heroin och inte från Gud.

Men precis när Jason sticker in huvudet genom snaran och man bara väntar på att få höra en stol falla omkull flyger hela konserthallen i luften. Spiritualized förlorar sig i en våldsam kakofoni av vitglödgade gitarrer, trummor, blås och stråkar. Versionen når mot slutet fram till en extas som är minst lika livsbejakande som originalet.

Historien om Spiritualizeds nya, fjärde studioalbum »Let It Come Down« börjar någonstans där »Oh Happy Day« slutade för ungefär fyra år sedan – och den når sitt klimax vid vulkanen Etnas lavaflöden.

Jason »Spaceman« Pierce sitter nedsjunken på en bänk på fiket The Electric Showroom, i närheten av Old Street i stadsdelen Hoxton i London. Stället liknar ett Wayne’s Coffee, fast med smutsigt golv och en stor bar.

Men Jason gör inte sina intervjuer ute bland de andra gästerna. Han har valt en dåligt upplyst alkov i ett rum bakom ett par svängdörrar.

Spiritualizeds låtskrivare och frontman har nyss stigit upp, trots att klockan är halv sex på kvällen. Håret imiterar ett övergivet skatbo och jeansen och den blå, långärmade tröjan verkar komma direkt från en korg som aldrig hann fram till tvättmaskinen.

Han dricker grönt te ur en kopp med kinesiska mönster och håller som bäst på att fylla sitt askfat med cigaretter.

– Jag gillar det här stället, åtminstone på dagarna när det inte är så mycket folk. Det är ganska tyst, man får vara ifred och dessutom ligger det nära mitt hem.

Jason Pierce har en gång sagt att han hellre struntar i att äta än gör ett dåligt album. Det syns nästan. Huden bakom de svarta lockarna är alldeles matt, stora påsar hänger under ögonen och hela den smala kroppen skriker efter, tja, koffein.

På bordet framför honom ligger ett förhandsexemplar av nya Spiritualized-albumet »Let It Come Down«. Den lilla asken rymmer elva låtar och två år av hårt arbete. Det mesta spelades in under några veckor i Abbey Road Studio 2, men efter det har Jason Pierce i sedvanlig ordning mixat materialet om och om och om igen. Och ytterligare en gång.

Han hade en del att hålla reda på, inte mindre än hundra musiker och sångare medverkar på »Let It Come Down« och efterarbetet har gått ut på att få jätteproduktionen att låta intim och inte bombastisk. Ett tag satt Jason och försökte pussla ihop instrument som låg utspridda på 130 kanaler.

Fast alltihop startade med en enkel diktafon.

– Jag sjöng och nynnade alla melodier från början. Jag ville inte att låtarna skulle begränsas av mina färdigheter på gitarr eller piano. Vilka instrument jag skulle använda bestämde jag senare. Jag ville också skriva arrangemangen samtidigt som låtarna. Musiken fick gärna utvecklas från tonerna av en oboe.

– Inom rock’n’roll och pop arbetar man ofta på ett annat vis, säger han. En producent hör en färdig låt och lägger i efterhand på stråkar och blås. Det är i mina ögon ett alldeles för akademiskt förhållningssätt.

»Let It Come Down« är ett stilbrott för Jason Pierce. Det är det enklaste och mest lättlyssnade album han har gjort.

De symfoniska arrangemangen är lika viktiga som våldsam feedback, om inte viktigare. Visst finns gitarrkaskaderna kvar, visst lurar den otyglade kakofonin om hörnet på i stort sett varje låt, men alltihop överröstas av filmiska stråkar och blåsinstrument.

Ja, man skulle kunna kalla »Let It Come Down« för symfonisk rock.

Ja, man skulle kunna använda ord som »pompöst« och »uppblåst«.

Men det är att göra det enkelt för sig. Skivans hundra man starka besättning blir aldrig ett självändamål för de stora ljudbilderna. Alltihop naglas fast kring ett enda, skälvande epicentrum – Jason Pierces små melodier. Melodier lika omedelbara som i vilken country- eller soulballad som helst.

Och när han väljer att koncentrera sig på att skapa en rykande rockurladdning är det inte längre säkert att band som The White Stripes, The Strokes eller Black Rebel Motorcycle Club har patent på världens just nu bästa vita oväsen. »The Twelve Steps« är en rasande motorsåg som drar i gång i mitten av »Let It Come Down«, komplett med polissirener och ett skenande munspel.

Men det är The London Community Gospel Choir som skänker plattan en omisskännlig karaktär. Gospeln har alltid varit närvarande i Spiritualizeds musik, men aldrig tidigare så här tongivande.

»Stop Your Crying«, »I Didn’t Mean to Hurt You« och framför allt den tio minuter långa hymnen »Won’t Get to Heaven (The State I’m In)« samt avslutande »Lord Can You Hear Me« är musik som hela tiden sträcker upp armarna mot himlen.

– Det finns inget som är så omvälvande som en gospelkör. Inget. Jag har älskat gospelmusik i snart femton år och jag blir fortfarande lika fascinerad av kraften och laddningen, säger Jason.

Mycket på »Let It Come Down« låter som en fortsättning på din cover av »Oh Happy Day«.

– Ja, det är sant. Men inte ur ett religiöst perspektiv. Ingen av låtarna på skivan handlar om sökandet efter frälsning eller något slags ljus, snarare det motsatta. Flera spår glorifierar nästan det faktum att livet går åt helvete ibland. Låt allt rasa samman så tar vi oss ur skiten. Det är motgångarna, orättvisorna och förlusterna som gör att tillvaron fylls av friktion och mening.

– Jag har inget emot om någon djupt religiös person tolkar in ett budskap om tro och frälsning i min musik. Men personligen tror jag inte på ett högre väsen. När jag använder ord som »Gud« eller »Jesus« försöker jag bara förstärka en känsla och göra texterna mer emotionella och universella, något som alla kan förstå. Samtidigt blir allt mer mångbottnat och mångfacetterat.

Låtarnas grunder är annars inte så mångbottnade rent musikaliskt. Flera av dem liknar gamla soul- och countryballader.

– Du tänker kanske på »The Straight and the Narrow«? Ja, jag håller med. Men det är inget jag planerade från början. Det föll sig bara naturligt att vissa låtar påminde om country och andra om soul.

»Let It Come Down« känns över huvud taget som den enklaste och rakaste platta du spelat in.

– Jag ville skala bort alla de mest uppenbara elementen som hittills varit Spiritualizeds signum. En låt ska kunna leva och andas även om man tar bort alla kringliggande lager. Studioeffekter, ekon och andra påhitt som finns inom modern musik känns inte särskilt intressanta längre. Förvränger man trummorna och gitarrerna går man efter samma mall som använts de senaste trettio eller fyrtio åren. Titta på klassisk musik, vitaliteten och framåtskridandet bestäms av toner och harmonier, inget annat. Jag ville arbeta på ett liknande sätt och tänja på gränserna så mycket som möjligt, säger Jason.

– Det är inte speciellt svårt att göra världens mest psykedeliska och uppfuckade skiva. Det kan världens minst psykedeliska och uppfuckade person lyckas med.

Jason Pierce har annars alltid varit på väg in i det okända.

Han påbörjade den resan 1982 när han och Pete »Sonic Boom« Kember bildade gruppen Spacemen 3 i hemstaden Rugby. Tillsammans skrev de eleka och monotona låtar som till en början var kraftigt påverkade av The Stooges och The Cramps.

Med tiden blev feedbackorgierna alltmer extrema. Den ursprungliga rytmsektionen ersattes av trumslagaren Will Curruthers, gitarristen Mark Refoy och basisten Jon Mattock och till slut gjorde Spacemen 3 musik som fungerade som den svarta, utomjordiska oljan i »Arkiv X«. Den kröp innanför skinnet på lyssnaren, invaderade och tog över varenda sinne och fick det att svartna för ögonen.

Musiken var lika kaotisk som förhållandet mellan Jason Pierce och Pete Kember, som led av ett svårt drogmissbruk. På vad som skulle bli Spacemen 3:s sista studioalbum, »Recurring« som gavs ut 1990, arbetade duon separat. Kember stod för sida A, Pierce för sida B och de vägrade göra intervjuer tillsammans.

Till slut splittrade Pete Kember gruppen och fortsatte på egen hand att skänka världen säregna ljud- och popexperiment i grupperna Spectrum och Experimental Audio Research. Jason Pierce, å sin sida, bildade Spiritualized ihop med Curruthers, Mattock och Refoy, samt flickvännen Kate Radley på klaviatur.

På skivorna »Lazer Guided Melodies« (1992), »Pure Phase« (1995) och framför allt »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space« (1997) fortsatte Jason att slå musikhistorien i små, små bitar. Han malde ned Elvis Presley, Beatles, Sun Ra, David Bowie, Rolling Stones, Dr. John, begravningsmarscher från New Orleans, frijazz, gospel, ambient och mycket, mycket mer och lät alltihop försvinna in i en okontrollerad distorsion enligt den modell My Bloody Valentine använde sig av på »Loveless« och Velvet Underground på »Sister Ray«,

Jason Pierces visioner om att skicka ut sina ljudexperiment i kosmos kulminerade på »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space«, en av det årets bästa skivor. Längre ut i det okända än det galna sammanbrottet i mitten av »Cop Shoot Cop« går det inte att nå.

Men det var fler saker som nådde sin kulmen i och med den skivan.

Basisten Sean Cook, som ersatte Will Carruthers efter »Lazer Guidad Melodies«, har berättat att Jason Pierce aldrig använde starkare preparat än vanliga cigaretter fram till 1995. Detta trots att Spacemen 3 gjorde en platta med namnet »Talking Drugs to Make Music to Take Drugs to«.

Men enligt Sean Cook började Jason att röka heroin efter att Kate Radley lämnat honom för The Verve-sångaren Richard Ashcroft. Och texterna på »Ladies…« var späckade av referenser till heroinmissbruk. Där märks även förgiftade textrader om uppbrott och förlorad kärlek, vilket de flesta kopplade till Jason och Kates kraschade förhållande.

Jason Pierce svarade dock vagt och undanglidande på alla frågor om Kate Radley och sitt påstådda drogmissbruk. Han uppträdde över huvud taget som han alltid har gjort – fäste blicken på sina skor och lät musiken tala för sig själv.

– Många tyckte att »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space« var mörk och dyster och trodde att den handlade om mig och Kate, framför allt på grund av låten »Broken Heart«. Folk trodde att jag öppnade mig för omvärlden, att jag visade min själ och att jag av olika orsaker mådde piss. Och visst, jag sjunger om saker jag känner till, jag försöker inte beskriva någon annans liv. Men det betyder inte att allt är självupplevt.

– Processen bakom sångtexter liknar den en författare har när han eller hon skriver en roman. Man försöker hela tiden hitta ord och metaforer som beskriver en känsla. Och för att göra det bra måste man koppla bort sig själv och vara objektiv. Men det spelar ingen roll vad jag säger. Folk kommer alltid att tro att jag är en självmordsbenägen människa som mår så fruktansvärt dåligt att jag måste knarka för att stå ut. Men jag har aldrig fungerat så och jag har aldrig behövt ta droger för att kunna göra musik.

Förhandskopiorna av »Let It Come Down« hann knappt skickas ut innan drogspekulationerna var i gång igen. Om »Ladies…« var en skildring av heroinets bottenlösa helvete och kärlekens mest nattsvarta sidor är »Let It Come Down« en produkt av rehabiliteringen efter att drogerna gått ur kroppen.

I alla fall enligt The Guardian och Q.

Det beror först och främst på titlarna »The Twelve Steps« och »The Straight and the Narrow« och textrader som »If you’ve got the money for a rehab cure/you ain’t got a problem you can’t afford/28 days for 13 grand/better get myself an insurance plan«.

Jason säger att »The Twelve Steps« är en ironisk betraktelse över kändisar som gråter ut i olika medier efter sin avgiftning. Men domen är redan uppläst, klubbad och klar. Det spelar än en gång ingen roll vad Jason lägger fram för argument. Allting handlar ändå om honom själv och hans drogproblem.

En annan sak som ständigt kommer på tal är hur omöjlig Jason Pierce är att arbeta med. Medlemmarna har kommit och gått genom Spiritualizeds karriär. Jon Mattock och Mark Refoy försvann exempelvis innan »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space«. Kate Radley lämnade bandet 1999 och nu senast kastade gitarristen Mike Mooney, basisten Sean Cook och trumslagen Damon Reece in handduken. Eller rättare sagt, Jason sparkade dem.

Mike kom med i Spiritualized efter »Ladies…«, Sean hade hängt med sedan 1992 och Damon sedan 1994 och de blev chockade av beslutet.

Trion gick vidare och startade bandet Lupine Howl och anklagade samtidigt Jason Pierce för uteblivna arvoden och royalties.

När du sparkade Mooney, Reece och Cook lät de mycket sårade och bittra i olika intervjuer. De sa bland annat att du hade blåst dem på pengar…

– Den enda anledningen till att det påståendet fick sådan spridning var för att de använde storyn till att marknadsföra sitt nya projekt. »Hej, vet ni vad? Vi har blivit sparkade från Spiritualized och det här är en överdriven story om hur svår Jason Pierce är att jobba med, och förresten så har vi ett nytt album på gång.«

– De ställde omöjliga krav på mig, fortsätter Jason. De ville att vi skulle göra billigare konvolut, att jag skulle minska tiden i studion och dra ner på konserternas storlek.

Spiritualized hade då avverkat några uppmärksammade jätteproduktioner som den i CN Tower i Toronto 1997 – den högst belägna inomhusspelning som någonsin gjorts, 113 våningar upp – och Royal Albert Hall-konserten, med stor kör, blåskvartett och stråkensemble.

– De ville bara få mer pengar i sin egna fickor. Vilket är löjligt och omoget. Alla tjänade ungefär lika mycket och ingen blev någonsin rik.

– Så fort de behövde pengar så fick de låna av mig. Men det slutade inte där. De ville också ha en ledig dag för varje konsert vi gjorde och de ville inte turnera kontinuerligt. Det är omöjligt att få ekonomin att gå ihop under sådana omständigheter. Och man förbättras inte musikaliskt när allting handlar om hur lite man behöver anstränga sig för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag var aldrig intresserad av att göra en sorts lukrativ kabaret och sedan luta mig tillbaka och slappa.

– Damon började till slut att spöka ut sig på scen. Han tog på sig shorts, odlade skägg och trodde att det skulle göra mig förbannad. Det berörde mig inte ett dugg. Det var bara löjeväckande. De verkade tro att bara de letade under tillräckligt många stenar skulle de komma på mig med att smussla undan pengar till ett hemligt bankkonto i Schweiz.

Du skickade ett brev till dem och sa att allt var över…

– Till slut blev jag tvungen. Men det var efter ett år av ren frustration. Jag behövde komma i gång med den nya skivan och jag var trött på att bråka om saker som var rena fantasierna. Och då gick de till tidningarna och berättade vilken mardröm jag var att jobba med. Allt var bara pinsamt.

Jason Pierces nya grupp  är tretton man stark – från tidigare sättningar återfinns saxofonisten Ray Dickaty, Thighpaulsandra, alias Tim Lewis, på klaviatur och gitarristen John Coxon. Den sistnämnde har också hjälpt till med att producera »Let It Come Down«. Troligtvis växer antalet musiker till tjugo så fort Spiritualized ger sig ut på turné.

Den enda drog som Jason Pierce är beredd att prata om den han alltid varit beroende av – musik.

Han kan också gå med på att han är arbetsnarkoman, en manisk perfektionist som lägger ner hundratals, ja, tusentals timmar på att finjustera sina låtbyggen.

– Jag jobbar tills jag blir fysiskt illamående, sedan anstränger jag mig ännu mer. Jag stiger upp på eftermiddagen och sitter i studion till nästa morgon, sedan gör jag om det följande dag och nästa, och nästa. Men jag älskar det. Jag har aldrig gjort något annat som fått mig att känna en liknande tillfredsställelse. Och eftersom jag har ägnat hela mitt vuxna liv vet jag inte heller hur det är att leva på ett annat sätt.

I vår värld räcker det sällan med ett bra album.

Det krävs en bra story också.

Och storyn i Spiritualizeds fall – oavsett otaliga medlemsbyten, krossade hjärtan och texternas ingående drogbeskrivningar – börjar och slutar med själva musiken. Jason Pierces totala fokusering på de toner han hör i sitt eget huvud, och ointresset för omvärldens musikaliska trender, är den främsta orsaken till att skivorna känns så unika.

De lever i ett alldeles eget, sinnesutvidgande universum. Och eftersom Spiritualized är alienerade från resten av musikvärlden kommer gruppen aldrig att dras med i någon kortlivad hype.

– Dagens musik förändras lika snabbt som klädmodet. En ny kollektion dyker upp för varje årstid. Den snabba takten gör att det är ytterst lite som består, medan väldigt mycket blir daterat. Och jag är inte intresserad av daterad musik. Jag inspireras av grejer som låter bra oavsett vilket årtionde de kommer från, musik som känns vital, spännande och elektrisk trots att åren går. Flera av Beatles låtar är fortfarande lika känsloladdade som när de skrevs. Andra saker från samma era är däremot ganska kraftiga.

– Jag jämför också det jag gör med hela musikhistorien i stället för att snegla på dagens artister. Gör man det upptäcker man snabbt att det mesta redan har gjorts och dessutom på ett sätt som man tyvärr aldrig kommer att kunna överträffa själv. Men man anstränger sig mer när man försöker. Originalet är alltid bäst och mest uttrycksfullt. Och det är originalen jag söker efter. Imitationerna når aldrig samma djup, de blir aldrig lika ärliga.

Vad är då ärlig musik för dig?

– En hel del. Miles Davis till exempel. Man kan säkert lära sig alla noter och kopiera hans stil men det blir ändå inte samma sak. Det är inte svårt att lära sig förmågan, det svåra är att uttrycka den. Och Spiritualized har aldrig handlat om en speciell förmåga, bara om uttryck och känslor. Och det enda sättet att ge musiken själ, att göra soulmusik, är att gå sin egen väg och vara helt ärlig. Det var det som gjorde The Cramps och The Stooges till så stora band.

Vad tycker du om Storbritanniens musikscen?

– Jag hör nästan inget som tänjer några gränser. Det handlar mest om att ha coola referenser och att kunna droppa coola namn. Namnen skiftar beroende på vilka kretsar du rör dig i men jag hör ofta folk nämna Charles Mingus och Joe Meek, utan att någon frågar vad de egentligen vet om artisterna. Bara du kan stava namnen rätt så kommer du undan.

– De idéer som Beatles, The Small Faces och Tim Buckley kläckte – och som var allt annat än mossiga när de kom ut – har för länge sedan vattnats ut och blivit konservativa.

Har du någonsin ansträngt dig för att avskärma dig från det rådande musikklimatet och kommersiella hitlistor?

– Nej, jag har aldrig behövt anstränga mig. Så länge man gör musik som handlar om att överleva en hype, eller någon trend som media skapat, spelar allt sådant ingen roll. Det är bara skivbolagen som mäter succé i siffror. För mig var »Let It Come Down« en succé så fort jag kände att musiken inte kunde bli bättre. Och det gäller för alla skivor jag någonsin gjort. Jag ångrar inte en enda låt.

– Och folk som skriker om att de har erövrat förstaplatsen på album- eller singellistan, eller att de placerat sig bland de tio översta, beter sig som idioter. En hitlista är bara ett mått på skivbolagens effektivitet. Den visar hur många exemplar en skiva eller singel säljer under en begränsad period, inget annat. Och jag driver inte någon sorts cateringfirma som vill behaga andra människors intressen och smak. I så fall gör jag en dålig affär. Jag tjänar ju bara mig själv.

Intervjun lider mot sitt slut.

Den avbryts när Jason Pierces nuvarande flickvän – som vid en snabb anblick påminner lite om Kate Radley – rullar in en barnvagn i vilken parets ettåriga dotter ligger och jollrar.

Pierce skiner för ett ögonblick upp men mulnar snabbt när han upptäcker att ytterligare en journalist med ett stort anteckningsblock lurar bakom hörnet.

Han lyfter upp sin dotter och håller henne en stund i famnen.

I just det ögonblicket är det svårt att föreställa sig att denne man bara några månader tidigare sprungit runt vid vulkanen Etnas fot iklädd en rymddräkt.

Men det var precis vad som hände, samtidigt som Etna fick sitt senaste utbrott.

Han såg nyheten på TV en tisdag och på fredagen samma vecka trampade han omkring i askan på Sicilien.

Upplevelsen är bevarad för eftervärlden. Jason Pierce och hans team fotograferade och filmade hela utflykten och det rörliga bildmaterialet kommer att användas i videon till kommande singeln »Out of Sight«.

– Vi spårade lavaströmmen, som flyter fram med en hastighet av två meter i sekunden, hela vägen uppför berget. Det var helt fantastiskt. Etna betedde sig precis som en vulkan ska göra. Marken bokstavligen exploderade runt oss. Det var en fantastisk kick, bland det största jag någonsin varit med om.

Det måste ha varit farligt, blev du aldrig rädd?

– Nej, inte då. Det var först efteråt, när vi tittade närmare på bilderna, som vi insåg att vi kanske varit lite dumdristiga. Men det var det värt.

Varför gjorde du det?

– Jag vet inte. Det var en impuls. Allt som Spiritualized någonsin gjort, till exempel konserten uppe i CN Tower, våra videor och låtar har för det mesta skapats av plötsliga infall. De ingår inte i någon stor plan. Jag följer bara min egen intuition. ■

ALBUM

Genomgång av Patrik Lindgren.

Lazer Guided Melodies

Dedicated, 1992

9

Jason Pierces första album efter Spacemen 3:s uppbrott var en imponerande nytändning som antagligen grott länge i hans bakhuvud. Spiritualized var inte bara ett nytt band, utan ett helt nytt sound – rent och avskalat, öde närmast, men samtidigt besynnerligt rikt, mångbottnat och suggestivt. Med undantag för rockiga »I Want You« och »Run« en ganska återhållsam och lågmäld samling låtar med ambient mellanspel. En banbrytande debut dom tog evigheter att mixa färdigt, en ovana som kommit att bli rutin för Pierce.

Fucked Up Inside

Dedicated, 1993

8

Debutalbumet i all ära, det vare via sina monumentala scenshower som Spiritualized verkligen övertygade och skaffade sig trogna fans. Ni som såg deras första Sverigespelningar i början av 1993 håller förmodligen med om detta. »Fucked Up Inside« spelades in på samma turné och fångar väl den psykedeliska stämningen och den oerhörda tajming och dynamik som alltid präglar Spiritualizeds spelningar. Höjdpunkter är »Medication« och Spacemen 3:s klassiker »Walking with Jesus«. Ursprungligen bara släppt i tusen exemplar via postorder, sedermera nypressad i större upplagor.

Pure Phase

Dedicated, 1995

9

Enligt myten mixades »Pure Phase« i två radikalt olika versioner som sedan lades parallellt i varsin kanal. Och albumet verkligen tindrar och sprudlar av ljud, ljud, överallt ljud, distinkta och minutiöst detaljerade. En besvikelse till en början, men det handlade antagligen bara om att vänja öronen vid den rockigare, bullrigare och mer vildvuxna stilen, för nu känns den minst lika stark och dessutom kanske mer tidlös än debuten. För första gången anas för övrigt Jason Pierces kärlek till gospel och frijazz.

Ladies and Gentlemen We are Floating in Space

Dedicated, 1997

8

Till skillnad från »Pure Phase« föll bitarna här på plats från första början, men nu fem år senare känns den faktiskt snäppet blekare och lite farligt bluesrockig på sina ställen. Å andra sidan stundtals helt omtumlande, som i den vilda träskblusen »Cop Shoot Cop« (med Dr. John) eller den smäktande »Broken Heart«. En konstant balansgång mellan det storslagna och det intima, som oftast går hem.

Royal Albert Hall October 10 1997

Deconstruction, 1998

7

En mastig dubbel-CD inspelad live där bandet är förstärkt av en stor kör samt blås- och stråksektioner. Ett av Pierces många hybrisprojekt och inte utan viss Metallica-varning, men stundtals också mäktigt. Versionen av »Come Together« är tung, liksom »Medication«, medan gamla konsertfavoriter som »Shine a Light« och »Walking with Jesus« inte riktigt kommer till sin rätt.

+

UR SAMMA NUMMER, #4 HÖSTEN 2001, RECENSION PÅ DÅ AKTUELLA ALBUMET »LET IT COME DOWN«

Skribent: Håkan Steen.

SPIRITUALIZED

Let It Come Down

Spaceman/BMG

8

Efter den storslagna ljudbangen »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space« kunde Jason Pierce rimligen inte ta det bombastiska hymnrockandet mycket längre. Det fanns inga fler instrument att sista, inga större symfoniorkestrar att plocka in, kanske rentav inga hål kvar att fylla i skivhyllan.

Pierce sade ju det en gång, att om Spiritualized handlade om något var det att fylla osynliga hål i hans egen skivsamling.

Så vad göra om inte gå tillbaka ett sett, skala av lite grand och i stället försöka koka ned sina favoritidéer till något mer samlat och kärnfullt. Let it come down, om man så vill.

Nu är det långtifrån en sovrumsinspelning på fyra kanaler vi hör här, det finns förmodligen fler stråkväggar och gospelkörer på »Let It Come Down« än på årets övriga BMG-släpp tillsammans och det är över hundra musiker som hörs på skivan, men Mr. Spaceman håller ändå sig själv i lite stramare tyglar än senast.

Somligt sticker ut. Det levereras en ny rasande rockstänkare á la förra albumets Detroit-manglande »Electricity«, den heter »The Twelve Steps« och är hur bra som helst. Inte minst när Pierce hugger av den för ett lugnare parti, backat med stråkar från T.Rex »Children of the Revolution«, och sen, utan förvarning, vräker på igen med munspel, skeva trumpeter och miljoner andra ljud i den mest överväldigande punkrocksymfoni jag hört sen… »Electricity«.

Men framför allt handlar det om soul och gospel, om hur den musiken låter när ett gammalt Suicide-fan från Rugby får gå loss på den med obegränsat antal kanaler på mixerbordet till förfogande.

Bara pianointrot till inledande »On Fire« placerar lyssnaren omedelbart på Tipitina’s i New Orleans. Det är som om Dr. John suttit kvar i studion sedan förra albumets monumentala avslutningsnummer »Cop Shoot Cop« och inte är nöjd förrän han får skvätta ur sig lite klockren boogie också. Ett fantastiskt litet intro, man blir genast på gott humör, och när de fuzzade gitarrerna kommer in, snart följda av Jason och några ljuvliga du-tu-du-tu-tu-damkörer, vet man direkt att det blir bra, det här.

»Do It All Over Again« är visserligen Spritualized på ovanligt poppigt humör och »Don’t Just Do Something« och singeln »Out of Sight« är makliga om än strömförande storslagna rockballader. Men den där gospelsouliga stegringen finns även där.

Och visserligen handlar inte Spiritualizeds gospel om Gud på samma sätt som den gospel som ljuder ur de amerikanska kapell där den föddes, men det hindrar inte Pierce från att utvinna stor dramatik ur en titel som avslutande »Lord Can You Hear Me«. Likt Nick Cave är Jason Pierce mästerlig på att sätta religiösa teman i en väsensskild, ofta rent motsatt, kontext och på så vis skapa nya och i sina bästa stunder smått magiska effekter.

Tydligast blir detta i den över tio minuter långa »Won’t Get to Heaven (The State I’m In)«, där Pierce bara bygger och bygger, kören sjunger »I’m hoping, I’m Praying« och det är ett crescendo helt i klass med det bästa på »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space«.

Det är mäktigt, överväldigande och låter som väldigt lite annan samtida rockmusik.

Jag tror faktiskt att Spiritualized har gjort det igen.