Subsonics: Flesh Colored Paint

»Att se dem live känns som att få en laddad pistol mot huvudet. De korta, koncentrerade låtarna rasslar fram som förhäxade skallerormar. Attacken är dödlig. Subsonics är extremt coola, men det där den där kolsvarta energin som träffar mig allra hårdast. Det går inte att komma undan.«

Orden formulerades av Henrik Lyngåker i en artikel om Subsonics från Sonic #11, våren 2003. Av alla sanna ord som yttrats i Sonic genom åren är det några av de allra minst förljugna. Ty även om Atlanta-trion i allt väsentligt är en sorts maximalt strippad hybrid av Velvet Underground och The Cramps, såväl musikaliskt som estetiskt och attitydmässigt, och omöjliga att kategorisera som förnyare har det varit lögn att ta ögonen ifrån de, sluta lyssna på dem, engagera sig i dem. När giftet väl sitter, sitter det där för evigt.

Nittiotalsalbum som »Everything is Falling Apart« och »Follow Me Down« hör till den mest karismatiska och primitiva rännstensrock’n’roll du kan höra. Yngre Atlanta-kollegor som Black Lips och The Coathangers tvekar inte att verifiera detta påstående. Subsonics-skivorna på tjugohundratalet har alla haft sina stunder och vägrat vara annat än konsekventa, men kanske har den där farligt förblindande glöden undan för undan mattats av något.

Ungefär där har vi »Flesh Colored Paint«. Gruppens åttonde fullängdare hör inte till deras mest oförglömliga men verkligen inget de behöver skämmas över. De flesta band som varit verksamma i drygt tjugofem år skulle vara beredda att mörda, eller åtminstone ge bort hela sitt gage, för att vara i närheten av den här skivans medfödda magnetism. Återigen påminns vi om att Subsonics är ett undantag i garagerockvärlden när de varken försöker vara dumma eller smarta eller macho eller skivsamlarträliga i överkant. Här finns heller ingen förljugenhet, däremot desto mer av den avgrundsdjupa, intensivt påträngande alienation vi vid det här laget har lärt oss att förvänta av Clay Reed med kamrater.

Sant är att rätt lite överraskar, Clay Reed snäser som han brukar snäsa, spinner spindelväv efter spindelväv med kärnfulla gitarrsolon och Buffi Agueros omisskännliga taktkänsla liknar fortfarande ingen annans, men är det något denna gång som får dig att lystra lite extra är det balladerna. Såväl »Cold Cold Winter« som det nästan croonerlika stilbrottet »Die a Little« visar att det bör finnas en framtid även för det lite åldrade Subsonics. Särskilt som avslutande »Permanent Gnaw« ger till känna att dessa läderklädda benrangel därutöver ingalunda är i närheten av att sluta rassla.