Jim James: Uniform Distortion + M. Ward: What a Wonderful Industry

Två artister som ett tag gjorde allt rätt, två artister som för bara sju–tio år sedan befann sig i indie-Amerikas zenit, två artister som de senaste åren kommit ur kurs en smula. Dels så klart för att allting förändras och för att indie-Amerika numera är så uppdelat i fraktioner att ett zenit ändå är fysiskt omöjligt. Men kanske också för att tillståndet då idéer och utförande står i perfekt samklang lämnat dem bakom sig. Åtminstone för stunden.

Såväl Jim James, med eller utan My Morning Jacket, som M. Ward kändes länge så väldigt självklara. De var classic rock-förvaltarna – bland annat tillsammans i supergruppen Monsters of Folk – som behärskade traditionen utan att för den skull bli förblindade av den. De fick gamla ljud att para sig med nytänk, var lika delar konventionella och kufiska, och det kändes som att det där fantastiska flödet skulle kunna pågå i all evighet.

Och, för all del, musiken fortsätter ju att komma. Men någonstans längs vägen slutade skivorna kännas lika angelägna som då det begav sig.

Både »Uniform Distortion« och »What a Wonderful Industry« präglas i hög grad av frustration. Antingen direkt uttalat eller mer underliggande. Frustation över hemlandet, frustration över branschen (M. Wards albumtitel talar sitt tydliga språk och då har vi inte gått in på texterna), frustration över samtiden (»Scroll back in time through your account/Watch your face grow younger as real time runs out«, sjunger Jim James om sociala medier).

Det här i sig är nu inget problem, problemet blir när all denna frustration färgar av sig på musiken – och då inte i positiv bemärkelse. Jim James har i flera år nu letat efter ett sound som kan göra hans djupt rotade melankoli, änglalika röst samt då den där mer excentriska sidan rättvisa. Inget han spelat in efter 2011 års mästerliga My Morning Jacket-album »Circuital« har träffat riktigt rätt. Och han är knappast den som vill upprepa sig. Ska hela tiden vidare. Att reprisera något tidigare gjort skulle aldrig falla Jim James in.

Problemet med »Uniform Distortion« är inte frånvaron av starkt material, ty somligt av den varan finns absolut här, utan att det starka materialet ges en anmärkningsvärt ospännande inramning. Det låter antiseptiskt, studioinstängt, jämntjockt. Sålunda inte konstigt att Jim James vanligtvis så flödande musikalitet aldrig får det fria spelrum som krävs för att hans melodier ska flyga.

Hos hans mångårige vän är inte musiken och ljudbilden problemet (Jim James gästar, för övrigt) även om M. Ward har firat större triumfer på nämnda områden än vad som är fallet denna gång, utan det är främst texterna som brister. »What Wonderful Industry«, ett överraskningssläpp på eget bolag, är allt annat än en subtil historia. Här finns skurkar som skor sig på andra, wannabes som inte orkar göra grundjobbet och guldgossar som får allt de rör vid att glittra, mansslukerskorna. Kort sagt, här finns alla musikbranschens stereotyper och klichéer.

Även om det säkert hade gått att spinna en roande konceptplatta kring allt detta känns det här och nu lite för förväntat, alldeles för övertydligt och stundtals möjligen en smula bittert. Låtarna är annars helt okej, ibland mer än så, men den där särskilda M. Ward-mystiken vi en gång lärde oss att omhulda får en leta bra länge efter.