The Jayhawks: Back Roads and Abandonded Motels

Linjen mellan duktighet och tråkighet är hårfin för de flesta men för ett band som The Jayhawks, som snuddat vid det tråkiga även när de har varit bra och ibland har varit bra just för att de vågat vara tråkiga, har den i det närmaste varit obefintlig. Kanske mer än så – vid sidan av Gary Louris bitvis mirakulösa melodisinne och hans (i några år) Mark Olson-parade harmonisång är den kamrerkammade balansgången på den linjen möjligen The Jayhawks själva signum.

Det här har inte jämt varit supertydligt på skiva, även om det allt har märkts, särskilt det senaste decenniet, lite drygt, men den som sett dem på scen har emellanåt behövt duktigt bedövade sinnen för att undgå att notera det. Inte ens turnén som följde på »Tomorrow the Green Grass«, gruppens obestridliga countrypoppastoral till mästerverk från februari 1995, sprakade av pondus, lustfylldhet, revansch, självförtroende eller något annat vi är vana vid att se hos band som nyligen presterat på höjden av sin förmåga. Åtminstone vid den spelning de genomförde på Gino i Stockholm någon månad efter skivsläppet var leda den enda ledstjärna de tycktes lyda under. Det var smärtsamt tydligt åsynen och ljudet av ett band som luften gått ur. Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän Mark Olson hade kastat in handduken och vandrat vidare.

Knappast många klasser bättre var det på Way Out West den där återföreningsvändan som följde på 2011 års marginellt upphetsande »Mockingbird Time«. Visserligen är kombinationen av för stor scen, för tidig speltid och för starkt solljus förödande för i princip alla akter som inte har Father John Mistys munväder men det blixtrade knappast om tillställningen på någon punkt. Efteråt framkom att stämningen i truppen var allt annat än på topp. Herrar Olson och Louris reste inte ens ihop, kommunikationen dem emellan närmast obefintlig. Louris tampades med missbruksproblem medan Olson tyckte att den gamle vännen och övriga i gruppen drogs med ungefär lika plågsamma som kostsamma rockstjärnemanér. Det slutade med det oundvikliga: Olson var ute igen, den här gången antagligen för gott.

Och det är nog lika bra, det som har hänt. En gång i tiden behövde antagligen Gary Louris ha Mark Olson intill sig, som bollplank och röstpartner och whatelse, men allt eftersom The Jayhawks förändrats, såväl personellt som musikaliskt, och allt eftersom han själv blivit tryggare i sitt eget uttryck och sina egna rötter råder det ingen tvekan om att Gary Louris är mer än kapabel att fronta den här långlivade och stolta konstellationen på egen hand. Karln är ändå sextiotre. Kan nu lugnt luta sig tillbaka för att ge både keyboardisten Karen Grotberg och trummisen Tim O’Reagan stunder av leadsång.

The Jayhawks tionde studioalbum »Back Roads and Abandoned Motels« viks huvudsakligen åt material som Louris skrivit med och åt andra artister. Även om de skapelser han bidrog med till några fina Kelly Willis-skivor i skarven mellan nittio- och nollnolltal saknas och även om albumet har en obefintlig dramaturgi är det svårt att gnälla.

»Everybody Knows« gjordes strålande av Dixie Chicks men känns ännu mer i händerna på Louris, när han avlägsnar delar av utsattheten och förstärker melankolin. »Gonna Be a Darkness« ramas inte in av samma atmosfär som i Jakob Dylan & Gary Louris-versionen från TV-serien »True Blood« men när Tim O’Reagan sjunger lugnt och närmast sakligt träffar den likafullt tidigare ointagliga nervtrådar.

Nästan bäst av allt är att Gary Louris rundar av anrättningen med två smårörande nya alster, »Carry You to Safety« och »Leaving Detroit«, vilka får en att se fram emot nästa Jayhawks-album. Det var ett tag sedan en gjorde det senast. Ni vet som det kan bli med band som närmast gör en poäng av att verka i gränslandet mellan duktighet och tråkighet.