Ray Davies: Americana

The Kinks ses ofta som det mest urbrittiska av alla sextiotalsvågens band. Inslagen av music hall-tradition och ett skoningslöst klassamhälle gick aldrig tänka bort. Men mer eller mindre tydligt tornade drömmen om Amerika upp sig även för dem. Den lätt idealiserade bild Ray Davies – numera Sir Ray Davies – hade skapat i sitt inre utifrån musiken, filmerna och westernmyterna krockade rätt rejält med verkligheten han tvingades konfrontera vid kvartettens första vistelse där över. Olika affärsoegentligheter gjorde dessutom att The Kinks karriär till skillnad från The Beatles, Stones och The Whos diton aldrig riktigt tog fart i USA – åtminstone inte förrän Ray Davies på sjuttio- och åttiotalet vek in på en hårdare, inte sällan övertydlig riffrock.

Albumet »Americana« är en sorts tonsatt version av hans bok med samma namn från 2013. En samling minnesbilder och observationer från livet på vägarna men också drömmen som ledde dit och de inte alltid rosenskimrande efterdyningarna. Intressant och konsekvent nog anlitar han The Jayhawks som kompband, av många ansedda som ett arketypiskt americanaband men vars förgrundsfigur Gary Louris mer än någonting annat formats av brittiskt sextio- och sjuttiotal.

Rent musikaliskt låter det med några undantag förnämligt, precis på rätt sida av det gubbiga. Den där yxigheten som stundom fördärvat Ray Davies solokarriär är om inte alldeles avlägsnad så åtminstone nedtonad i låtar vilka överlag håller sig i ett vackert flödande mellantempoläge som klär en grånad melodismed väl. Detsamma kan sägas om de bitterljuva återblickarnas sentiment.

Lyssnar en på »Americana« inpå skivor från The Kinks storhetstid blir det däremot tydligt att den där både sylvassa och superkänsliga precisionen som brukade känneteckna Ray Davies penna med åren blivit allt trubbigare. Med följd att lyriken stundom, i en och annan textrad om alla underbara och vittandade amerikanska flickor, hamnar på fel sida av det gubbiga.