Popmusikens främsta överlevare

Svaret på frågan varför Madonna är om inte den viktigaste så i alla fall en av de viktigaste artisterna i vår tid återfinns inte i hennes musik utan i en normbrytande amerikansk komedi från mitten av åttiotalet.

I »Desperately Seeking Susan« (»Susan, var är du?« på svenska) spelar Madonna Susan, en halvkriminell dagdrivare med en omättlig aptit på livet och ett överflöd av skinn på näsan. I en nyckelscen stövlar hon in på sin lokala taverna när en anställd ser henne och utbrister: »Susan! My God, we thought you were dead«. Susan ler ett på samma gång knappt märkbart som dödsföraktande leende och svarar: »Nah, just in New Jersey«.

Som film betraktad är »Desperately Seeking Susan« långt ifrån märkvärdig. Men som katalysator för en våg av filmer där kvinnor skildrades som subjekt, med egna agendor, alltjämt på kant med omvärlden, går den inte att underskatta. Madonnas rollfigur Susan vare sig såg ut eller betedde sig som en ung kvinna förväntades se ut eller bete sig i mitten av åttiotalet. Klädd i trasiga strumpbyxor, färgglada t-shirts och solglasögon (inte helt olikt hur medlemmarna i brittiska punkband som The Slits och The Pop Group sett ut decenniet före) och ständigt redo att blåsa ett moln av cigarettrök i ansiktet på vem som än kom i hennes väg banade hon väg för kommande generationer kvinnor inom populärkulturen som vägrade rätta in sig i led och tålmodigt vänta på sin tur. Såväl kläder som attityd var punk. »Nah, just in New Jersey«.

Om man vill förstå Madonna som artist, och varför hon är angelägen som artist också i vår tid, måste man ta sin utgångspunkt i »Desperately Seeking Susan«. Musikhistorien är full av artister, kvinnor och män, som vid ett specifikt tillfälle stövlat in på sin lokala taverna och mer eller mindre självklart förklarat att rummet är för litet för dem. Men vad Madonna har gjort är att decennium efter decennium sedan åttiotalets början återupprepa konststycket. Vare sig ålder, äktenskap med mer eller mindre nogräknade män eller en märklig fascination för religiös mysticism har kunnat rå på det faktum att hon är en av ett fåtal artister vars existens faktiskt förändrat inte bara musikhistorien utan kulturhistorien i stort i grunden. Det går att föreställa sig nittonhundratalet utan Johnny Thunders, men det är omöjligt att föreställa sig nittonhundratalet utan Madonna. Hennes inflytande på västerländsk populärkultur går inte att mäta.

Mycket har skrivits om Madonna. Hennes betydelse som kulturambassadör, förmågan att lyfta fram en vid tillfället okänd kulturform och exploatera den kommersiellt (»Vogue«), har bidragit till spridningen av kulturella uttryck som annars skulle ha förblivit marginaliserade. Hennes envisa kamp mot vidskepelse (»Like a Prayer«) och nymoralism (»Papa Don’t Preach«) har haft en emanciperande inverkan på flera generationer män och kvinnor. Hennes förmåga att skriva genreöverskridande melodier har gjort henne till en av få världsartister vars aktualitet inte avtagit med åren, utan som fortsatt att attrahera unga låtskrivare och producenter trettio år efter hennes publika genombrott. Varje gång du tar del av anklagelseakter mot samtida artister där nyckelorden är »kulturell appropiering«, brist på autenticitet, krav på censur av respekt för religiösa grupper eller hot om bojkott med utgångspunkt i hur kvinnor får se ut eller bete sig har Madonna inte bara anklagats för det först, utan hon har också visat varför popmusik är en frizon där människor oberoende av kön, klass, sexuell läggning och etnicitet alltid får vara sig själva och tillåts tänja på gränserna för vad som är tillåtet såväl i det privata som i det offentliga rummet. Det personliga är politiskt. Ingen nu levande artist är lika medveten om innebörden av de orden som Madonna. Utan henne ingen Rihanna, ingen Beyoncé, ingen Miley Cyrus.

Men ingen av ovanstående egenskaper är, ensamma eller tillsammans, tillräckliga som förklaringsmodell till varför Madonna fortfarande tål att beskrivas som en av vår tids mest inflytelserika artister. Förklaringen återfinns i stället i någonting så alldagligt som en för världsstjärnor såväl ovanlig som överdrivet självkritisk läggning, i hennes absoluta övertygelse om att nyckeln till en lång framgångsrik karriär ligger i förmågan att se sina egna begränsningar och samarbeta med andra för att övervinna dem.

I en text i tidningen GQ publicerad i början av nollnolltalet skriver författaren Jennifer Egan (författare till generationsromanen »A Visit from the Goon Squad«) att Madonna överlevt sig själv i en bransch där ingen längre överlever längre än ett halvt decennium eftersom hon trotsat alla gängse regler för hur en artist ska bete sig just för att överleva. Hon är inte så mycket ett kreativt geni som hon är en överlevnadskonstnär – en arbetsmyra som för varje nederlag rest sig på nio, lärt sig av sina misstag och som konsekvens blivit lite bättre, lite mer angelägen, för varje aktivt decennium som skivartist.

»[No] rehabs or suicide attempts, no arrests or collapses or devouring lawsuits or serial divorces or appalling plastic surgery – scandals, yes, but always of her own making and always, finally, to her own advantage. Sometime very early on, Madonna learned a different way to subvert her rage and quell the fear and pain that are usually handmaidens to an ambition as ravenous as hers: hard work.«

Våren 2015 är Madonna återigen en av vår tids mest omdiskuterade artister. Hon anklagas för att i allt högre utsträckning efterapa, snarare än föregå, musikaliska trender och för att sakna fingertoppskänsla på sociala medier. Så sent som i december i fjol poserade hon dessutom lättklädd för tidningen Interview i ett omfattande reportage med bondage-tematik och beskylldes för oanständigt beteende ovärdigt en kvinna i hennes ålder. Madonna, menar hennes kritiker, har blivit en föredetting, en artist vars främsta ögonblick tillhör historien.

Men kritiken är inte bara överdriven, den ger också uttryck för ett symptomatiskt övermod från kritikernas sida. Ända sedan sitt första album har Madonna låtit oss projicera våra fördomar och invanda föreställningar på henne, och varje gång har hon kommit ut på andra sidan lite starkare, lite tryggare i förvissningen om att hon befinner sig på rätt sida av historien. Det enda som varit konstant under hennes drygt trettio år långa karriär har varit hennes förmåga att gång på gång gå segrande ur strider andra valt åt henne. Som konsekvens har hon, som Jennifer Egan uttrycker det i GQ: »Made a lot of smart people look like dummies.«

Madonnas trettonde album heter »Rebel Heart« och är delvis inspelat tillsammans med svenska låtskrivare som Salem Al Fakir, Magnus Lidehäll och Avicii. Musikaliskt har femtiosexåringen från Bay City, Michigan, inspirerats av dubstep och EDM, dansmusik i rakt nedstigande led från den house och disco hon inspirerades av i början av sin karriär.

Huruvida skivan kommer att gå till historien eller inte är för tidigt att säga. Långt ifrån allt Madonna har spelat in under de senaste tio åren varit minnesvärt. Men historien visar att vi bör akta oss för att avfärda henne på förhand.

Risken finns trots allt att hon återigen stövlar in på sin lokala taverna och förklarar att rummet är för litet för henne.

Madonna, vi trodde att du var slut som artist.

»Nah, just in New Jersey«. ■

TRE MADONNA-FAVORITER

Holiday
[från »Madonna«, 1983]
»Holiday« skrevs ursprungligen av Curtis Hudson och Lisa Stevens från discokvartetten Pure Energy och spelades in av Madonna på inrådan av hennes producent John »Jellybean« Benitez. Resultatet är en av åttiotalets bästa singlar alla kategorier. Discomusikens eviga konflikt mellan kropp och själ, mellan grå vardag och dansgolv, perfekt sammanfattad i fyra livsbejakande minuter popmusik.

Into the Groove
[från »Like a Virgin«, 1985]
Musikaliskt befinner sig Madonna ständigt två steg framför sin publik. Men hennes hjärta återfinns i klubbkultur – i soulmusik, disco och house. »Into the Groove« är en lovsång till dansmusikens förmåga att överbrygga avstånd mellan människor och göra dem hela. Låtens bärande textrad fungerar också som sammanfattning av Madonna som artist: »Only when I’m dancing can I feel this free.«

Live to Tell
[från »True Blue«, 1986]
»Live to Tell« spelades in till »At Close Range«, ett verklighetsbaserat drama med hennes dåvarande make Sean Penn i en av huvudrollerna, och innebar ett stilbrott såväl musikaliskt som estetiskt för Madonna. Den unga popsångerskan på kollisionskurs med omvärlden var ersatt av en ung kvinna på kollisionskurs med sig själv. »Will it grow cold, the secret that I hide? Will I grow old?«.