Chic

En tryckande het onsdagnatt i juli 1979. Jag hade sminkat mig på familjerestaurangen Howard Johnsons toalett vid Times Square, fixat håret så att det stod rakt upp ovanför det röda pannbandet, glidit in i illgrönt leopardfläckade stuprörsbyxor, Levi’s-sneakers, tunt linne och en svartvit satängjacka med ärmarna uppkavlade. Mina 501:or och basebolltröjan hade jag omsorgsfullt rullat ihop till en boll som jag bar i en liten ryggsäck.

Första promenaden längs Broadway var utan jämförelse det mest kittlande ögonblicket i denne prästsons liv. Skulle jag kunna ta mig in? Skulle jag i så fall komma i närheten av Grace Jones? Skulle jag våga dansa, ens titta på folk? Skulle jag väl på plats i västerlandets mest notoriskt perverterade njutningstempel förvandlas till homosexuell? Skulle jag få koks?!

Fast den mest påträngande frågan var om någon kunde ha märkt att jag hade smitit från det collegeläger på Long Island där tretusen utbyteselever från hela världen just nu hade grillfest med talangtävling. Och om jag skulle lyckas ta mig tillbaka dit ut i ett stycke innan klockan halv nio nästa morgon, i tid till tjugoniotimmarsresan till Minneapolis och vidare till respektive värdfamilj. De hade snuvat oss på Manhattan-besöket, så jag struntade nästan i risken att skickas hem till Skanör – jag var bara tvungen att göra detta.

Dessutom, om jag nu lyckades ta mig in på Studio 54 fanns det ju en stor chans att jag kunde bli upptäckt – som lover boy, modell, skådis eller sångare. Allt tycktes vara möjligt.

Jag tände en Rothmans och stod en lång stund mitt i gatan, mer eller mindre ensam i hela världen och med nitton dollar på fickan. Då och då sipprade musik ut genom entrén: »Boogie Wonderland« med Earth, Wind & Fire, »Good Times« med Chic, »Oops Upside Your Head« med Gap Band, »Gimme Gimme Gimme« med Abba. Trottoaren var som hela havet stormar. Alla ivrigt uppklädda pep »Steve«, »Stevie« eller »Stephen« utan att vara helt säkra på om det verkligen var Rubell som med överlägsen men aningen hysterisk min plockade russinen ur kakan.

Al Pacino gled förbi kön med några småtjejer. Rubell plockade in en Adonis bakom repet, men lät pojkens alldagliga flickvän och hennes ännu alldagligare kompis stanna i kön – killen skuttade glatt in medan tjejerna irriterade gled åt sidan. Liza Minnelli kom gormande med en medelålders möhippa i släptåg. Två vitsminkade kvinnor i tajta t-shirts, svarta lackshorts och svarta lackstövlar, sammankopplade med handbojor, blev raskt invinkade. John Belushi stod längst fram och vaggade, med vild blick och alldeles för full. Jag försökte komma på något slags taktik – en chans, knappast fler – när det tutade till och jag nästan blev påkörd av en vit Rolls Royce, från vilken den kanadensiska före detta premiärministerfrun Margaret Trudeau steg ur på ett sätt som avslöjade att hon inte hade några trosor på sig.

Med ett mycket djupt andetag sträckte jag på min spinkiga överkropp och lirkade mig fram till den punkt som Steve Rubell tycktes gravitera mot. Ögonkontakt. På något mirakulöst sätt öppnades repet, och till priset av en lätt dask på baken kom jag inom loppet av några sekunder rakt in i Sodom och Gomorra. På något himmelskt sätt fick jag sedan till priset av min moral uppleva samtliga mina mest onämnbara fantasier inom loppet av några timmar. Lyckligtvis visste jag inte då att detta var de sista skälvande dagarna av hela den discokultur som sjuttiotalet hade byggt – snart skulle den rasa samman totalt.

Men jag hann med bussen nästa morgon.

Eller rättare sagt, jag hann med bussen och blev inte hemskickad, eftersom jag aldrig hade lämnat Long Island. Det jag skrev nyss var bara vad jag skulle vilja berätta. Studio 54 var nog inte ens öppet den kvällen. Visserligen dansade vi härligt interkulturellt hela natten på collegets enorma gräsplan, men i grund och botten var jag en bitter rockkille i en svartvit värld. Disco var i min hemmiljö lika med dekadenta rikemansyngel utan smak eller förståelse för musik, rock var dess innerligt kända motsats. Rock innefattade punk, hårdrock och pop – till och med den stel-opererade proggen – och det var rättfärdig musik med viktiga texter. Rocken skulle skyddas från den onda beräknande maskinmusiken, som ju bara gjordes för pengarnas skull.

Det som pågick i New York var obehagligt för likbleka svenskar, men vi tröstade oss med att det skedde i ett ärkekapitalistiskt samhälle på gränsen till förruttnelse. En dag skulle Fågel Fenix resa sig ur dess aska och även dessa stackars människor skulle möta äkthet. Detta var sanningen i samtliga svenska medier, med endast en handfull otroligt modiga, alltid hätskt kritiserade undantag. Om du inte tror mig, börja med att kolla in några gamla recensioner av Abbas eller Ted Gärdestads plattor (vill du hitta recensioner av funk eller disco eller soul kan du leta på…), jag lovar att du ryser av den ondskefullt totalitära tonen i texterna. Vi som var tonåringar föll in i den enkla världsbild som vi hade växt upp med.

Ibland ursäktar jag mig med att jag mest var för blyg för att våga dansa, att jag i smyg köpte många discosinglar, att jag var såld på Motown, och att jag under ihärdigt vallfärdande till London hade börjat fatta att det var något som inte stämde. I England var det punk, pop och disco som stod enade mot hårdrock, konstrock och gamla sega superartister.

Så poletten höll på att trilla ner. Och ett år i ett USA med eviga sanningar lika korkade som de svenska fick till slut perspektivet på plats: Det finns ingen evig sanning. Man kan inte leva på REO Speedwagon och Charlie Daniels allena, lika lite som man kan leva enbart på de fräckaste movesen eller kläderna.

Men jag kommer aldrig undan känslan av att ha varit med i Hitler-jugend, för utan att begripa bättre marscherade jag i armén av manliga män som skulle stoppa den fjolliga, porriga discovågen.

Längst fram på denna våg surfade ruggigt samspelta gitarristen Nile Rodgers och basisten Bernard Edwards med sin Chic Organization, och under discons starkaste period spottade de ur sig de dominerande hitsen – »Le Freak« har exempelvis sålt så många miljoner exemplar att endast två julsinglar klår den. Chic var mästare på att skapa stor lycklig musik med en melankolisk underton som fick låtarna att bita sig fast ända in i själen. De var kungligheter, med tre fenomenala album bakom sig.

Fram tills torsdagen den 12 juli 1979 då Steve Dahl, en lönnfet Chicago-radiojockey i militärdräkt, vid halvlek under baseballmatchen mellan White Sox och Detroit Tigers i Comiskey Park fick tusentals personer ur publiken att i TV-direktsändning storma planen för att bränna discoskivor, skanderandes »Disco sucks!«. Detta var ingen enskild händelse, det breda motståndet hade byggts upp under lång tid på hög som låg nivå. Men när pöbeln tuttade fyr på plattorna var den onda anden ute ur flaskan på riktigt.

Moralklockan skruvades kort därpå tillbaka och flanellskjortorna kunde åter känna sig trygga med sina Lynyrd Skynyrd-värderingar. Disco och allt det stod för blev officiellt totalt passé i ett nafs. Antagligen skadades ingen så mycket av detta som Chic.

»Good Times«, sista hiten och mästerverket utanför alla genrer, förutspådde nästan vad som komma skulle med raden »a rumor has it, it’s getting late, you silly fool, you can’t change your fate«. Ironiskt nog var det också den låten som kickstartade hiphop, en annan genre där bögeri inte direkt uppskattas.

– Disco sucks, okej. Allting suger, ur någon annans synvinkel, säger Nile Rodgers ett kvarts sekel senare. Jag tror inte att de som startade tumultet hade väntat sig att folk skulle flippa ut så totalt. Det var nog mest ett skämt egentligen. Men de underskattade det som än i dag är USA:s största problem – ras. Alla andra problem kommer tvåa.

Det som vid första anblicken såg ut som en hätsk kamp mellan musikstilar tolkar Nile Rodgers som ett angrepp på den svarta delen av USA:s befolkning.

– I mina ögon kommer den där skivbränningen alltid att se ut som Ku Klux Klan, Rwanda eller ett nazibokbål. Om man hade ställt Donna Summer på plan, hade de dödat henne då, liksom? Om någon hade sagt »Punk rock sucks« om vit manlig musik, då hade det bara varit en synpunkt bland många andra. Men de människor som reagerade med sådant hat mot discomusiken, för dem var discon en etniskt svart hotkultur som dessutom bejakade starka kvinnor och homosexualitet.

Nile Rodgers sitter i sitt kök innanför altanen som vetter mot en liten sjö. Huset ligger i ett övre medelklassamhälle norr om New York, där villapriserna hamnar på minst fyra miljoner dollar. Här har han bott i drygt tjugo år, men få i området vet vem Nile är – dyker han upp utanför deras hus hajar de snarare till för att det går en svart man där ute. Men har de fest sjunger de så klart med i »We Are Family«.

– Vi kan låtsas att rocken är en cool kultur, fortsätter han. När jag växte upp sågs rocken som ett slags revolution och än i dag uppfattas den som en motkultur, men den är precis som resten av samhället. Rockaristokratin består av vita killar som Sting, Bowie, Jagger och McCartney – Elton sticker åtminstone ut genom att vara öppet homosexuell.

– Det häftiga med disco och sjuttiotalet var att svarta och vita spelade på samma plan för första gången. Om man var tillräckligt bra kunde man bli större än Beatles – innan disco var det en omöjlig tanke för en svart artist. Disco öppnade dörren en aning, men sedan stängdes den igen.

Nile Rodgers måste äta nu, för han har bara sovit tre timmar i natt och måste hålla sin diabetes i schack, sjukdomen han skaffade sig genom att festa aningen för mycket, under för många år.

Ett imponerande antal kryddburkar står prydligt uppradade vid spisen, mikrougnen bearbetar en väldoftande gryta. Telefonen ringer med jämna mellanrum och Nile pendlar mellan sin hund, intervjun, dataspelssoundtracken som han älskar att göra, sitt distributionsbolag, de artister han representerar, sina hotell, sina externa studior och några franska producenter som våldgästade honom i går och nu håller på och trixar i studion på andra våningen.

Det är ett stort, smakfullt hem, med stadiga trämöbler, art deco-konst, speglar och inredning som är helt i linje med den svala franska ton som Chic angav på debutalbumet 1977.

Det franska är också närvarande i namnet »Soiré«, den platta som delvis har spelats in i Polar-studion i Stockholm och som han håller på att avsluta just nu. Kanske är detta skivan som kan vrida historien rätt igen. Den ges ut under gruppnamnet Chic, vilket kan föranleda en del huvudbry.

Bernard Edwards, Niles viktigaste arbetspartner, dog den 18 april 1996 av lunginflammation efter en konsert i Tokyo. Som basist är han ersatt av Jerry Barnes, som hörnpelare i Chic och som Niles närmaste vän är han oersättlig.

– Bernard och jag levde helt olika liv utanför musiken. Jag är den evige ungkarlen, en enstöring som aldrig sover, medan Bernard hade familj och en massa barn att tänka på. Men vi växte upp tillsammans, han var bandledaren och den som stod mig närmast av alla, utan konkurrens. Ingen kan spela bas som han kunde, kolugn, lätt vaggandes, lite vid sidan av på scenen.

Trummisen Tony Thompson, »den mänskliga metronomen«, försvann ur Chic-bilden långt innan han klappade ihop hemma i Los Angeles 2003. Virtuosen Omar Hakim ersatte honom 1996. Sångerskorna Alfa Anderson och Luci Martin har varit sura på Nile och Bernard sedan de inte bjöds in till en återförening i början av nittiotalet. Sylver Logan Sharp är huvudsångerska sedan dess, och den som har sett Chic live på senare tid vet att hon är enastående.

– Sylver har varit med ett bra tag nu, hon var där när jag skulle fixa hem Bernards kropp från Japan, men liksom de flesta andra har hon för stor respekt för mig för att riktigt kunna tala klarspråk som musikalisk partner. I allt jag gör försöker jag kritisera det utifrån hur jag tror att Bernard skulle ha tänkt.

Sylver Logan Sharp och percussiongalningen Gerardo Velez – som Nile först stötte på när han hade liftat till Woodstock och såg Gerardo spela med största idolen Jimi Hendrix – har varit med i Chic i fjorton år, liksom keyboardisten Richard Hilton.

Men Bernard Edwards är faktiskt med på nya skivan. »Soiré« blir antagligen det slutgiltiga avskedet för Nile till sin ende riktige själsfrände. Chics nionde album (det senaste kom ut 1992) ska ges ut på Bernards dödsdag, tio år senare. Det bygger på inspelningar som de två gjorde 1980 och 1981 till plattan »I Love My Lady« med Johnny Mathis, vars master Columbia raskt låste in i ett skåp efter leverans – eftersom den discovåg de hade tänkt rida på var mosad, glömd och begraven. De inspelningarna har i Chic-mytologin förvandlats till en helig gral.

– Jag har tjatat på bolaget att de ska ge ut plattan, men det känns som att det aldrig kommer att hända. Fast det spelar ingen roll nu, för jag jobbar utifrån de skisser vi gjorde, och det fantastiska med att gå tillbaka till alla dessa inspelningar är att det bara är vi två, bara bas och gitarr, inga trummor och ingen sång – och det låter Chic. Våra beats sitter ihop, säger Nile.

– I natt lyssnade jag på en demo där vi sitter och gaggar och precis har varit på konsert med New Edition, det är hysteriskt kul att höra hur vi är helt uppe i att de var så tajta med sina två trummisar.

Arbetet med den nya skivan har tagit tid. Det var först när han fick tipset att släppa plattan exakt tio år efter Bernards död som han hittade rätt motiv.

– Allt som Chic gör är symboliskt. Det har alltid varit så. Att vara de sista som spelar in i Polar är symboliskt och att vi skriver vårt namn med fyra versaler, precis som Kiss och Abba – vi har alltid tyckt att de är coola. Det kunde ha varit samma art director som hittade på de tre namnen.

Nile Rodgers ser sig inte som någon stjärna. Han talar hellre om sig själv som musiker och producent. Men Chic är som en plats där fantasierna tar form och där han kan bli någon annan.

– Titta på mig, jag är inte så chic. Men i vår dröm kan vi låtsas att vi verkligen är såna, som Duke Ellington, Lena Horne eller Count Basie. Tommy Hilfiger kallade oss »chic« när vi spelade för honom nyss – då vet man att man är chic. Men i grund och botten är vi inga stjärnor, Chic bara tillåter oss att låtsas att vi är stjärnor. Vi är musiker.

Först var han tveksam till att fortsätta kalla bandet för Chic när Bernard inte längre var med. När han väl bestämde sig för att behålla namnet, visade det sig knappast vara en fördel.

– Vi fick inga spelningar – ingen vet vilka Chic är. Alla kan låtarna utantill men ingen känner till bandet. Jag fick kalla oss Nile Rodgers & Chic i stället, för jag var i alla fall litet känd som producent. Fast det låter ju töntigt. Det hade varit underbart om vi bara kunde kalla oss Chic. Men det har alltid varit så, ingen kände igen mig och Bernard under storhetstiden heller. Vart vi än gick så var det alltid någon som spelade vår musik, i affären eller i biokön eller så, och ingen kände någonsin igen oss.

Och det har inte hänt någonting sedan dess, kan Nile Rodgers konstatera. Härom dagen när han skulle hämta bilen på Manhattan var det »Spacer« med Sheila & B. Devotion som gick på full volym hos puertoricanerna som jobbar i garaget.

– Jag kände nästan att jag ville säga »Hej, det där är jag!«, men jag har aldrig gjort så. Varje gång folk spelar »We Are Family« måste jag verkligen slåss mot instinkten att gå fram och säga »Det är jag som spelar, jag sjunger där också! Hej tjejer, det är jag!«.

Är Chic relevant 2006, i en musikaliskt och kulturellt sett ändlöst mycket mer mångfacetterad värld, i stort sett utan genre- eller nationsgränser? Lägg på »Everybody Dance« på vilket dansgolv som helst, var som helst, när som helst, så får du se – den är fortfarande som flugpapper efter trettio år i branschen. Förutom att Chics otaliga egna hits växer sig starkare för varje dag som går, så skapade de Sister Sledges hela existens med det klassikerspäckade albumet »We Are Family«. Få grupper är så samplade som Chic. Discokulturen och alla dess attribut har sakta men säkert smugit tillbaka genom köksdörren och är mer förankrad och levande nu än någonsin.

När detta skrivs är Chic nominerade till rockens Hall Of Fame. 2004 utnämndes gruppen av tidningen Q till tidernas tjugofemte mest betydelsefulla band. Tidningen Rolling Stone lyfte samtidigt i en lista över rockens mest avgörande ögonblick fram den nyårskväll 1977 då Nile och Bernard inte släpptes in på Studio 54 – vilket gjorde att de gick hem och skrev låten »Fuck Studio 54!« som blev »Fuck Off!« som blev »Freak Off« som blev »Le Freak«.

Det spelar egentligen inte så stor roll hur den officiella vita mainstreambilden ser ut, men det rör sig så sakteliga åt rätt håll. I svarta sammanhang är Nile djupt respekterad. Kruxet är kanske att han själv inte ser världen i svart och vitt. Han har ett mycket bredare synfält, som sträcker sig från popens yttersta fluff via funkens innersta rot till hårdrockens värsta järnhammare. Därför är det med illa dold stolthet som han berättar att Fender ska sälja en gitarr han har designat under namnet The Nile Rodgers Hitmaker – som han också kallar den egna favoritgitarren.

Det som Nile och Chic gör på scen i dag är så levande, så tajt och så elegant att klockorna bokstavligen stannar och snurrar tillbaka till en vidöppen värld där allt åter är tillåtet. Är det nostalgi? För somliga är det säkert så. Men om publiken – som på Roskilde i somras – framför allt består av vakna tjugoåringar som går helt i taket över att få dansa till »Le Freak« eller »He’s the Greatest Dancer« live, vad ska man då kalla det? Odödliga låtar, kanske.

Det talas alldeles för lite om hur Nile skjutsade Madonna från Cyndi Lauper-nivå till världsstjärna med »Like a Virgin«. Hur han producerade David Bowies mest säljande album »Let’s Dance«. Att han och Bernard gjorde »Diana« med Diana Ross, hennes största platta. Chics roll i Luther Vandross karriär är bortsuddad. De enda som envist står upp för Chic som ikoner i eget namn är Duran Duran och ABC, som byggde alla sina ambitioner på att vilja vara som Chic (medan Chic i sin tur hade byggt sin stil på Roxy Music). Och Per Hagman förstås, i alla väder.

Jag kan inte låta bli att fråga om han någonsin undrar var det stora erkännandet i nivå med producenten Rick Rubin eller Motowns låtskrivare har tagit vägen. Nile Rodgers svarar ödmjukt och med perspektiv på hela sitt liv.

– Det är som det är. Diana och Bowie är stora stjärnor. Jag är ingen stjärna, jag är servicekillen som vid några tillfällen har råkat få göra rätt album med rätt artister i rätt ögonblick, säger Nile Rodgers med ett associationsskutt till barndomen.

– Jag var scout när jag var liten, innan dess var jag rävunge, miniscout. I den värld jag växte upp fick man lära sig att hjälpa till, att hjälpa gamla damer över gatan. Det ledde i sin tur till att jag blev en Black Panther. Den radikalismen och det politiska intresset är i mitt sinne samma sak: att ställa upp, att hjälpa till. Malcolm X höll ett tal som jag och min morbror lyssnade på ofta, där han pratade om att svarta aldrig kommer att bli riktigt fria förrän de har kontroll över distributionen.

Då förstod han inte riktigt vad det betydde, men talet levde kvar i minnet (»det är precis som med låtidéer – man stoppar in dem i huvudet och sedan kommer de fram igen när det är dags«). Och långt senare följde han den uppmaning som orden rymde.

– Jag tog över en distributionsfirma, och nu har det funnits en svart skivdistribution i USA i tio år. Det är symboliskt, det betyder något i ett större perspektiv – och jag har precis börjat tjäna pengar på det. I funkvärlden handlar det alltid om ett kollektiv som gör saker tillsammans. Ingen enskild person, inte James Brown eller George Clinton, ingen kommer någonstans utan kollektivet bakom sig. Jag är en sådan som hjälper andra att ta sig dit de ska.

Men ska producenten Nile, hans distributionsbolag eller de musikaliska kollektiven få någon att hjälpa dit de ska så måste det också finnas folk som verkligen vill stå längst fram. Nile känner igen dem direkt.

– När Madonna eller Bowie kommer in i ett rum, då kommer en stjärna in i rummet. Det är samma sak med Lant, en sextonårig tjej från New Jersey som jag jobbar med nu – hon kommer att bli gigantisk. Men när jag kommer in i ett rum, ja då kommer Nile in i rummet. Nile, som jobbar med stjärnor. Stjärnor har en sorts utstrålning som man kan kalla för arrogans eller ego, de föds som stjärnor och de vet om det. Jag har känt människor som har tagit livet av sig för att de inte har blivit stjärnor, de har haft rätt utstrålning men inte lyckats. Själv älskar jag att stå bakom dem, det ger mig kreativt utrymme.

– Det är därför som Chic ser ut som det gör – Bernard och jag startade ett band så att vi kunde vara backup-killar till de stiliga sångerskorna, stjärnorna. Vår musik är mycket större än vi är, som Bernard sa till mig den där sista kvällen i Tokyo. Låtarna är våra barn, det är de som är stjärnorna.

För Nile Rodgers är det i sann scoutanda fullständigt självklart att han ska köra mig till pendeltåget, efter att glatt ha pratat tre gånger så lång tid som vi hade kommit överens om.

I bilen berättar han om hur salig han är över att han nu för första gången jobbar tillsammans med Bernard Jr. Han kan inte bli mer specifik när han rankar favoritgitarrister och favoritbasister än att Bernard Edwards är den främste av alla, men går i gång rejält när han kommer in på dem som har öppnat hans öron gång på gång: Verdine White, James Jamerson, Albert King, Jimi Hendrix, Larry Graham, Miles Davis, John McLaughlin, Wes Montgomery, Jaco Pastorius, John Coltrane och Stanley Clarke.

Alla har de inspirerat honom, men ingen av dem låter som Nile gör, i sina och Bernards till synes transparenta men helt genialiska melodier. Nästan alltid med refrängen som inledning, alltid repetitiva, men också alltid med kluriga bryggor som lyfter låten ytterligare ett snäpp i precis rätt ögonblick. Ledda av det där rytmiska gitarrhackandet som tillsammans med den självbubblande basen skapar en helt egen svängsektion, ovanpå metronomtrummorna och slagverksprecisionen, under de svidande klaviatur-, stråk- och blåsarrangemangen och de bedårande lakoniskt avmätta sångslingorna. Det finns alltid plats för ett solo, så länge solot tar låten någonstans. Låten är ju stjärnan.

Kanske är det Niles blygsamhet som har gjort att han inte är en ikon, kanske är han för egensinnig, kanske är han för hemlig. Eller kanske är det nu han ska bli ikon. Det är absurt att det till exempel inte finns en box med Chic, bara snabbköpsenkla, billiga samlingar med fula omslag. Originalalbumen är svåra att få tag i. Det finns en enda bok som handlar om gruppen. Musiktidningar kan ägna årgångar åt döda vita rockartisters eller rockproducenters olika faser och frisyrer, men Chics historia vårdas av ingen mer än Nile själv och en och annan kärleksfull sajt.

Man får känslan av att allt är spritt för vinden, även om det finns tecken på att vinden vänder. Kanske är skammen från när Chic hamnade längst fram under discopajkastningen fortfarande så djup att ingen riktigt vågar ställa sig upp för deras fantastiska musik – och de frisinta värderingar som den hör ihop med. För tänk om den där hatfyllda kritvita rockzombien reser sig igen. ■

BÖRJA HÄR!

Av alla Chic-låtar är Nile Rodgers mest stolt över »Good Times« och »Everybody Dance«.

De är med på de flesta Chic-samlingar, som det finns tretton på dussinet. Du köper dem för under hundra kronor.

Vill du ha lite mer att bita i kan du för samma pengar hitta samlingar som innehåller både Chics bästa och Sister Sledge-spår som »Lost in Music« och »He’s the Greatest Dancer«.

Sister Sledge är Chic, men med systrarna Sledge som sångerskor. Det är nog lika bra att direkt slå till med originalalbumet »We Are Family« från 1979, en hitsamling i sig.

Fullängdsversioner av Niles favoriter finns på 1977 års debutplatta »Chic« och det tredje albumet »Risqué« från två år senare. På dem får du »My Forbidden Lover« och »Dance, Dance, Dance« på köpet.

Och har du nu tagit dig ända hit kan du lika gärna skaffa det uppenbara andra albumet »C’est Chic« från 1978, med »I Want Your Love«, »Le Freak« och »Chic Cheer«.

UTAN CHIC INGEN…

Sugarhill Gang

Rapper’s Delight

singel, Sugar Hill, 1979

Shapeshifters, Faith Evans, Notorious B.I.G., Beastie Boys, MC Lyte, Will Smith, Queen – listan på Chic-samplare är ändlös. Nile Rodgers ser det som komplimanger, men när han först hörde »Good Times«-gitarren i »Rapper’s Delight« begrep han ingenting. Numera kör han själv en hygglig rap i »Good Times«.

Diana Ross

Upside Down

singel, Motown, 1980

När Nile och Bernard hade skrivit och spelat in albumet »Diana« tog Ross i hemlighet sin blivande bästsäljare till ommixning och gjorde ett omslag utan credits. Superproducenterna grät blod. Köp deluxe-utgåvan så kan du välja om du vill ha Motowns eller Chics mix.

David Bowie

Let’s Dance

album, EMI, 1983

När en domesticerad Bowie i ljusblå kostym sjunger »Modern Love« med våfflad frissa skruvar många på sig och letar desperat efter »Low« – men detta är hans mest säljande platta, och det finns en anledning till det. Nile producerade även »Black Tie White Noise« åt Bowie.

Madonna

Material Girl

singel, Sire, 1984

Madonna var ett popsnöre halvt på G när Nile producerade hennes andra album. Då började hennes gamla singel »Borderline« röra på sig, och när så »Like a Virgin«-plattan släpptes rusade »Chic med vit sångerska« rakt upp till albumlistans förstaplats. Åttiotalets sound var definierat.

Grace Jones

I’m Not Perfect (But I’m Perfect for You)

singel, Manhattan, 1986

»Inside Story« är inte Grace främsta album, men Niles produktion och den här singeln är i världsklass. Det mest intressanta med Grace är dock att om Nile och Bernard hade kommit in på hennes nyårsfest 1977 på Studio 54 skulle »Le Freak« kanske aldrig ha blivit skriven.