159 klassiska LA-album

119. TEDDY EDWARDS: TEDDY’S READY!

Contemporary, 1960

Mild jazzbris från en lite för förbisedd och ofta sjukdomsdrabbad saxofonist som ofta uppmanades att »dra österut« som de övriga, men Teddy Edwards satt kvar under sin korkek på västkusten och spelade eftertänksam jazz som få andra.

Pierre Hellqvist

118. CYPRESS HILL: BLACK SUNDAY

Ruffhouse/Columbia, 1993

Insane in the brain. Lika delar skrämmande och fånigt, och kanske framför allt löjligt effektiva beats från DJ Muggs.

Pierre Hellqvist

117. JANE’S ADDICTION: RITUAL DE LO HABITUAL

Warner, 1990

Jane’s Addictions andra fullängdare var något så ovanligt som både ambitiöst konstnärlig och kommersiellt framgångsrik. Hits som »Been Caught Stealing« och »Classic Girl« gjorde bandet till MTV-favoriter och omslagsnamn för nittiotalets amerikanska alternativrock. Men det var med de episkt snirkliga albumspåren »Three Days« och »Then She Did« som bandledaren och låtskrivaren Perry Farrell fick till en fullkomligt unik mystisk aura i uttrycket. Att lyssna på »Ritual de lo habitual« är att röra sig från stratosfären ner i underjorden och upp igen genom ett moln av rökelse.

Under några månader förvandlade kvartetten klubbarna runtom i hemstaden Los Angeles till seanser med Farrell som en ny tids Jim Morrison.

Nog för att kompisbandet Red Hot Chili Peppers använde titeln senare till en platta men orden stämmer bäst in på Jane’s Addiction i skarven mellan två decennier: blod, socker, sex och magi.

Anders Dahlbom

116. HOLE: CELEBRITY SKIN

DGC, 1998

Ingen har nog någonsin velat bli stjärna lika mycket och lika hårt som Courtney Love. Hon hade alltid drivet, munvädret, självmytologiseringen, fåfängan och kontakterna. Däremot har det emellanåt saknats material, fokus, stabilitet, ödmjukhet och en förmåga att vårda samma kontakter. Men innan det barkade helt åt skogen, eller var hon nu befinner sig, lyckades den då trettiofyraåriga Kurt Cobain-änkan pressa ur sig en skiva vars låtar och riktning faktiskt motsvarar hennes ego. Mer än så, »Celebrity Skin« uppdaterar det klassiska kaliforniensoundet, ger det krispighet, drama och dräpande Norma Desmond-cynism. »It’s better to rise than to fade away«, sjunger Courtney Love i en illa dold hänvisning till såväl Neil Young som makens självmordsbrev. Just där och då fanns det faktiskt ingen anledning att tvivla på vare sig henne eller budskapet.

Pierre Hellqvist

115. TIM BUCKLEY: GREETINGS FROM L.A.

Warner, 1972

Buckley goes blaxploitation. Liten överdrift, visst, men det är inte utan att det hörs vad han helst lyssnade på vid tidpunkten. »Greetings from L.A.« är både kreativt kokande och urbant sleazig, både musik och lyrik andas samma atmosfär som det smogtäta vykort som pryder omslaget.

Pierre Hellqvist

114. THE GERALDINE FIBBERS: LOST SOMEWHERE BETWEEN THE EARTH AND MY HOME

Virgin, 1995

Skrämmande utsagor från solskensstadens skuggsidor. The Geraldine Fibbers beskrevs mestadels som alternativcountry men det är verkligen att förenkla. Country är ett bärande element men noise, punk och frijazz ligger hela tiden och skaver och gör bilden klart mer komplicerad. Carla Bozulich är en vidunderlig vokalist, kan i ena sekunden utstråla mjukhet för att i nästa attackklösa som en illa trängd vildkatt. (Lyssning via länk, går ej bädda in).

Pierre Hellqvist

113. RY COODER: BOOMER’S STORY

Reprise, 1972

Ry Cooder har ägnat ett helt liv åt att utforska såväl specifik amerikansk som allehanda utländsk musikkultur. Hans gärning går knappt att överskatta. Han har släppt tjugotalet soloalbum, en packe med soundtracks, och spelar med största sannolikhet på din favoritplatta med Van Morrison, Ali Farka Touré, Buena Vista Social Club.

Trots hans världsomspännande uttryck har Cooder varit Kalifornien trogen. Han är född och uppvuxen i Santa Monica, en sömnig badförort till Los Angeles. Här har han bott hela livet, och när jag intervjuade honom för några år sedan konstaterade han krasst att han antagligen skulle dö där också.

»Boomer’s Story« är Cooder i sitt esse. Tio amerikanska standards som han gör till sina egna. Speciellt titelspåret fascinerar, storyn om den kringflackande hobon som inte klarar av att stadga sig.

Det skulle lika gärna kunna ses som en övergripande metafor för amerikanens jakt på »the frontier«, den där kliande känslan av att hela tiden vara på väg västerut, allt längre västerut.

Tony Ernst

112. GLEN CAMPBELL: GENTLE ON MY MIND

Capitol, 1967

Wrecking Crew-proffset bryter sig loss och blir superstjärna i gränslandet mellan countrypop och easy listening. Han kan sin Hank och Merle, kan sin Dean och Frank, och lägger vi till tydligheten från dåtidens folksångare landar vi rätt nära Glen Campbells uttryck. Förstås med de bästa musikerna – James Burton, Leon Russell, Joe Osborn med flera – och Al De Lorys glassiga ljudbild precis på gränsen till det överlastade. En ska heller aldrig glömma vilken fantastisk sångare Campbell är, rekorderlig och mild men ytterst sällan menlös.

Pierre Hellqvist

111. BOBBIE GENTRY: ODE TO BILLIE JOE

Capitol, 1967

Lite från ingenstans dök Mississippi-dottern upp med hes röst och i det närmaste totalchockade såväl countryetablissemanget som musikindustrin i stort med sin första storbolagssingel (egentligen B-sida) »Ode to Billie Joe«, en mystisk, spartansk, söderngotisk och av Jimmie Haskell effektfullt arrangerad fabel som lyckades fascinera en hel värld sommaren 1967. Fenomenet var av det omfånget att människor vallfärdade till den i texten omsjungna Tallahatchie Bridge – i bästa fall bara för att titta på den, i värsta fall för att hoppa från den.

Det likadant betitlade albumet, som också gjorde succé och lyckades peta ner en viss »Sgt. Pepper« från Billboardlistans förstaplats, ger mer av samma vara: träskig och gåtfull storytellercountry. Tycker du dig höra likheter med kultfiguren Jim Ford kan det bero på att han och Bobbie Gentry en period utgjorde ett par. I L-P Andersons Sonic #30-intervju hävdar Ford rentav att han skrev »Ode to Billie Joe« men att ex-flickvännen snodde den från honom. Sant eller ej vet ingen – Bobbie Gentry fortsatte några år till för att sedan gå under jord helt – men klart är i alla fall att »Niki Hokey«, ett annat av albumets nyckelspår, bär Jim Fords signatur.

Pierre Hellqvist

110. LEMONHEADS: COME ON FEEL THE LEMONHEADS
Atlantic, 1993

Att försöka låta som Gram Parsons och Rick James är en sak. Att försöka leva som dem en helt annan. Evan Dando visste alldeles tydligt inte vart gränsen gick, ty som människa förlorade den bildsköne Massachusetts-sonen orienteringen helt när han i höjd med den här skivan tog in på Chateau Marmont och började jiddra med crack. Men innan han rasade alltför djupt ner i skiten hann han spela in en alldeles fantastisk popplatta. Där föregångaren tillika genombrottet »It’s a Shame About Ray« var stram, enhetlig och fokuserad är »Come On Feel The Lemonheads« varierad och spretig, och då nästan uteslutande i positiv bemärkelse. Bitterljuv countryrock, ringande gitarrpop, nittiotalistiskt slamrig rock, Belinda Carlisle och stenade låtskisser sida vid sida – separata delar som inte har så himla mycket mer gemensamt än indiehunkens vemodigt solblekta stämma.

Pierre Hellqvist