159 klassiska LA-album

109. RICK JAMES: STREET SONGS

Gordy, 1981

Det kan vara värt att påminna om att Rick James under sent sjuttiotal–tidigt åttiotal, precis innan Michael Jackson, Prince och lite senare Whitney Houston exploderade, var den mest självlysande, vägvisande och kanske största r’n’b-stjärnan. Likt samtliga nämnda skulle även James falla brutalt.

Han var ungdomsligisten som en gång i tiden hade ingått i rockbandet The Mynah Birds ihop med Neil Young, varpå han blev bakom kulisserna-figur på Motown och vid sidan av extraknäckte med pimpliv. När solokarriären inleddes 1978 var det med en flygande start och då det sedermera var dags för album nummer fem, »Street Songs«, hade han redan fyra guldsäljande plattor bakom sig.

»Street Songs« tog honom till en ny nivå. Oblygt livsnjutande hitsingeln »Super Freak« blev en crossoverhit och albumet gick åt i drygt tre miljoner exemplar.

Där någonstans började det gå snett. Intensivt arbetstempo i kombination med vidlyftig konsumtion, ständigt partyliv som inkluderade Sly Stone-umgänge och tilltagande paranoia fick James låga att falna egendomligt kvickt. Miljonerna han fick från MC Hammers »Super Freak«-sampling på »U Can’t Touch This« gjorde ingenting bättre. Men på »Street Songs« är han fortfarande the baddest of the bad på vad som kan beskrivas som en skamlöst underhållande getto-opera med handen på höften, örat mot gatan och blicken barnförbjuden.

Pierre Hellqvist 

108. PAUL WILLIAMS: JUST AN OLD FASHIONED LOVE SONG

A&M, 1971

Mänsklig melankoli i en mästerlig liten ask.

Pierre Hellqvist 

107. JOAN JETT: JOAN JETT

Blackheart, 1980

https://www.youtube.com/watch?v=T_f7S6Xeei0

»I don’t give a damn ’bout my reputation

You’re living in the past it’s a new generation

A girl can do what she wants to do and that’s

what I’m gonna do«

De största trummorna, Eddie Cochran-effektiva riff, popmelodier Dwight Twilley skulle döda för och en »jag tar ingen skit«-attityd som gjorde LA-punkbanden hon hängde med spaka. »Bad Reputation« är hennes egen »My Generation«, ett både stenhårt och medryckande feminism-anthem som givetvis fungerar perfekt invid tolkningen på Lesley Gores likasinnade sextiotalshit »You Don’t Own Me«. Både låten och skivan i stort (senare återutgiven med just »Bad Reputation« som titel) var ett rungande svar på tal till alla som tog för givet att Runaways bara hade varit den inte så rumsrene cynikern Kim Fowleys »produkt«.

Pierre Hellqvist

106. DAVID ACKLES: AMERICAN GOTHIC

Elektra, 1972

Helt i sin egen zon. Långt utanför både tidsandan och alla konventioner. Ett inte alldeles smickrande porträtt av Amerika som hämtar lika mycket näring från Broadway och klassiskt som från folk, blues, gospel och soul. På en och samma gång melodramatiskt och osentimentalt. David Ackles borde ha blivit för Elektra vad Randy Newman var för Reprise.

Pierre Hellqvist 

105. FLYING LOTUS: LOS ANGELES

Warp, 2008

Att döpa ett album efter en stad är oftast lika modigt som det är dumdristigt, det inbjuder automatiskt tolkningar och en ibland påtvingad representation av något större än musiken kanske ämnat. Men när Flying Lotus döpte sitt debutalbum på anrika Warp Records efter födelsestaden Los Angeles kändes det som att han kanske var medveten om vad hans experimentlusta inom electronica, hiphop och jazz skulle komma att betyda för musikscenerna han kände sig hemma i. Det finns en viss inlevd smuts i musiken som han skapade här, ett lätt knaster som andas med det aningen osynkade rytmhantverk han lärt sig av två ikoniska producenter som har djupa kopplingar till hans stad, J Dilla och Madlib.

»Los Angeles« släpptes samma år som Flying Lotus egna skivbolag Brainfeeder grundades, det är på sätt och vis det verkliga startskottet för den elektroniska jazzscen som uppstått runt honom och bolaget samt staden i övrigt. Den låter som den allra bästa bilresan genom LA.

Özgür Kurtoğlu

104. DONALD FAGEN: THE NIGHTFLY

Warner, 1982

Efter att Donald Fagen lämnat Steely Dan, bandet han och Walter Becker bildade i New York i början av sjuttiotalet, stängde han in sig själv i dyra studiomiljöer i New York och Los Angeles för att spela in ett album om sin uppväxt i femtio- och sextiotalets USA. Musiken, mild som en sommarbris från Stilla havet, ekade av optimism och framtidstro. Bossanova och jazz, deltablues och funk. Melodier och arrangemang mjuka som lammull. »What a glorious time to be free«, sjöng Donald Fagen i »I.G.Y.«, en låt om det internationella år för geofysik då öst och väst skickade ut sina första satelliter i rymden under en period av politisk avspänning. Ett otympligt tema för en poplåt? Inte alls. Trettiofem år efter att skivan spelades in låter »The Nightfly« fortfarande som om en virtuos vetenskapsman fyllt en kapsel med jazz och skickat ut den i omloppsbana runt jorden.

Niklas Elmér

103. THE GAME: DOCTOR’S ADVOCATE

Geffen, 2006

Såväl The Games liv som karriär är uppbyggt på det fundament som är den klassiska västkusthiphopen.

Bokstavligen. När socialmyndigheterna fick nys om att pappan hade våldfört sig på en av familjens döttrar placerades den då sjuårige Jayceon »The Game« Taylor i fosterhem. Han fann en tillflyktsort i musiken där den frånvarande fadern ersattes med Los Angeles främsta gangstarappare. N.W.A, 2Pac och Snoop Dogg blev plötsligt mer än bara idoler.

The Games texter har alltid varit sprängfyllda med referenser till ungdomens idoler på ett nästan övertydligt sätt. De största hyllningarna har dock alltid varit förbehållna Dr. Dre. Men precis som en klassisk grekisk tragedi var The Game tvungen att rasera allt. Han började bråka med mentorn Dr. Dres andra gunstling, 50 Cent. Så The Game fick gå.

Bitterheten över att återigen mist en fadersgestalt resulterade i »The Doctor’s Advocate«. Det är en lika kompromisslös uppdatering av Los Angeles hiphoparv som en öppen vädjan om försoning med Doktorn. Det är denna brytpunkt som gör albumet till ett av tjugohundratalets allra största mästerverk, likt ett inverterat oidipuskomplex täckt av gängtatueringar och skottärr.

Henrik Svensson

102. LINDA PERHACS: PARALLELOGRAMS

Kapp, 1970

– Lindas musik är mestadels minimalistisk i sitt uttryck, men bombastisk gällande känsloflödet.

Orden sägs av Opeth-sångaren Mikael Åkerfeldt i Sonic #68, där Erik Augustin Palm gjorde ett utförligt porträtt på Linda Perhacs. Hon var tandhygienisten från Mill Valley utanför San Francisco som sent sextiotal tog sig till Topanga Canyon och spelade in ett eteriskt, närapå skrämmande folkpsykedeliamästerverk som då gick omvärlden helt förbi men senare har lyfts fram av alla från Daft Punk och Dungen till Julia Holter och Devendra Banhart.

Pierre Hellqvist

101. QUINCY JONES: THE DUDE

A&M, 1981

»A quiet storm masterpiece.« Så brukar »The Dude« beskrivas. Vi talar laidback och hyperproducerad vuxensoul med en inte så liten jazzanstrykning. Från eran precis innan maskinerna tog över. Musik så smooth och elegant att den får Steely Dan att likna Circle Jerks.

Q var förstås en gigant sedan decennier tillbaka, inte minst inom filmmusik och jazz. Han hade producerat, arrangerat eller spelat med de bästa: Louis Armstrong, Frank Sinatra, Dizzy Gillespie, Ray Charles, haft pophits med Lesley Gore. Vid tiden för »The Dude« befann han sig i ett osannolikt framgångsstim: hade gjort »Off the Wall« med Michael Jackson, »Masterjam« med Rufus & Chaka Khan och »Give Me the Night« med George Benson.

Trots detta och trots gäster som Michael Jackson, Stevie Wonder och Patti Austin hyste höjdarna på skivbolaget A&M inget större hopp om »The Dude«. Det hindrade nu inte skivan från att bli en crossoversuccé med en veritabel parad av platinautmärkelser och Grammy-statuetter.

Runt hörnet för Quincy Jones väntade en viss »Thriller«.

Pierre Hellqvist

100. MADVILLAIN: MADVILLAINY

Stones Throw, 2004

Otis »Madlib« Jackson Jr och Daniel »MF Doom« Dumile är Madvillain.

Och »Madvillainy«, Madvillains fullängdsdebut, är en av de mest kreativa skivor jag vet.

Vill man höra hur två totalt lössläppta och briljanta hiphophjärnor låter ska man med andra ord lägga »Madvillainy« på skivspelaren. Madlibs beats (som bland annat bygger på beståndsdelar hämtade från Dr. Lonnie Smith, Sun Ra, Gentle Giant, Maria Bethânia och Steve Reich) och MF Dooms rim (som hänger i gathörnet där Marvel Comics och André Breton slumpmässigt möts) passar fullkomligt perfekt ihop. Tänk att få ha varit en Los Angeles-fluga på The Bomb Shelter Studio-väggen när »Madvillainy« spelades in…

Om Madlib och MF Doom någonsin kommer att slutföra arbetet på den sedan länge utlovade »Madvillainy 2« står skrivet i stjärnorna. Men till dess ett definitivt besked ges i den frågan har vi ju alltid »Madvillainy«.

Johan Jacobsson