159 klassiska LA-album

99. IAN MATTHEWS: VALLEY HI

Elektra, 1973

En engelsman i LA – med förflutet i Fairport Convention, Matthews Southern Comfort och Plainsong – begåvad med låtöra och ännu större känsla för harmonisång. Versionen av Steve Youngs »Seven Bridges Road« är mäktigare än livet. Den som älskar Gram Parsons och Gene Clark och gärna fyller samlingen med mer av samma vara men från lite oväntat håll, look no further.

Pierre Hellqvist

98. THE BLASTERS: AMERICAN MUSIC

Rollin’ Rock, 1980

»It’s a howl from the desert, a scream from the slums

The Mississippi rollin’ to the beat of the drums«

Det fanns inget som hette americana då, inget givet eller ens halvgivet radio- och säljformat. De viktiga radiokanalerna spelade bara importerad new wave eller skval från dinosaurier. »American Music«, låten och plattan och The Blasters gärning i stort var en motreaktion: »Glöm inte vår egen musik!«

Downey-gängets LA-själsfränder i punkbandet X gav i samma veva uttryck för en liknande syn i låten »The Unheard Music«.

The Blasters debut – för all del även uppföljaren, »The Blasters« från 1981 – var världens roligaste jukebox inklämd på en enda skiva: blues, rockabilly, gospel, New Orleans-stök, country, alltsammans accentuerat av Phil Alvins omisskännliga ylanden och Dave Alvins för den här musiken väldigt medvetna textförfattande. Det var inte punk men energin var som hämtad därifrån. Och till skillnad från de flesta punkare var bröderna Alvin hårda på riktigt.

The Cramps in på bara benet-skelettplundring från i princip samma rockhistoriska kyrkogård, vid ungefär samma tid, må i dag kännas mer relevant – om det är så tack vare att Lux och kompani var mer Iggy-punk, vita, begränsade (och därmed lättare att definiera) eller allmänt bisarra, eller en kombination av alltsammans, är oklart. Men ifråga om sväng och energy hade The Blasters få övermän.

Pierre Hellqvist

97. LA VAMPIRES FEATURING MATRIX METALS: SO UNREAL

Not Not Fun, 2010

Sedan mitten av nollnolltalet har Malibu-dottern och Eagle Rock-bon Amanda Brown varit en entusiastisk DIY-spindel i det underjordiska amerikanska musiknätet. 2004 grundade hon – tillsammans med sin partner Britt Brown – skivbolaget Not Not Fun. 2006 bildade hon – tillsammans med Bethany »Best Coast« Cosentino – drone/dub-konstellationen Pocahaunted. 2010 sjösatte hon – på egen hand – musikprojektet LA Vampires. 2011 drog hon – också på egen hand – i gång den sinnliga dansetiketten 100% Silk.

»So Unreal«, LA Vampires andra fullängdare, släpptes i november 2010 på Not Not Fun. Not Not Fun var då något av en ostoppbar kraft – mästerliga album som Pocahaunteds »Island Diamonds«, Ducktails »Ducktails« och Sun Araws »Heavy Deeds« hade fått världens öron att öppnas för deras snille och smak. Och »So Unreal« accelererade denna kraft.

Amanda Browns tanke med LA Vampires var att »dekonstruera soloartisten«. För att göra detta inledde hon samarbeten med ett gäng olika artister – inför »So Unreal« tog hon till exempel kontakt med den internationelle mysteriemannen Sam »Matrix Metals« Meringue och sa att hon ville göra »sexiga låtar«. Så Sam skickade några beats till henne som hon saktade ner till »bortom lo-fidelity – till un-fidelity« och resten är melodier, ljud, röster och rytmer som liksom ålar sig fram genom täta dub- och discodimmor.

Att »So Unreal« sålunda bör finnas i varje äventyrligt hem säger sig självt.

Johan Jacobsson

96. THUNDERCAT: DRUNK

Brainfeeder, 2017

Den fusion mellan zonkad r’n’b och kristallklar softrock vi nog inte visste att vi de facto behövde.

Pierre Hellqvist

95. JIMMY WEBB: EL MIRAGE

Atlantic, 1977

En alltid lite underskattad låtskrivarmaestro i praktslag. Med produktion av George Martin, no less.

Pierre Hellqvist

94. WAR: THE WORLD IS A GHETTO

United Artists, 1972

»Wonder when I’ll find paradise

Somewhere there’s a home sweet and nice

Wonder if I’ll find happiness

Never give it up now I guess«

Detroit, Chicago, Memphis, Miami, New York, San Francisco, Atlanta, New Orleans – sure. Men: soulen och funken från Los Angeles hade svårt att få fäste och nå ut under tidigt sjuttiotal, alltså perioden innan Sly och Motown-kontoret drog in, innan Bobby Womack återvände från Memphis eller var han nu befann sig. Ett undantag var Charles Wright & The Watts 103rd Street Band. Ett annat var War. Med blytunga funkjam, hypnotiska latinorytmer och socialt medvetna texter fångade de hopplösheten i metropolens mest negligerade områden.

Pierre Hellqvist

93. MINUTEMEN: DOUBLE NICKELS ON THE DIME

SST, 1984

En gammal sanning: du kan inte ta dig runt i Los Angeles utan bil. Minutemen kom från San Pedro strax utanför LA och spenderade mycket tid bakom ratten längs Interstate 110 för att ta sig till och från stan. Det är Mike Watt som sitter i förarsätet på omslaget till Minutemens magnum opus. Trion är på väg hem längs 110:an, basisten har ett snett leende och foten stadigt på hastighetsbegränsningen 55 miles per hour (vilket skivtiteln syftar på).

Ironiskt värre, då Minutemens musik är så långt ifrån kontrollerad det går att komma. Över fyrtiofem spår får vi adrenalinpunk, akustisk poesijazz och rockattacker i koncentrerade doser, oftast med gitarristen och sångaren D. Boon som ciceron.

Drygt trettio år senare finns det fortfarande ingen som kommit nära Minutemens uttryck. Att D. Boon året efter utgivningen dog i en trafikolycka lägger en mörk slöja över »Double Nickels on the Dime«.

Anders Dahlbom

92. RYAN ADAMS: GOLD

Lost Highway, 2001

»I hang my head down on Hollywood

’Cause either way you look down it’s just stars

and I’m making my way down the Cherokee

to get drunk in a bar«

Visst, han bodde alltjämt i New York, skulle göra så i några år till, och skivans mest kända låt heter de facto »New York, New York«. Visst hade han en fot kvar i Nashville där solodebuten »Heartbreaker« kommit till världen. Ändå råder det ingen större tvekan om att det var med »Gold« Ryan Adams blev Los Angeles, dit han skulle flytta sisådär sex år senare. Inte bara för att skivan är inspelad där, inte bara för att låtar heter saker som »La Cienega Just Smiled« och »Goodnight, Hollywood Boulevard«, inte bara för olika textrefenser eller för att han inför skivan proklamerade: »Gold is what the buildings and streets look like in LA when the sun goes down«, utan det känns som att han mentalt och i uttrycket här en gång för alla, låt vara stundom motvilligt och inte utan behov av med jämna mellanrum bryta sig ut, sällar sig den tilltufsat tänkande låtskrivartyp á la Tom Waits, Warren Zevon eller Randy Newman de flesta av oss förknippar med just LA.

Pierre Hellqvist 

91. THE MAMA’S AND THE PAPA’S: IF YOU CAN BELIEVE YOUR EYES AND EARS

RCA Victor, 1966

Harmonität folkpop som lyckas vara groovy, hur vanligt är det?

Pierre Hellqvist

90. THE GO-GO’S: BEAUTY AND THE BEAT

I.R.S., 1981

Kombinationen av punkare och cheerleaders ska aldrig underskattas.

Pierre Hellqvist