159 klassiska LA-album

89. JACKIE DESHANNON: LAUREL CANYON

Imperial, 1969

Jackie DeShannon var inte mer än tjugosju år när »Laurel Canyon« släpptes men redan något av veteran och nyckelfigur på den kaliforniska popscenen. Hon hade turnerat med The Beatles, dejtat Elvis och gett honom en sköldpadda, fått in låt på The Byrds debutalbum, haft en egen halvhit med popmiraklet »When You Walk in the Room« (senare tolkad av otaliga artister), var begåvad med ett utvecklat öra för såväl låtar (var först med att spela in »Needles and Pins«) som musiker (jobbade med Ry Cooder innan någon hört talas om honom, jobbade med Jimmy Page innan Led Zeppelin).

1968, året då den här skivan spelades in, hade Laurel Canyon ännu inte riktigt blivit så etablerat som oas för rockstjärnor i behov av rekreation som det skulle bli ett par år senare. Men Jackie DeShannon anade vartåt det barkade och manifesterade med detta album och i synnerhet dess titelspår platsens atmosfär och känsla av samhörighet.

Kanske är vissa av hennes sjuttiotalsplattor mer musikaliskt enhetliga (tänker bland annat på 1972 års Atlantic-utgivna, Memphis-inspelade »Jackie«) men mest Los Angeles med allt vad det innebär, inte bara i dess namn då, är tvivelsutan »Laurel Canyon«. Här finns både artistens jangelpoppiga sida och i historieskrivningen lite bortglömda men definitivt lyhörda vurm för såväl soul som country och rock. Hon tolkar The Band, Cream och Smokey Robinson men det är i det egna materialet DeShannon höjer sig över mängden och verkligen lyser med sin precis lagom spruckna röst. »Holly Would« är smärtsamt vacker, »Too Close« en övertygande gospel (med Barry White i kören och Dr. John på piano), titelspåret skimrar inbjudande och avskalade »Come and Stay With Me« – tidigare inspelad av vännen Marianne Faithfull – lyckas på något mirakulöst vis förena folkintimitet och kyrka, mycket tack arrangemanget av New Orleans-häxmästaren Harold Battiste.

Ännu är de brutala Manson-morden, som radikalt omkullkastar den öppensinniga mentaliteten i stan, några månader bort varför Jackie DeShannon i underbart bekymmerslösa »LA« kan sjunga »I belong to LA/Can’t go wrong in LA/Gonna stay in LA« och faktiskt mena det.

Pierre Hellqvist

88. WARREN G: REGULATE… G FUNK ERA

Def Jam/Violator, 1994

En kort, sedelärande historia om hur konsten och verkligheten betraktar varandra i Los Angeles samt, lite oväntat, om hur nära den slicka västkustrocken och rappen står varandra.

En söndageftermiddag i slutet av nittiotalet ringde jag och väckte Warren G i hans hem i Los Angeles-förorten Long Beach. Jag ville veta hur han och Nate Dogg kom på historien som berättas i »Regulate«, otvetydigt decenniets bästa singel. Det visade sig att den hade verklighetsbakgrund. Warren förklarade:

–Jag och Nate var ute och åkte i LA en dag då vi såg några snubbar som försökte sno en bil, men ägaren och hans polare kom tillbaka och sköt ner dem. Det satte sig på näthinnan, och sen tänkte vi: »Vi bygger en story kring det där.«

Ungefär samtidigt hade Warren köpt Michael McDonalds »Greatest Hits«-album som han och Nate brukade lyssna på när de var ute och åkte. Samplingen av »I Keep Forgetting (Every Time You’re Near)« fulländar Warren G och Nate Doggs rimutbyte.

– Vi spelade den låten om och om igen. En dag började vi bara rappa över den.

Tony Ernst

87. SLAYER: REIGN IN BLOOD

Def Jam, 1986

Banbrytande tredje album från kungarna av thrashmetal. Ingen hade spelat hårdare, snabbare eller brutalare än Slayer från Huntington Park, Los Angeles.

»Som Judas Priest möter Cirkle Jerks på en sjuttioåttavarvsskivspelare«, skrev Simon Witter i NME och påpekade att de tio spåren var över snabbare än du hann lyssna igenom ena sidan av en Dire Straits-LP. »Neeeyarskreecrunch! What was that? That was a Slayer album, mate.« Def Jam-bossen Rick Rubin producerade albumet, en milstolpe inom den metalscen som exploderade i tusen olika fusioner av hardcore, punk, black-, death-, doom-, speed-, gore-, grind- och whatevermetal.

På »Reign in Blood« spottar Tom Araya ur sig de ogudaktiga texterna om allt från ond bråd död till Auschwitz- läkaren Josef Mengele, vilket fick CBS – som betalat en miljon dollar för rätten att distribuera Def Jam – att vägra befatta sig med plattan när den kom.

I stället tog Geffen hand om den biten.

Kuriosa: gitarristen Jeff Hanneman gick bort i sviterna av leversvikt 2013. Han ska under några år dessförinnan ha drabbats av den särdeles ovanliga sjukdomen nekrotiserande fasciit (en köttätande sjukdom).

Så kan det gå när man ger sig i lag med Satan.

Gittan Öhman

86. DEVO: Q: ARE WE NOT MEN? A: WE ARE DEVO!

Warner, 1978

Att det ännu inte gjorts en spelfilm om new wave-kvintetten Devo är ett enda stort mysterium.

Deras karriär – som sträcker sig från det tidiga sjuttiotalet fram till våra dagar – är ju en enda lång virvelvind av framgångar, motgångar, upptåg, koncept, humor, amerikansk samtidskultur och bisarra kläder.

Bara faktumet att Brian Eno och David Bowie (vila i frid) producerade deras debutalbum »Q: Are We Not Men? A: We Are Devo!« (1978) borde ju få dollartecken att tändas i studiochefers ögon. Att »Q: Are We Not Men? A: We Are Devo!« fortfarande låter fantastiskt, förtätat och fantasieggande bådar ju också gott. Sluter jag ögonen kan jag se horder av kids dansa i biosalongen till dess ryckiga gitarrer, knixiga rytmer och svassande synthar.

Nåväl. I en intervju med sajten Get Ready To Rock 2007 sa Devo-basisten Gerald Casale att »[w]e’re also going to make a Devo movie«, så hoppet lever.

Johan Jacobsson

85. LANA DEL REY: HONEYMOON

Interscope/Polydor, 2015

Sofistikerad kitsch med en mörk underton.

Pierre Hellqvist 

84. NANCY SINATRA & LEE HAZELWOOD: NANCY & LEE

Reprise, 1968

Sofistikerad kitsch med en… kitschig underton.

Pierre Hellqvist 

83. EAGLES: HOTEL CALIFORNIA

Asylum, 1976

Allt det bästa och allt det värsta med LA och LA-rocken.

Pierre Hellqvist

82. BOBBY WOMACK: THE POET

Beverly Glen, 1981

»I wanna dedicate this song to all the lovers tonight

and I expect that might be the whole world

Because everybody needs something or someone to love«

Det var inte första gången han hade varit på driven. Den här gången varade det kanske lite längre än vanligt bara. Det var så bekvämt att stanna där i dimman med Sly Stone, Jim Ford, Ronnie Wood eller något av de andra partydjuren för vilka varje dag var en lördag. Bobby Womack hade ju tagit sig tillbaka tidigare. Det skulle han göra nu också. Även om ingen räknade med att »The Poet« skulle slå som den gjorde. Ljudbilden må visserligen ha varit samtida men låtarna, varav tre skrivna ihop med just Ford, är i grunden klassisk r’n’b om än presenterade som sensuell jazzsoul.

I andra händer och med en annan sångare kunde det ha blivit slätstruket skval, men kontrasten mellan sångarens old school-ruffiga predikantleverans och den slicka musiken är slående. Ljudet av någon som har tagit sig hela vägen från då till nu och kan berätta om det.

Pierre Hellqvist

81. THE CRAMPS: PSYCHEDELIC JUNGLE

I.R.S., 1981

The Cramps skrev sig ut ur New York-punkens sjuttiotalshistoria – och exkluderades därmed i Legs McNeil och Gillian McCains bok »Please Kill Me« – genom att lämna New York för Los Angeles 1980.

Gitarristen Bryan Gregory hade plötsligt försvunnit med bandets van och utrustning under den turné som följde på första fullängdaren, den Alex Chilton-producerade »Songs the Lord Taught Us«. När Lux Interior och Poison Ivy kom tillbaka till New York upptäckte de dessutom att deras hyresvärd återtagit deras lägenhet.

De tolkade det som ett tecken.

Enligt Ivy var det inte någon speciell scen i LA som lockade, snarare fanns det ingen scen alls längre och därmed inte heller någon anledning att stanna kvar i NY.

Bandets nya skivbolagsbossar på I.R.S. fanns i Los Angeles, Kalifornien passade dem bra. Och varför inte? Här fanns det mesta av den kultur Lux identifierat som höjdpunkten i den moderna civilisationens historia: striptease, sleaze, B-filmer, glamour, science fiction, droger, skräckfilmer, voodoo, exotica, surfing, bikini-girls, hotrods och tokiga människor.

»I think this place has a lot more to do with the Cramps than New York ever did. You can drive around in fast cars here. You can play tapes real loud«, sa Lux Interior.

I Los Angeles rekryterades Gun Club-gitarristen Kid Congo Powers inför inspelningen av gruppens andra album »Psychedelic Jungle«. De fjorton låtarna spelades in i A&M Studios på La Brea Avenue i Hollywood i januari 1981 och albumet producerades av dem själva. Hälften egna låtar, hälften covers på obskyra favoriter ur rockhistoriens mörkare vrår, låtar som förstås Cramps själva skulle ha skrivit om ingen annan redan gjort det.

Deras cover på Ronnie Cooks »Goo Goo Muck« medverkade för övrigt senare i soundtracket till »Motorsågsmassakern II« (1986).

Med »Psychedelic Jungle« och Kid Congo på gitarr tog Cramps ett steg från det mest primitiva rockabillysoundet på de tidiga inspelningarna i en lite mer psykedelisk garageriktning. »It was great ’cos a lot of people said we had changed and become a psychedelic band – and it was the same songs we’d been playing with Bryan Gregory for two years«, sa Poison Ivy.

Skivan släpptes 27 mars 1981 med ett spöklikt baksidesfoto på gruppen signerat Anton Corbijn och räknas i dag som en klassiker, ett av The Cramps främsta album.

Poison Ivy Rorschach, eller Kristy Wallace som hon egentligen heter, lever i dag ett tillbakadraget liv sedan hennes livskamrat, sångaren Lux Interior/Erick Purkhiser, gick bort 2009 – trettiosju år efter att han plockat upp henne då hon liftade på väg hem från plugget.

Hon är fortfarande en av världens mest stilsäkra, originella och sexiga gitarrister – någonsin.

Gittan Öhman

Citaten i ovanstående text är hämtade från boken »Journey to the Centre of The Cramps« (Omnibus) av Dick Porter.

80. JOHNNY CASH: UNCHAINED

American, 1996

Så pass kalifornisk att Flea släpps in för att spela bas.

Pierre Hellqvist