159 klassiska LA-album

lördag, 21 juli, 2018, 12:55

En liten lista. (Ur Sonic #90, våren 2017.)

79. BECK: ODELAY

DGC, 1996

I mitten av nittiotalet kunde inte Beck Hansen göra fel, även om han förvisso har tagit relativt få snedsteg senare i karriären också. Han klädde sig bäst, hängde med de coolaste katterna och framför allt gjorde han fantastisk musik. Och allra bäst lät det på »Odelay« från 1996, som även är hans bäst säljande album i karriären med över två miljoner sålda exemplar.

Kombinationen av blues, hiphop, folkrock, r’n’b, pop, country, punk och en hel del annat borde egentligen bli för splittrad men låter i stället helt fulländad. I huvudsak producerad av då glödheta och Los Angeles-baserade duon Dust Brothers svänger och kränger albumet utan att tappa kompassen på vägen. Mycket tack vare Becks i grunden så starka låtmaterial.

På många sätt är »Odelay« en hyllning till musikhistorien som den då lät i Becks huvud och faktum är att skivan fortfarande inte låter som något annat.

Jens Karlsson

78. MAZZY STAR: SO TONIGHT THAT I MIGHT SEE

Capitol, 1993

Förlagan till Lana Del Rey.

Pierre Hellqvist

77. GERRY MULLIGAN QUARTET: GERRY MULLIGAN QUARTET VOLUME 1

World Pacific, 1952

https://www.youtube.com/watch?v=Pm-jwUixCaQ

För den som händelsevis undrar varifrån »cool« kommer.

Pierre Hellqvist

76. ELLIOTT SMITH: XO

DreamWorks, 1998

Trasig indietrubadur med Left Banke på hjärnan och en budget att backa upp det med.

Pierre Hellqvist

75. SOLOMON BURKE: DON’T GIVE UP ON ME

Anti, 2002

Producenten Joe Henry såg framför sig en skiva som i ljudbilden skulle förena Sam Cookes nattbluesiga »Night Beat«-album med jordigheten från The Bands »Music from Big Pink«.

Slutresultatet kom ganska nära, om du därutöver slänger in en del Memphis, en del Broadway, en del kyrka, en del hollywoodska noirstämningar och en inte så liten del av Solomon Burke – människan, rösten, entreprenören, den sju oktaver omspännande rösten och enorma kroppshyddan. Soulgiganten kom egentligen från andra sidan landet, det var där han byggde sin karriär, sin framgång, sin församling och sin med tiden enorma familj, det var där han, The King of Rock’n’Soul, erövrade sin tron. Sedan tog han allt västerut, i Sin City fanns ju ett massivt behov av Pastor Burke. Det fanns säkert fler anledningar, men det var så han la fram det till Lennart Persson i Sonic #7.

– Det är en stad full av syndare och skojare, knivslipare och folk som inte visar sitt rätta ansikte. Och Gud vill att jag ska vara här, för att föra hans kamp.

Ur enastående, ofta specialskrivet låtmaterial från hyggliga talanger som Tom Waits, Van Morrison och Bob Dylan, producentens arketypiskt sparsmakade ljudbyggen samt det lilla bandet där organisten Brother Rudy Copeland hela tiden håller gospelkänslan intakt bildas en speciell och liveinspelad sorts intimitet som bara kan uppstå i stunden, där och då, som närapå är omöjlig att upprepa eller efterlikna. Det är som att både musiken och flera av låtarna (»Sit This One Out«, »The Other Side of the Coin«, »The Judgement«, titelspåret) uppehåller sig i tillståndet mellan dröm och verklighet, mellan framgång och undergång. Precis som Los Angeles i stort.

Pierre Hellqvist

74. J DILLA: DONUTS

Stones Throw, 2006

Så mycket av det lite annorlunda, lite mer esoteriska, lite udda inom hiphopvärlden går att spåra tillbaka till vad Peanut Butter Wolf ville skapa ett hem för när han grundade Stones Throw Records 1996. Tjugo år senare är det svårt att se något annat än »Donuts« av J Dilla, hans svanesång, som bolagets definierande verk.

Fast på ett sjukhus i Los Angeles under sommaren 2005, på grund av blodsjukdomen som tog hans liv, besöktes J Dilla av hans fränder på Stones Throw: de hade med sig en Boss SP-303-sampler och en liten skivspelare för deras rastlöse kompis att sysselsätta sig med mellan behandlingarna, och enligt mamma Maureen Yancey samt nära vännen Karriem Riggins färdigställdes nästan alla spår på »Donuts« där i sjukhussängen.

Albumet släpptes på hans trettiotvåårsdag, 7 februari 2006. J Dilla dog tre dagar senare och »Donuts« blev hiphophistoria. Dess upphackade soulsamplingar, dess stråkar från obskyr klassisk musik, dess föränderliga tempon och expansiva syn på vad hiphop kan vara har inspirerat såväl hiphopstjärnor som nya generationer musikälskare. »Donuts« låter som när knappar på en radio skruvas och musiken som strömmar ut skiftar medan asfalten viner förbi och solen skiner, det låter som ett liv återberättat i musik gjort för en film.

Özgür Kurtoğlu

73. LOS LOBOS: KIKO

Slash/Warner, 1992

Det finns olika falanger: de som älskar Los Lobos fram till »Kiko«, de som tycker att bandet börjar bli riktigt intressant från och med »Kiko« samt de som sväljer rubbet. (Undertecknad, i den mån det spelar någon som helst roll, tillhör på det stora hela sista kategori.)

Los Lobos var förstås aldrig »Just Another Band from East LA«, för att låna av en skivtitel. I mångt och mycket var – och är – de det definitiva LA-bandet. En gränsöverskridande smärtdegel sprungen ur allt det bästa i just denna världsmetropols allehanda kulturkrockar, om än med sin huvudsakliga näring hämtad ur såväl amerikansk som mexikansk rootsmusik av olika slag. Det har alltid varit lika självklart, och till synes lätt, för dem att spela tung blues, klassisk soul och snärtig rock’n’roll som det har varit att riva av en corrido, en bolero, en norteño, men där finns också salsa, texmex, country, psykedelia, en massa annat.

Medan dessa chicanos i sin början var en renodlad festorkester och från cirka »How Will the Wolf Survive?«-albumet 1984 övergick till att vara en vidsynt partypluton med samhällsengagemang blev de med soniskt experimentella »Kiko« även utforskare av en lika abstrakt som poetisk sorts drömvärld där få andra än Gabriel García Márquez har vistats. Visst, de strama och inte helt linjära ljudbyggena påminner om Tom Waits – för övrigt ett Lobos-fan – plåtburksblues, där finns påverkan av allt från Thelonious Monk och Augustus Pablo till Bobby Womack och pur boogiewoogie, men med hjälp av producenten Mitchell Froom och hans teknikerbollplank Tchad Blake konstrueras, eller snarare dekonstrueras, något helt eget. Fram träder ett Los Lobos 2.0, fortfarande med örat mot gatan och hjärtat i verkligheten men som från och med nu tar sig rätten att göra precis som de önskar snarare än det som förväntas.

Pierre Hellqvist

72. SONNY ROLLINS: WAY OUT WEST

Contemporary, 1957

Fotografen William Claxtons omslagsbild visar upp Sonny Rollins som en cowboy, med stetsonhatt och hölster, men i stället för en pistol har han en saxofon i handen. Bilden var Sonny Rollins idé, antagligen för att han ville förtydliga att det var musik inspelad långt från Rudy Van Gelders studio i New Jersey där några av hans mest hyllade skivor från samma tid (som »Newk’s Time« och »Saxophone Colossus«) skapades.

På »Way Out West« och uppföljaren »Sonny Rollins and the Contemporary Leaders« lirade saxofongiganten med flera av LA-scenens stora namn. Skivan var den första där Rollins skippade pianot, han spelar ledigt och melodiskt, låter tenorsaxofonen endast samspela med basisten Ray Brown och trummisen Shelly Manne. Lätt att lägga överdriven vikt vid den geografiska betydelsen, men det låter som att han hamnar i en annan rytm, riktar musiken åt ett annat håll, i såväl »western«-låten »I’m an Old Cowhand« som skivans fyra övriga låtar.

PM Jönsson

71. FATHER JOHN MISTY: I LOVE YOU, HONEYBEAR

Sub Pop/Bella Union, 2015