Markus Krunegård: I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot




7
av 10
  • Artist
  • Markus Krunegård
  • Album
  • I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot
  • Bolag
  • OJOY/Bengans


Ingen kan som Prinsen av Peking förvandla våra tvivel och tvångsbeteenden till instinktiva och allsångsvänliga anthems.

Vi behöver Markus Krunegård.

Det är nog inte alltid vi inser det, eller riktigt vill medge det, men det börjar efter alla dessa år likna ett faktum. Hans allt på en gång-pop har väldigt lite med eufori att göra, snarare känns den som ett försök att tampas med det som vill ut och det du kanske bör stänga in, det sammanlagda resultatet av en sorts urban ängslighet som kan ta dig framåt, bryta ner dig eller bara vara allmänt pinsam beroende på vem du är och var du befinner dig i livscykeln.

Ingen kan som Krunegård få ner allt det där i ord och toner, förvandla våra tvivel och tvångsbeteenden till instinktiva och allsångsvänliga anthems.

Musikaliskt har Prinsen av Peking alltid varit lite ostyrig, på gott och ont, men »I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot« lyckas en gång för alla cementera det han som soloartist egentligen alltid har ägnat sig åt – en rastlöst pulserande enhet av elektrorock, postpunk och fullt utblommade arenabombasmer. På sina ställen kan det bli för mycket att hantera (»Ringvägen« är ett exempel på det), på andra ställen lyckas han som få andra sätta fingret på mänsklig längtan, otillräcklighet, svaghet och vilsenhet (»Ben kött & känsler« och »Mot vem är du snäll när du släcker din eld« är ett par exempel på det).

»I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot« rymmer nog ingenting lika känslomässigt omvälvande som »Stjärnfallet«, »Natt efter natt« eller »Askan är den bästa jorden«, för att nämna tre fundament ur hans alltmer imponerande låtkatalog. Men i låtar som »O A O A E vi förlorade«, »Ben kött & känsler«, »Tur att vi lever samtidigt« och »Mot vem är du snäll när du släcker din eld« visar han att känslan för att skriva instinktiva och allsångsvänliga anthems alltjämt är intakt. Alltsammans får det lyssnaren att undan för undan närma sig följande slutsats:

Vi behöver Markus Krunegård.




Relaterat