Känslorna på utsidan

November 2012. Efter nästan ett år av stenhårt turnerande på succéplattan »Tramp« har Sharon Van Etten börjat gå på knäna. Än mer så förhållandet med pojkvännen som hon efter lång tids till och från-umgänge med slutligen rotat sig med, delvis tack vare Nick Cave & The Bad Seeds-albumet »The Boatman’s Call« som blivit något av »deras skiva«.

För att själv pusta ut, och få lite ro i relationen, bestämmer hon sig för att kommande mars-april ligga lågt med spelningar. Hon ska bara vara hemma. Slicka såren. Vårda det hon har. Utan hennes vetskap lägger dock hennes bokningsagent ut förfrågningar här och där, och precis när hans klient ska bege sig till Europa för ytterligare en period av frånvaro får han napp. Sharon Van Etten befinner sig på flygplatsen då bokaren ringer och säger: »Gissa vem som vill ha dig som uppvärmare i mars och april?«.

»Vem?«

»Nick Cave.«

Sharon Van Etten vet inte vad hon ska tro men ringer sin kille och förklarar läget. »Din hjälte vill att jag ska öppna för honom. Jag vet att jag lovade vara hemma i vår, men jag skulle väldigt, väldigt gärna vilja ta det här.« Rösten i andra änden av luren: »Okej. Gör det du känner blir bäst.«

Med det beskedet flyger Sharon till Europa, checkar in på sitt hotell och väl inkvarterad öppnar hon sin laptop och hittar där ett långt mejl från partnern som tänkt igenom saken mer noga och nu vädjar till henne att inte ta Cave-kneget: »Jag behöver dig verkligen här hemma.«

De våndor och frågeställningar som hon då konfronterades med, i valet mellan kärleken och karriären, ligger till grund för låten »Your Love is Killing Me«, ett av de tyngsta och mest centrala spåren på Sharon Van Ettens fjärde album »Are We There«.

»Break my legs so I won’t walk to you/Cut my tongue so I can’t talk to you«, sjunger Sharon i refrängen till denna känslomässigt uttömmande kraftballad. »Burn my skin so I can’t feel you/Stab my eyes so I can’t see/You like it when I let you walk over me«.

Texten utgör inget undantag utan är snarare talande för hela skivan. Sharon Van Etten väljer nämligen att följa upp den massivt hyllade »Tramp« med en brutalt ärlig och privat relationsskildring. Ingen separationsskiva och absolut ingen dans på rosor-saga, utan en beskrivning av tvåsamhet som den inte sällan är: fantastisk och frätande om vartannat. Albumet är nästan skrämmande i sin släpiga intensitet och koncentration, viker aldrig av från den röda tråden, håller ihop såväl musikaliskt som tematiskt från början till slut. Det räcker med att läsa låttitlarna; »I Love You But I’m Lost«, »Break Me«, »You Know Me Well«.

– Alla mina tidigare skivor har handlat om saker som hänt i det förflutna, vad man kan lära av det, hur man kan växa av det, säger hon. Men den här gången ligger fokus på nuet, närmare bestämt svårigheterna med att klara ett förhållande samtidigt som man är mitt uppe i en karriär.

Cave-turnén?

Sharon tackade ja, genomförde den.

– Det var känslomässigt prövande, en tuff tid. Jag visste inte om jag skulle ha något förhållande kvar att återvända till. Turligt nog visade sig Nick Cave och hans band vara riktiga gentlemän. Otroligt trevliga, visade oss respekt. Förutom att vara förband fick jag också sjunga kör bakom Cave på scen. Det var en enorm upplevelse. Och den vändan gav ett litet överskott så jag sedan faktiskt kunde ta det lugnt i tre månader.

Förstår din kille nu varför du gjorde turnén?

– Han förstår men tycker än i dag att jag borde ha tagit ett annat beslut. Och jag kan förstå honom också.

Och vad säger han om skivan?

– Han är lite tudelad… Jag tror att han gillar skivan. Men den dokumenterar ju våra upp- och nedgångar, så jag inser att det känns konstigt för honom. Men han är en bra människa, har följt mig länge, vet vad det är jag sysslar med och varför jag behöver sjunga om det här. Han slipper i alla fall få sitt namn uthängt.

Efter några dagar av bistra temperaturer och isande vindar börjar det den sista fredagen i mars likna vår i New York. Vädret växlar mellan duggregn och korta men stärkande solstrimmor. Det är klart varmare än tidigare i veckan. Människorna som härom dagen såg sammanbitna och plågade ut spritter med påtaglig tillförsikt fram på gatorna i lunchrusningen. Dygnetruntöppna Waverly Diner i hjärtat av West Village är fullt. Här i krokarna bor Sharon Van Etten efter att tidigare ha huserat i Ditmas Park i Brooklyn. Hur länge till vet hon inte. De redan höga hyrorna i stan har skenat bortom sans. Medan hon äter sin frukost bestående av äggröra och rostat rågbröd förklarar Sharon att hon vill vara kvar – som »food lover« droppar hon det ena tipset efter det andra på intilliggande restauranger – men vet inte om hon kan. Det var annorlunda när hon kom hit för knappt tio år sedan, då fanns det en gnutta chans att hanka sig fram på en inkomst som inte är astronomisk.

New York var den givna anhalten när hennes låtar och framträdanden började låta tala om sig. Hon växte upp i olika småstäder i New Jersey med en svenskättad historielärare till mor, datorprogrammerande far av nederländsk börd samt fyra syskon, alla i familjen väldigt musikintresserade. Pappa föredrog klassisk rock som Stones, Kinks, Neil Young. Mamma var inne på folkmusik, opera, klassiskt och musikaler. Storebror grunge och metal. Storasyster olika alternativa prylar. Lillasyster föredrog radiopop. Lillebror jazz och olika »jam bands«. Sharon befann sig mitt i allt detta, lyssnade på det som gavs till henne, saknade länge en egen musikalisk identitet. I yngre år sjöng hon i körer och lärde sig spela olika instrument. Skrev även låtar, mest på skoj.

Efter highschool flyttade hon till Murfreesboro i Tennessee för att plugga, men hoppade snart av utbildningen och började i stället jobba på Red Rose, ett för Södern ovanligt liberalt kafé och konsertställe där hon lärde sig att boka band, promota konserter och en massa annat om musik som kom till nytta lite senare. Det var också där hon inledde ett långt och negativt laddat förhållande med en emorockare som behandlade henne föga sympatiskt.

– Han ville inte inte att jag också skulle syssla med musik och brukade säga att mina låtar var för dåliga för att spelas för någon annan, säger Sharon. Jag fick ägna mig åt musik i smyg. Tyvärr stannade jag hos honom alldeles för länge, men till slut insåg jag hur destruktiv relationen var. Det gick så långt att jag tvingades fly, mitt i natten, och kunde bara ta med mig det allra mest nödvändiga. Så illa var det.

Upplevelserna av de traumatiska åren i Tennessee, när hon var mellan sjutton och tjugotre, avhandlade hon senare på sina tre första skivor: »Because I Was in Love«, »Epic« och »Tramp«. Killen ifråga hamnade senare bakom galler för narkotikaförseelser. Sharon har ingen aning om vad han gör i dag, är inte heller så angelägen om att få veta.

Det var när hon från sin Södern-exil återvände till New Jersey som låtskrivandet tog fart på allvar. Plötsligt befann hon sig hos sina föräldrar som hon under flera år inte haft någon kontakt med. Det förlorade mellanbarnet hade en Thanksgiving-helg oförhappandes kommit hem med svansen mellan benen; trasig, nedbruten, villrådig.

– Det var en smärre livskris, säger hon. Jag var tjugotre och bodde hemma i mina föräldrars källare, alla gamla vänner hade flyttat från stan, jag visste inte vad jag skulle göra av mitt liv eller vart jag skulle ta vägen.

– Men jag förstod att jag var tvungen att ta mig samman.

Snart skrev Sharon låtar som besatt, känslomässigt starka låtar där hon släppte ut alla demoner, och bestämde sig för att göra det hennes ex-pojkvän förbjudit henne att göra: sjunga på så kallade open mic-kvällar.

– Jag började gå till olika barer, tog några drinkar och sjöng mina låtar. Höll på så ett tag utan att någonting hände. Efter ett tag hittade jag ett ställe som jag verkligen gillade, på andra sidan gränsen till Pennsylvania i en stad som heter Easton där Crayola-fabriken ligger. Jag blev förälskad i platsen, åkte till en bar där en gång i veckan och ställde mig lätt whiskeyslirig upp och sa: »I kväll vill jag att mina låtar ska få någon att gråta.« Och för att göra en lång historia kort var det på så vis jag lärde känna en kille som visade sig bli min första vän i det nya liv jag gett mig in på. Han uppmuntrade mig att satsa på musiken, introducerade mig för massa människor och det ena ledde till det andra. Det blev fler och fler spelningar i New York och vid ett tillfälle, jag tror det var mitt fjärde gig på numera nedlagda Zebulon i Williamsburg, kommer jag ihåg att jag tordes titta ut över lokalen – det var fullt men dödstyst. Till och med bartendern hade slutat blanda drinkar. Jag blev helt paralyserad, fick tårar i ögonen, tänkte: »Vad betyder det här?«

En servitör kommer och frågar om vi vill ha mer kaffe. Det vill vi.

– Tidigare hade jag främst spelat för bargäster som mest brytt sig om varandra eller så hade jag värmt upp åt andra artister, men nu insåg jag att folk var där enkom för att lyssna på mig.

En som fick upp ögonen för Sharon Van Ettens personliga, intima sånger var TV On The Radio-medlemmen Kyp Malone, som snart blev något av hennes »beskyddare« och vägvisare in i branschen. Det var också han som övertygade Sharon om att hon skulle flytta till New York, dit hon en längre tid pendlat från New Jersey.

Parallellt med att hon jobbade först i vinaffär och senare på ett skivbolag bedrev hon sin alltmer tidskrävande musikkarriär. Sina dåvarande arbetsgivare beskriver hon som »extremt förstående«. Efter ett antal hemmagjorda CD-R-släpp debuterade Sharon Van Etten på riktigt 2009 med albumet »Because I Was in Love«, en fin och utlämnande skiva där det märks att det inte handlar om vilken grön debutant som helst. Uttrycket är till stora delar färdigt, även om det rent musikaliskt möjligen låter väl folkkonventionellt.

Svårare att ignorera var uppföljaren »Epic«, året därpå. En kärnfull samling sånger levererade med den där speciella desperationen i sammetsrösten som blivit något hennes signum; det är som att hon sjunger för sin överlevnad, vilket till stora delar är sant. Låten »Love More« kom beundraren Bon Iver att tolka live, ihop med Aaron Dessner från The National, redan innan den fanns utgiven på skiva. Någonstans mellan »Epic« och »Tramp«, hennes tredje album från 2012 som blev det slutliga genombrottet, började Sharon att försörja sig helt på sin musik. Har det funnits någon som helst tvekan är den som bortblåst på »Tramp«, en skiva som rycker och river, kränger och krämar ut alla aspekter av det vi kallar kärlek. Om föregångarna kanske varit väl självömkande emellanåt biter hon här tillbaka. Det var det här albumet, producerat av just Aaron Dessner och med gästinhopp från bland andra Beirut-Zach, Julianna Barwick och diverse The National-folk, som gjorde Sharon Von Etten till en av den amerikanska indierockens just nu mest fängslande låtskrivare och artister.

Utgångsläget inför »Are We There« torde sålunda vara bästa tänkbara. Men även om Sharon Van Etten är medveten om att hon är lyckligt lottad som efter alla hundår äntligen kan leva på det här och dessutom åtnjuter alltmer respekt för det hon gör är hon inte riktigt tillfreds.

– När jag turnerade på »Tramp« började jag känna mig osäker på om publiken drogs till skivan mer på grund av vilka som var med på den än för något annat. Det säger möjligen något om mitt självförtroende, men jag kände att mina låtar överskuggades av vilka jag hade arbetat med. Inför den här skivan var jag lite som ett barn som nästan demonstrativt vill visa att det minsann klarar saker på egen hand.

– Det var annars väldigt kul att jobba med Aaron och jag är nöjd med vad vi åstadkom tillsammans. Jag lärde mig massor som jag haft nytta av den här gången.

»Are We There« har Sharon Van Etten producerat själv, om än med visst bollplank i rutinerade Stewart Lerman som hon samarbetade med på ljudspåret till »Boardwalk Empire« härom året. Där föregångaren spelades in i små stötar under lång period blev nya albumet till under relativt kort och koncentrerad tid. Vilket sannolikt har bidragit till skivans starka känsla av enhetlighet. Soundet är mjukare och mindre »indie«, drar emellanåt åt r’n’b, och bland det första man tänker på är den relativa frånvaron av gitarrer. Sharon har lekt sig fram med piano, orgel, omnichord och andra instrument. Gitarrer förekommer men för en mer undanskymd roll än vi är vana vid.

– Jag lyssnade mycket på Sade, men också äldre soul och en del dansmusik som Glass Candy och Chromatics. Har man en viss idé om att det ska låta soul blir det som per automatik viss betoning på bas och trummor. Efter att ha turnerat i två år hade jag nog också ett rätt begränsat behov av att rocka loss. [skratt] Jag var nog helt enkelt klar med det.

Det vimlar av starka låtar. Singeln »Taking Chances« hintar åt The Cure-hiten »Lullaby«. Evergreen-aktiga balladen »I Love You But I’m Lost« hade Harry Nilsson varit stolt över. Avslutande »Every Time the Sun Comes Up«, som Sharon själv kallar sin »Springsteen-låt«, är en hänförande cityserenad med oförglömliga textrader som »I washed your dishes, then I shit in your bathroom«. Inte heller »Tarifa«, som påminner om någon av Stones soldåsiga soulballader runt 1973–1974, ska förbises.

– Jag skrev den under en turné för några år sedan då min pojkvän kom och mötte mig vid Primavera-festivalen i Barcelona. Vi körde ner längs spanska kusten och stannade ungefär en vecka i [andalusiska hamnstaden] Tarifa. Det var faktiskt första gången vi reste tillsammans för han hatar att resa! Vi bodde i ett hus på en klippa med utsikt mot Marocko och gjorde så lite som möjligt: gick ibland för att handla grönsaker och vin men hängde mest vid huset där vi låg i solen och läste eller tog promenader. Raka motsatsen till det liv jag hade levt på turné. Mitt i denna underbara upplevelse började jag skriva den låten, gjorde en demo. Fortsatte sedan att jobba på den när jag kom hem och för första gången någonsin med mina låtar kände jag: »Här borde det vara blås.« Det har liksom aldrig kommit på fråga tidigare. Men de där tre ackorden fullkomligen skrek efter blås. Stuart Bogie, som spelar i en rad konstellationer [däribland Antibalas], är en jazzkille som jämt uppträdde på Zebulon och han brukade säga till mig: »Ifall du någon gång behöver blås vet du vart du kan vända dig!« Så efter att ha känt honom i åtta–nio år fick jag till slut anledning att ringa. Han är sååå bra. En musiker på en helt annan nivå än vad jag är, men han förstod vad jag ville ha och vad låten behövde.

Sharon Van Etten ger ett sympatiskt intryck. Hon verkar vara sorten som månar om sina medmänniskor. Har närmare till skratt än vad den gängse bilden av henne gör gällande. Precis som hennes låtar är hennes intervjusvar närmast hänsynslöst öppna; »Jag är inte direkt den som drar mig för det känslomässiga«, som hon formulerar det.

– Jag älskar att spela musik, och sjunga får mig att må bättre. Samtidigt kände jag ett tag att mina låtar faktiskt var kapabla att hjälpa människor, det hände ofta att folk kom fram och berättade hur de påverkats av min musik. Och jag blev lite ställd av det, för så långt hade jag bara skrivit för mig själv och begrep inte att det kunde betyda något för någon annan. Nu är situationen en annan, plötsligt har det här blivit karriär och business och jag börjar inse att mitt privatliv hela tiden kommer i kläm. Man kan säga att jag funderar på vad som egentligen är viktigast för mig just nu och vet ärligt talat inte hur länge till jag kan hålla på så här. En del av mig tänker »Ja, jag vill ha familj. Ja, jag vill gifta mig. Ja, jag vill plugga igen och bli terapeut.« Jag är trots allt trettiotre nu. Det är hög tid att jag börjar ställa mig själv en del frågor.

– Samtidigt befinner jag mig som artist i en unik position som jag bör passa på att dra nytta av, för vem vet hur länge det håller. Jag har dessutom ett skivbolag som backar upp mig i alla lägen. Men jag är nog också lite rädd för att hålla på så länge att det en dag inte längre betyder någonting. Hela tiden undrar jag »Varför ska jag dela med mig av det här till andra?«, »Hur vet jag att det faktiskt hjälper den som lyssnar, det kanske rentav gör skada?«. Det är ju inte helt lättsmälta saker jag skriver om. Jag menar, vid vilken punkt är det klokast att bara hålla saker för sig själv? ■

RESTAURANGTIPS!

Finner du dig hungrig när du spatserar runt i West Village i New York är följande inrättningar värda ett besök, enligt Sharon Van Etten.

Palma
28 Cornelia Street
– För den som gillar italienskt. Hemmagjord pasta, bra fisk, utsökt vinutbud, skön atmosfär.

Tertuila
359 6th Avenue
– Hit går jag om jag vill ha tapas. Trivsamt litet ställe där det är lätt att bli sittande i tre–fyra timmar.

El Toro Blanco
257 Avenue of the Americas
– Bra mexikansk restaurang, av det lite flottare slaget.

Sharon Van Etten Every Time the Sun Comes Up