Henning: Nätter utan dagar

Det rör sig fortfarande om ursnygga småtimmarserenader.

Kanske var hitsen fler på förra årets debut »Galileo«, men ifall influenserna till viss del skymde all begåvning den gången upplevs Henning den här gången sin egen i högre grad. Om möjligt låter Henning ännu mer trygg i sig själv, sitt sound, sin sång. Han verkar inte ha något behov av självhävdelse, verkar främst måna om att låtarna ska puttra framåt och låta bra. Gitarrspelet är förnämligt. Det musikaliska utförandet håller över huvud taget hög klass. Likt på föregångaren står Slowgold för kompet, samma bands basist Johannes Mattsson för produktionen. Allting är stramt, ändamålsenligt, förtjänstfullt, ljudbilden snäppet lyxigare och större och mer varierad än senast.

Henning, efternamn Sernhede, är ingen av de där artisterna som ger dig låtar att bryta ihop till. Ingen utpräglad storyteller heller. Det han däremot är ytterligt skicklig på är att försätta lyssnaren i en stämning. En stämning där det som lyssnare är behagligt att sömnlöst stryka runt.

Ibland blir det nästan tillbakalutat i överkant, ibland kanske du väntar på ett avgörande lyft som aldrig riktigt infinner sig, men det är som att du struntar i vilket eftersom »Nätter utan dagar« verkligen tar hand om den som tar sig tid. Det är svårt att begära mer.