Slowgold: Aska

Jag börjar lyssna på den nya Slowgold-skivan »Aska« en morgon när jag går min vanliga promenad nedför Såggatan. Det är milt för att vara i februari, ett tjockt, typiskt göteborgsväder. Några bilar, cykel med kärra, barn strosar till skolan, vuxna stressar till jobbet. En flock kajor landar på hustaket. Musiken passar in i miljön. Flyktigt, men ändå nära. Jag har skrivit det förut om Slowgold, men det stämmer fortfarande: musiken är skarp och drömsk på samma gång. Men det skarpa har tagit över mer och mer. Musiken är tydligare. Mer direkt. Amanda Werne bor i närheten, jag ska inte dra för stora växlar på det, men de nio låtarna på skivan liksom sipprar ut ur hörlurarna och lägger sig som små moln eller pölar i den gråa Majorna-vardagen. Eller som aska.

Ur aska växer det fram någonting nytt. Det tycks vara temat på skivan. Flera låtar handlar om att ta nya steg och gå vidare, lämna en relation, våga släppa taget. Eller kan det trots allt vara bättre att stanna kvar? På »En dag till« sjunger Amanda Werne »du kan tycka om mig bara en dag till« till ett förföriskt postpunkkomp och en elgitarr som river som naglar på hud. Mycket känns igen i Slowgold-soundet, med ekon av såväl Neil Young som shoegazingpop, men det finns ett par låtar som landar i ett mörkare och mer suggestivt ljudlandskap. Förutom »En dag till« är »Din hand« lätt Cure-färgad och »En sådan vår« — ett av skivans starkaste spår, lite som Dennis Lyxzéns Invasionen  — har en liknande atmosfär. Jag gillar stegen in i ett annat rum. Närvaron är där och Amanda Wernes ljusa sångröst hittar hem i den typen av låtar. Dessutom får hennes gitarrspel ett annat utrymme.

»Lura dig«, som också lägger sig mittemellan postpunk och shoegazing, tycker jag däremot är skivans svagaste kort. Ingen riktig nerv där. Mycket bättre är den försiktigt allvarsamma »Nåt« med en melodi som inte släpper taget, liksom den raka enkelheten i det inledande titelspåret och den avslutande »Ett regn«. Jag är löjligt förtjust i en berättande ordspruta som Iiris Viljanen, kan knockas av Frida Hyvönens flow, men på samma sätt är de där få orden, det koncentrerade uttrycket, i Amanda Wernes Slowgold ett lika starkt uttryck. Det är en annan sorts styrka. En annan nerv.