Joel Alme: Bort bort bort

›Ensamhet får duga, min bästa vän sen jag var fem«, sjunger Joel Alme på första spåret i inledande »Bort bort bor« från albumet med samma namn.

Skivan som kommer efter några års tystnad är en direkt fortsättning på den alldeles fantastiskt fina »Flyktligan« från 2015, ett av de starkaste svenska popalbum som spelats in den här sidan av millennieskiftet.

Det här är en naken släktkrönika med hjärta och smärta över saker som har varit och tillstånd som aldrig riktigt går att sudda ut. Arbetarklass, missbruk, psykiska diagnoser och en familj som kämpar för att hålla sig över ytan.

Men det är också texter som ger hopp i höstmörkret.

Som i »Hinsan« där de Eddie Cochran-inspirerade wha wha-slagen på gitarren övergår till Joels egna erfarenheter från jobbet inne på kvinnofängelset Hinseberg. Ett tillfälligt kneg han tog för att komma undan uppståndelsen som följde på »Flyktligan« då både kropp och psyke sa ifrån.

Återigen visar Joel Alme att han tillhör de absolut bästa textförfattarna på den svenska musikscenen. Det är stundtals brutalt ärligt och rent musikaliskt spartanskt välproducerat av Mattias Glavå.

»Bort bort bort« lär inte göra någon besviken. Vi talar ett av årets bästa svenska album.