Henrik forever

Vid Esperantoplatsen där en brandgul föraning om sommarsol strålar från den andra sidan älven luktar det urin. Maj månads första lördag är göteborgarna ute och rör på sig i drivor. Temperaturen har för ovanlighetens skull denna gudsförgätna vår passerat tjugo grader och vi vet hur svenskar blir efter sju månader av istid. Folk klättrar över varandra på serveringar och trottoarer. Det stimmas och tjoas. Par ser anledning att stryka runt hand i hand på stan i stället för att hemmavid somna framför Talang, eller något. På Järntorget står Joel Alme och Henning Fürst och röker, troligen rastlösa och eventuellt nervösa inför det gig de ska medverka på senare under kvällen men döljer det i så fall väl, och den som har överjävligt utvecklad hörsel kan ända härifrån notera hur DJ:n på Publik på Andra Långgatan några kvarter bort blåser på med Fats Domino, Jerry Lee och The Louvin Brothers »There’s a Higher Power«.

Överallt människor, människor, människor, varav en del sannolikt är på väg till Jazzhuset som i afton ska förpassas till evig vila och lägga den berömda, stundom sönderromantiserade eran av Broder Daniel-anthems, Broder Daniel-nätter och Broder Daniel-mytologi till ro. Om det nu blir så. En massa individer har nämligen börjat samlas utanför Pustervik. Ty allt detta västsvenska rustande för ljus, sommar och lustfylldhet sker symptomatiskt nog samtidigt som mörkrets furste, som en gammal bandkamrat kärleksfullt retsamt men knappast helt osant en gång kallade honom, vid släppfesten för återkomstalbumet »Wolf’s Heart« gör sig redo för att kliva ut på scen igen efter ett synnerligen inaktivt decennium.

– Ska vi ta kören i E, fiss moll?

Långt in i innandömet av ett långgatornabeläget garage, där det en gång i tiden kampsportades men sedan många år tillbaka främst musicerats av exempelvis Bad Cash Quartet, diskuterar fem musiker hur de ska framföra låten »To My Brother, Johnny«. De har just spelat den, ganska långsamt och smäktande följsamt.

Joel Alme är med sin bas placerad på en pall. Mitt emot honom trampar Theodor Jensen karaktäristiskt runt, för tillfället med ett plektrum i munnen. Till vänster om dem, med ryggen mot den ena och av bråte överbelamrade långsidan, kan Mattias Bärjed liksom inte låta bli att mellan låtarna leka av sig klassiska gitarriff. Iförd blå keps växlar Henning Fürst mellan synth, dator och tamburin. Nino Keller sitter lugnt och tar in allt vid sina trummor.

Några av dem har förberedelserepat i Stockholm. Här i Göteborg spelade de i går för första gången samlade allihop. Utom sångaren då. Henrik Berggren ska ansluta först senare denna bitande apriltisdag. Alla närvarande ser givetvis fram emot det men tycks också vara lite spända på hur det ska gå och låta. Bara två av dem – Theodor och Mattias – har spelat med honom tidigare. Dessutom: alla känner till att Henrik lider av kroniskt trötthetssyndrom och knappast har hur mycket ork som helst. Han har trots allt beskrivit sig själv som »till hälften död«. Nerver cirkulerar i luften men stämningen är god.

Mellan låtarna pratar kvintetten i korta sjok om alltifrån Meshuggah till stockholmska bostadspriser. Mest diskuteras emellertid de aktuella låtarna, olika tonarter och vem av dem som ska ta vilka stämmor. Vid ett tillfälle pumpar Joel i gång The Meters benknäckare »Cissy Strut« och de andra hakar på. Det skämtas om att de kanske borde gå på scenen till den här musiken. Ett stycke flottig New Orleans-funk torde inte direkt vara vad Henrik Berggren-följet räknar med att få höra.

– Vad tror ni om att spela en av de jobbiga? bryter Theodor av.

– Vilka är de jobbiga? undrar Mattias.

– »Thirst for Life«, kanske? säger Theodor och alla skrattar, det tycks som att de haft vissa problem med den här nya Henrik Berggren-skapelsen.

– »I’ll Be Gone« då? Den har vi repat minst, inflikar Nino.

– Då kör vi den, säger Mattias och låten sticker plötsligt i väg i en snabb, stenhård version där Theodor i Henriks frånvaro sjunger mest medan Joel körar och Nino efteråt ursäktar sig med att han missade i tredje versen.

– Jag ville inte synas. Jag ville inte ta någon plats. Jag ville bara vara ett verktyg, ett redskap, för deras bästa.

På omisskännlig värmländska pratar Mattias Bärjed om senast han träffade Henrik Berggren. Det var vid Broder Daniels laddade Way Out West-spelning 2008, bandets avskedskonsert tillika hyllning till bortgångne BD-gitarristen Anders Göthberg. Bärjed var då inhyrd ersättare. Även den gången ägde repetitionerna rum i lokalen där vi befinner oss.

– På grund av omständigheterna var det ju en jävla anspänning, säger han om konserten. Även om det var stor publik kändes allting så privat. Annars minns jag inte så mycket. Det fanns liksom ingen eufori där. Det var en tung känsla över spelningen.

På senare tid har han som i folkmun heter Svålen främst ägnat sig åt dels musik till Mikael Marcimains filmer, dels idogt turnerande med återuppväckta hardcoreplutonen Refused. Mest känner vi honom förstås som maximalt utlevelsefull gitarrhjälte i The Soundtrack of Our Lives. Dessförinnan ingick han tillsammans med bland andra Martin Hederos och Mattias Hellberg i Nymphet Noodlers. Det var som medlem i Karlstad-bandet Mattias Bärjed hade sin första Henrik Berggren-upplevelse.

– Våren 1994 producerades vi av Ebbot och efter en riktigt våt kväll i den vevan följde jag med en tjej som jag inte sett därefter till en fest i någon göteborgsförort. Och där befann sig Henrik. Jag visste inte vem han var då. Henrik låg i alla fall på golvet, The Stooges spelades och vi kom att prata om »Fun House«.

– Jag tänkte inte mer på det förrän jag en kort tid senare träffade honom av en slump samma dag som min pappa begravdes. Jag hade fått ett okej av min mamma – det gjorde ju ändå ingen skillnad ändå, även om jag var ledsen – att efteråt åka till Göteborg och spela med The Gothenburg Project. Det var en platta som Ebbot och Björn Olsson hade gjort med stöd från Arbetsförmedlingen och med historiens fulaste skivomslag. I alla fall, efter det giget träffade jag Henrik inne på Statoil, »där är ju du«, jag tror att han var lite berusad.

– Sedan försvann han och jag såg inte Henrik igen förrän Linda Norrman skrev om honom i Expressen 1995: »Va fan, det är ju han!«

– De två första Broder Daniel-plattorna tyckte jag var helt enorma. Men när jag flyttade ner till Göteborg 1997 för att spela med Soundtrack tappade jag kontakten med BD. Vi spelade ihop på Bengans någon gång, men mer var det inte. Jag lyssnade liksom aldrig på »Broder Daniel Forever«, även om den hördes ute överallt. Samma med »Cruel Town«.

– När jag så tillfrågades att göra avskedskonserten fördjupade jag mig i nämnda båda skivor men även annat material, som B-sidor och gamla demos. Det finns så otroligt mycket grymma grejer, suveräna grejer, med en totalt orädd inställning. Så obstinat och så primitivt, både musikaliskt och textmässigt. Jag älskar det.

– Redan från början hade Henrik ett väldigt säreget uttryck och det har bestått. Det han gör liknar inte någonting annat. Han rör sig i en egen sfär. Låtarna är så tydliga och distinkta, och vi andra är inte här för att konstla till det utan ska backa upp Henrik – det här är hans grej.

– Det var ett väldigt enkelt val när jag fick frågan. Jag älskar ju Henrik Berggren.

Henning Fürst håller inte tillbaka.

– BD har varit det kanske allra viktigaste bandet för mig. Jag var runt tretton när jag hörde dem första gången, då debutplattan kom. Innan dess lyssnade jag mest på en massa skit, men med BD var det en dörr som öppnades. En ingång till den magiska popvärlden. Från allra första början träffade de rakt i hjärtat.

– Det var genom Eric, min kära kollega från The Tough Alliance, som jag kom i kontakt med dem. Han låg alltid steget före oss andra, även om han först försökte hålla Broder Daniel för sig själv… Ända sedan dess har jag i princip konstant känt att de är det bästa bandet i världen.

– I början av gymnasiet, när vi var sexton– sjutton, gjorde vi vad vi tyckte var en grym fortsättning på BD. Musiken gick lite snabbare, det var mycket »aah«-körer och Iron Maiden-lika gitarrslingor. Vi kände att här har vi något, nu jävlar. Precis då kom »Broder Daniel Forever« och lät exakt så. [skratt] Så, vi tyckte att vi hade upptäckt deras nya sound innan BD själva och utan att vi var medvetna om det… Hur som helst var det ju bara att lägga ner samma dag som vi hörde skivan. Vi tyckte att det var det bästa vi hade hört någonsin.

– Sedan gick de plötsligt från att ha varit ens idoler till att vara ett fellow göteborgsband som vi med TTA träffade ute på stan eller på efterfester. Även om jag är glad att det dröjde så pass länge som det gjorde, så att vi innan dess bara kunde få ha dem som ikoner.

– Henrik är så unik. Det känns inte som att han är någon sådan där »Sveriges David Bowie« eller »Sveriges Morrissey«. Det finns inget härmande eller efterapande, alltihop är helt eget. Han har verkligen kört sin stil och gjort det ända sedan han var liten: »Sådan här är jag, jag är annorlunda men jag står för det och jag tänker inte ändra på mig.« Han har liksom alltid vetat sin agenda och vågat ta den jobbiga vägen.

– Jag kan inte säga att jag känner nervositet över att nu få spela med Henrik och Theodor. Mer orolig är jag i så fall över att inte kunna göra den här musiken rättvisa. Jag vill nog lika mycket som Henrik att det här ska bli så bra som det bara är möjligt. Nu är det flera år sedan jag träffade honom, jag vet inte hur det kommer att kännas. Det blir en märklig upplevelse, så klart. Första gången vi repar blir det ju som en personlig konsert när han ska stå där och sjunga framför en utan publik. Än så länge har det varit jätteroligt att spela med bandet. De är fruktansvärt duktiga. Och det är bra stämning.

Joel Alme säger att han känner alla i konstellationen utom Nino sedan tidigare. Det var ju dessutom så att hans första soloskiva gavs ut av Sincerely Yours, etiketten som drevs av Henning Fürst ihop med The Tough Alliance-partnern Eric Berglund.

– Martin Elisson spelade upp några av Joels låtar, vi kände direkt att det här måste vi släppa och så blev vi kompisar med honom, säger Henning.

Till skillnad från Henning var Joel Alme i unga år inget superfan av Broder Daniel.

– Jag tror att jag tyckte illa om dem först. Det handlade inte så mycket om hur de lät som det faktum att jämt när man var på Jazzhuset hängde alla coola, det man lite på håll kunde känna var »göteborgseliten«, i köket. Och jag var ingen. [skratt] Jag var nog också mätt på det som kallades »göteborgssoundet«. Sådant är inte så himla intressant. Det blir så mycket lokalpatriotism över det.

– När jag har spelat skivor ute har jag märkt hur tiden har stått still här i stan. Det finns säkert hur många nya bra band som helst men det är som att göteborgarna själva tycker att eran med BD, Håkan, Bad Cash och Soundtrack var en guldtid och att ingenting någonsin kan toppa det. Jag kan spela vad för musik som helst – soul, Dylan – utan att någon bryr sig men så fort man sätter på Broder Daniel eller Håkan fylls dansgolvet. Och då rör det sig om människor som är femton år yngre än en själv. Jag tror många ser Henrik som göteborgsindiens fader.

– Vad som gör Henrik speciell? Jag kommer ihåg att jag av min farsa en gång fick en bok om naivister, du vet konstnärer som pluggat på jättefina skolor och behärskar svåra saker men trots det medvetet väljer ett enklare uttryck. Lite så ser jag Henrik. Hans låtar är också extremt nostalgiska och påminner på så vis lite om texterna på »Pet Sounds«. Sedan då det här hårda som bidrar till att göra det till något… inte så publikfriande. Det har mer varit publiken som har kommit till Broder Daniel än tvärtom.

– Jag gillar Henrik väldigt mycket och även om jag har en annan bakgrund gillar jag musiken också. Jag tycker soundet på hans skiva passar soloartisten Henrik. Det kunde ha blivit konstigt om han gjort något som lät precis som Broder Daniel, även om det så klart går att se likheter i tonen och melodimässigt. Jag vet ju att han har haft det jobbigt. Men jag tror det kan finnas något läkande i att spela. Man kommer i väg, bort ifrån sig själv, träffar andra människor och tänker på något annat en stund. Jag hoppas Henrik känner att det blir ett lyft, både psykiskt och fysiskt.

– Det här är värsta jackpoten för mig. Som en dröm. Jag tycker om de andra i bandet både som musiker och som personer. För att inte tala om materialet, som är fantastiskt.

Det är Nino Keller som talar. Av medlemmarna i Henrik Berggrens turnéband har Nino tidigare lirat med Mattias Bärjed vid olika Håkan Hellström-inspelningar och med Theodor Jensen, som en gång vikarierade i Caesars där Nino var trummis innan han följde med Jocke Åhlund till Les Big Byrd (som nu jobbar på nytt). Nino har också gjort lite demos med Theodor-ledda The Plan.

Henrik är han inte vidare bekant med på ett personligt plan, även om de har träffats några gånger.

– När vi var i Göteborg och spelade med Caesars var det ofta ett gäng folk och musiker man alltid stötte på under de sena timmarna. Där ingick Henrik ibland.

– Hans musik har jag diggat sedan första gången jag hörde den. Broder Daniel är ett av de bästa banden i Sverige genom tiderna.

– Mycket av Henriks storhet handlar om själva låtskrivarhantverket. Man kan höra på varje låt hur många resor han har gjort med den. Nu vet jag inte om han har gjort det men jag upplever det så, att han har gjort det just för att hitta det perfekta receptet för den specifika låten. De är alla så helgjutna. Även texterna, särskilt de allra enklaste textraderna – de är så snygga, sitter som en smäck. Musiken är klassisk rock fast ändå med ett ungt hungrigt driv. Det är en konstart att göra något som är gjort så många gånger och ändå lyckas sätta sin egen prägel på det. Och det handlar till viss del om hans röst.

Nino Keller, även aktuell med egna instrumentalalbumet »The Hunt«, tycker att »Wolf’s Heart« är en logisk fortsättning på Broder Daniel.

– Det är samma gedigna låtskriveri. Han håller sig till samma ackordföljd i varenda låt och ändå är de alla en helt egen värld. Att klara det är världens svåraste.

– Det kommer bli kul.

Det är de första ord Theodor Jensen säger.
 I turnébandet är han ensam om att spela på skivan, »Wolf’s Heart«. Men så går Theodors vänskap med Henrik långt tillbaka, ända till högstadietiden på Göteborgs Högre Samskola och framför allt gymnasiet där de två lärde känna varandra på riktigt. Sedermera delade de ett drygt decennium i Broder Daniel, där Theodor kom med i samband med det andra albumet. Då som basist, eftersom han ansågs för duktig på gitarr.

– Väldigt tidigt var Henkan en fritänkare, säger Theodor. Han läste filosofi. Och han såg inga hinder i att inkarnera de olika idéer han tog in i sitt liv och i sin estetik. Han brydde sig inte om människor som kastade glåpord efter honom. Henkan var så orädd inför att göra sin egen grej. Han var väldigt bestämd på det också. Rent musikaliskt blev det en grej i sig, att det inte skulle låta som något annat.

– I dag hörs vi mest på sms. Han har lite andra tider än vad jag har och svarar inte så ofta i telefon. Har vi inte hörts på ett tag händer det att jag skickar honom ett »godnatt, puss & kram«-meddelande. [skratt]

Theodor, som arbetar på en ny skiva med The Plan (»vi har hållit på länge, det börjar närma sig Henkan-tid«), tycker inte det känns konstigt att spela med Henrik nu när det inte längre görs under BD-flagg (»jag har inte ens tänkt på det, det är ju bara en term«). I stället betonar han, flera gånger om, det viktiga i att Henrik åter gör och spelar musik.

– För hans skull har man ju känt ett tag att han borde göra det han är så bra på. För min egen del ser jag fram emot att åka ut igen eftersom turnera är en så rolig umgängesform, samtidigt som du också uträttar något.

– Hur jag ser på BD i dag? Jag har aldrig haft det utifrånperspektivet att jag kunnat bedöma oss på så vis, men när jag för några år sedan lyssnade på gamla saker och såg några klipp kunde jag förstå tjusningen, att fan här finns ju ändå någonting… omutligt. Det är en sådan kvalitet som går igenom det vi gjorde, att här finns inga kompromisser. Och det har nästan ett estetiskt, eller moraliskt, värde i sig.

– Det var oerhört mycket så att vi befann oss i en bubbla av totalt oansvar, berusning och häng. Det var härligt. Men det var också ohåll-bart.

– Jag tycker inte det lät dåligt men kanske lite väl långsamt va?

Det är onsdag, den andra dagen av repetitioner med Henrik. Sångaren står bakom Joel Alme, snett bredvid Henning Fürst och dirigerar trupperna. Just nu reser han vissa försiktiga invändningar mot hur »You Wore the Crown; I Played the Clown« låter.

– Den kanske ska börja snabbare, föreslår Mattias.

– Jag tror att jag var överdrivet laidback på den här, den var lite slö, säger Nino.

– Man vet aldrig med stora scener heller, det är inte alltid man hör allting så det är rätt skönt om man kan ha någonting som håller ihop det, säger Mattias.

– Det viktiga är gunget i den här, eller hur? Och det fanns ju, menar Theodor.

Efter en vansinnigt fin tagning av »To My Brother, Johnny« pratar Henrik och Joel om stämmorna.

– Jag dubbar de där sista orden där, jag kan följa med dig hela vägen annars om du vill, säger Joel. För Theodor lägger överstämman. Jag har mest fyllt i det sista på »Johnny«, typ »… ohnny«.

– Du får gärna vara med lite mer, säger Henrik. För på skivan så dubbar jag mig själv.

Saker börjar sätta sig. Bandet känns alltmer ihoplimmat. Discorockgroovet i »Wild Child«, som musikerna verkar vilja hänga fast vid hur länge som helst, är direkt magnetiskt (»Fan vad grymt!« utropar Joel, »Vilken danslåt det är!« svarar Theodor). Hennings tongivande synthmattor skänker »Run, Andy, Run« ett ännu större vemod, accentuerar dess skörhet. Gamla desperadorockare som »I’ll Be Gone« och »Whirlwind« oavkortat pardonlösa. Däremot tar det sex–sju låtar innan Henriks röst riktigt kommer med in i matchen. I en paus då bilder tas nämner han det själv. Bandet tycks Henrik däremot belåten med. »Det låter bättre än BD«, ler han lite spjuveraktigt. Det är inte sista gången han säger det. Jämförelsen är möjligen oundviklig men ganska onödig. Broder Daniel var ett annat väsen där det kanske kunde ha blivit svårt att åldras. Med det aktuella turnébandet får den vuxnare men också av sjukdom försvagade Henrik Berggren en värdig, varmare och omhändertagande inramning som går hand i hand med såväl atmosfären som budskapet på »Wolf ’s Heart«.

– Mattias har jag träffat mycket. Han var ju med på Way Out West-konserten. Henning och jag har varit kompisar länge. Likadant med Joel. Nino känner jag inte direkt men vi har råkat på varandra.

Dagen därpå, på torsdagen, sitter Henrik Berggren på ett hotellrum och äter jordnötter. Scenmunderingen från repetitionerna är väck, ersatt av en mer vardaglig klädsel; svarta herrskor, blå byxor, randig tröja. Det för dagen osminkade ansiktet alltjämt pojkaktigt, bara lite äldre.

Innan intervjun börjar drar Henrik för gardinerna vid fönstren som vetter ut mot ett för dagen gråmurrigt Grönsakstorget, även om hans blick rätt ofta söker sig ut mot det som inte längre syns bakom tyget. Han är på gott humör och håller en bra energinivå fram till sisådär en dryg timme in i samtalet då orken tydligt tryter.

Theodor då, var det en förutsättning för alltsammans att han skulle vara med?

– Egentligen hade jag faktiskt tänkt att ingen från BD skulle vara med. [lurigt leende] För jag tänkte att de kommer aldrig orka lära sig de nya låtarna. Det blir som vanligt bara, jag kommer inte kunna bossa över dem.

– Men när det här förslaget på band kom upp tyckte jag att det lät helt perfekt. Och det känns också helt perfekt.

Henrik börjar fnissa lite för sig själv. Ser mig i ögonen.

– Men, jag hade lite rätt! De andra har lärt sig alla låtar, men inte Theo. Nu är han en superduktig musiker så det blir inget problem, men lite så är det. Sedan är det asbra att han med för han minns grejer som vi brukar göra på vissa låtar live och det hade nog inte jag gjort.

Har musik och musikskapande förändrats för dig eller är det samma som det alltid har varit?

– [lång tystnad] Nu är det mer min egen värld. Jag bryr mig mindre vad andra ska tycka om det. Jag har klippt av där. Jag gick alltid min egen väg men nu är det väl så att jag nästan kan göra låtar och skita i om de ges ut eller ej. Så är det nästan.

Är musik något du tycker om att göra eller något du känner att du måste göra?

– Vanligtvis med själva musiken tycker jag den är jättejobbig att göra. Däremot kommer texterna mer och mer naturligt, det är bara ett nöje att skriva texter. Jag brukar göra musiken först och när musiken når en viss nivå tänder det till någonting i mig och så kommer texten av sig själv. Men innan jag når dit är jag bara uttråkad och tänker »det här kommer aldrig bli något« och »fan vad dåligt«. Så är det nittionio procent av tiden.

Du skriver väldigt tydliga texter. Utan överflöd. Kanske ännu mer nu än tidigare. Är det något du strävar efter eller blir det bara så?

– Förut strävade jag absolut efter det. Men om du lyssnar på nya skivan tror jag inte det är så himla tydligt vad som menas med allt. Och det är nog inte tydlighet, utan ärlighet. Alldeles oavsett är vissa saker inte tydliga. Om du lyssnar på »I Need Protection«, egentligen enda låten på skivan som har med min sjukdom att göra, går det inte förstå vad den handlar om. Likadant med andra låten, »Crown«, man får tänka till vad som menas. I »Wild Child« är det någon ironi inblandad. Ska inte säga så mycket mer om den men tanken är att alla klichéer som sägs i refrängen ska låta ihåliga eftersom musiken säger det motsatta. Ändå förstår jag vad du menar för det som jag har velat göra nu är att ha kvar samma ärlighet, samma eld och samma punch men kombinera detta med de extra verktyg jag numera behärskar i textskrivandet. Jag vill ta det bästa av två världar.

Henrik lutar sig fram, som för att komma lite närmare. Spricker upp.

– Egentligen är det utmärkt att du säger att jag skriver tydligt för jag vill ändå att man ska få den uppfattningen, att man liksom inte ska märka konsten. Konsten är att dölja konsten.

Hur som helst är texterna perfekt skulpterade. Det känns som att det inte finns några ord där som inte behöver vara där.

– Så är det. Det finns inte ett enda ord som är utfyllnadsord. När man skriver texter har man ofta en bra grej först och sedan någonting annat för att få ihop det men som är lite utfyllnad. Men så jobbar jobbar jobbar man och försöker få bort vissa ord och verb som kanske inte uttrycker någonting, allt för att texterna ska bli så intensiva som möjligt.

Om jag förstått saken rätt har du ha höga krav på dig själv genom åren. Har du det fortfarande?

– Ja. Jag har alltid haft väldigt höga krav men de kraven har sett annorlunda ut mot vad folk vanligtvis har, så det kan ha verkat som att jag är världens mest oambitiösa person. När det i själva verket är tvärtom.

Är de kraven annorlunda nu jämfört med när du hade Broder Daniel?

– Nej. Jag kan inte se någon skillnad. Bara att jag… slipper kompromissa, inte behöver övertyga någon. Och fortfarande kan jag ju få deras hjälp. Theo kom exempelvis med jävligt många ideer. Mycket av det är sådant som jag aldrig i livet skulle följa [skratt], men det fanns alltid ett par–tre grejer som »fan, det där är inte alls dumt«. En stämning eller vad det kan vara. Det kan vara guld värt verkligen.

– Nu menar jag inte att dissa Theo. Men han har helt andra musikreferenser än vad jag har, och ett annat sätt att tänka kring musik. Det är bara det. Det är inget problem så länge som jag kan plocka ut lite vad jag vill.

– Fast den här gången hade jag nästan allting helt klart i huvudet hur skivan skulle bli. Och så hade jag en otrolig tur som hade producenten Charles Storm, som var helt underbar att jobba med. Ett rent nöje att vara med honom i studion.

Har du saknat processen av att stå i en replokal och spela?

– Nej, det har jag verkligen inte saknat. Men nu när jag väl är där är det jättekul. Det som jag har tänkt mest på är hur jag vill få till det på skiva, för det är ändå det som bevaras. Men när man väl kommer ut och spelar och det blir bra är det bland det mest fantastiska som finns. Även om jag inte ha några stora förhoppningar om det eftersom jag varit så sjuk.

– Men när vi repade första gången i förrgår visade det sig att det inte var så jobbigt för mig att sjunga. Vilket var en positiv överraskning. Och redan vid första repet lät bandet, som jag sa, bättre än vad BD någonsin har gjort. [skratt]

Du kände så?

– Ja.

Något specifikt du tänker på?

– Nä. Jag var väldigt förvånad att det var så problemfritt. Bara en hitparad. [skratt] Jag vet inte vad det beror på.

När du satte ihop en låtlista inför turnén, hur har du tänkt då?

– Jag tänkte att det vore löjligt att inte spela BD-låtar. Det vore demonstrativt att inte spela något av det gamla, som jag tror att många vill höra. Så vi spelar hälften-hälften, typ. Jag har valt vilka jag tror kan funka bäst, ger minst problem och så.

Känner du ett ansvar gentemot publiken att kliva ut i rampljuset igen?

– Ja. Det gör jag faktiskt. Jag får liksom brev och annat där det står att »jag kan inte vänta tills jag ska se dig där och där, jag svävar som på moln«. Då är jag ju tvungen att försöka uppfylla det.

– Det var rätt nyligen som jag fattade att det verkligen är på allvar för vissa. Jag har tidigare förstått att jag och musiken har betydelse men att även det här med att se mig live kan vara en så stor grej, det förstår jag inte riktigt själv. Men tydligen är det så.

Du har sagt någon gång att du gillar att slå ur underläge. Känner du att du gör det fortfarande?

– Nä. Nä.

På vilket vis har det kastats om?

– Jag känner att det i stort sett är raka motsatsen nu jämfört med hur det var när jag började. Som när man ska träffa journalister. Nu kan jag känna att de har någon slags respekt för mig, där jag förr mer var någon de inte behövde bry sig om. Och det där gäller på fler områden.

Henrik skrattar till.

– I går när jag efter repet stod och väntade på taxi där utanför var det en äldre herre, en bra bit över femtio i alla fall, som signalerade grejer mot mig [gestikulerar entusiastiskt med armarna]. »Nu tar vi dom!«, liksom. Sådant brukade verkligen inte hända mig.

– Samtidigt är det säkert så att jag om nu blir för allmänt uppskattad kanske vissa känner att det inte längre är så kul att vara med i den kören. Men av det lilla jag har märkt så här långt – för jag är så socialt isolerad – så är det en jätteskillnad mot tidigare.

Jag antar att ni i BD hade en gängkänsla som var en sorts fristad…

– Exakt.

Vad betyder det att den inte finns längre?

– [lång tystnad] Den försvann inte för att bandet splittrades, utan den försvann av sig själv lite dessförinnan. Folk sysslade med andra saker, bodde på andra ställen. Men när jag nu träffar Theo eller till och med det här bandet har jag lite den känslan igen. Så är det. Det där med att man är ett gäng och så kan inte fortsätta på samma sätt när folk får familjer och barn, det blir något helt annat. I BD var jag den enda personen som var kvar i samma situation som tidigare. Alla andra hade fått andra lojaliteter och gjorde andra saker i sina liv.

Kunde du ersätta vad gängmiljön gav dig med något annat?

– Man behöver det mindre när man är äldre. I alla fall jag. För jag känner mig så pass stark i mig själv. Men det är inte längre samma krig heller. Jag måste i dag inte ha trupper på det sättet. Alltså rent fysiskt. För då var det så mycket bråk, våld och problem. Det lär jag väl slippa nu. Theo och Anders var ganska bra på att slåss. Speciellt Theo som var boxare. Om det kom några som trodde att de kunde slå ner ett indieband så blev det tvärtom. Vi var inte ett normalt indieband. [leende]

Är musiken en flykt från verkligheten för dig?

– Näe, jag tycker inte det stämmer för det är mer att jag destillerar det jag har upplevt. Jag reagerar på det som händer mig. Med allt annat i livet är man passiv, man blir inlärd och informerad om saker, men låtskrivandet är det lilla forum jag har för att uttrycka vad jag känner om saker, den lilla grej jag har som bevisar att jag faktiskt har existerat och känt och tänkt.

När du sjunger BD-låtar nu, kastas du då tillbaka till en specifik tid?

– Inför repet gick jag i huvudet igenom om jag kunde texterna till vissa låtar. Ibland kände jag »jamen, är det samma textrad hela tiden, kommer det inget mer?« Jag var väldigt förvånad. På andra ställen tyckte jag »aah vilka löjliga textrader, ska jag verkligen stå och sjunga det?«. Jag sa det till Henning och han bara »jaså, vilken textrad då?« Det fanns inte en enda dålig textrad, tyckte han. Sedan när jag sjöng raderna i sitt sammanhang, då var det inte heller så illa. I vissa låtar tyckte jag »vad texten är bra«. Det har varit några sådana också.

– I går tänkte jag på det med »Work«. En så pass vardaglig text som ändå har det här hårda; »I gotta go to work and hurry home« och sedan när det upprepas andra gången och melodin går [sjunger] »and hurry home«. Jag tycker det är grymt. Vissa rader, i andra låtar… [lång tystnad] »this town has got the youth of me«. Jag har varit tvungen att fundera på varför folk tycker så mycket om »Shoreline«. När jag tänkte på det härom dagen tyckte jag att den inte ens är bland de fem bästa. Men när vi i går spelade den i lokalen lät den väldigt bra. Och då kände jag lite vad det kanske är som alla tycker om i den låten. Ackordföljden och slingmelodin är jättebra. Texten bitvis jättebra. På den tiden var jag så intresserad av socialrealism och romantik samtidigt. Eller, jag tyckte det fanns något så romantiskt i socialrealism. [skratt]

Innan skivan som blev »Cruel Town« kom ut pratade du om att vissa texter nästan gränsade till politik.

– Ja, de gör lite det.

Är det just det socialrealistiska du tänker på då?

– Ja. Då var det mycket så att alla jag kände började komma upp i åren, var arbetslösa, det här med musik och att skapa sig en egen värld med hjälp av den verkade ha misslyckats. Jag skrev den skivan innan det började gå så väldigt bra för Håkan. Det fanns liksom inget ljus. Framtiden såg väldigt grå ut. Det är mycket »we« på den skivan, det här kollektiva. Jag kände att jag skrev för alla. Bara några år senare var det helt annorlunda. Men då befann jag mig i ett slags dödläge ifråga om vad jag skulle göra av mitt liv. Det kändes som att mitt försök att bryta mig ut från den inrutade vardagen var över och »vad fan händer nu?«.

Har den känslan återvänt eller var det just där och då det var så?

– Den har återvänt. Det jag skriver om
i »Johnny« liknar detta lite. Fast då mer den känslan parad med det obegripliga i varför
jag trodde så lite på mig själv i en sådan situation. I dag känner jag att samhället eller den sociala omgivningen inte kan komma åt mig
på det viset och tvinga mig till att göra någonting. Jag förstår inte varför jag inte tänkte mer
så då. Men jag hade inte den tron på mig själv.

– Anledningen till att jag har det nu är kanske, om jag ska vara lite självkritisk, för att jag har fått en annan status och en annan möjlighet att tjäna pengar än vad jag hade då. Så ytterst är det nog inte en inre process hos mig, även om det känns så.

Theodor pratade om att du har gått din egen väg med högt huvud från ganska unga år. Det måste ha krävts en enorm inre styrka.

– Det är ingen riktig inre styrka. Snarare att jag varit i ett så desperat läge att det inte funnits något annat val än att hoppa rakt ut i intet med så mycket kraft som möjligt eftersom alla andra alternativ har varit värre. Jag tror att jag har varit lika rädd för saker som alla andra, det är bara det att jag ha ett större inre missnöje. Jag har inte kunnat uthärda alltings vanlighet, alltings intighet, alltings uppdelning – att man inte lever för någonting, att det inte finns någon idé med någonting, att allt är mediokert, att det inte finns någon förhoppning om något annat. Allt det där har gjort mig vansinnig. Det enda viktiga var att bevisa att det är möjligt, om så endast för en liten stund och på vilket sätt som helst, att vara lite annorlunda.

Det har pratats om din soloskiva i många år. Jag anar att sjukdomen spelat in men har det funnits annat som bidragit till att den tog så lång tid?

– Jag trodde inte på att jag hade en skiva till i mig. Tvekade inför att jag skulle kunna få ihop något som jag var tillräckligt nöjd med eller som kunde intressera mig tillräckligt mycket. Efter några år var jag övertygad om att jag inte skulle klara det. Och då blir man inte direkt motiverad. Det enda sättet var att ändå fortsätta skriva och spela och till slut kom det kanske fram någonting som intresserade mig så mycket att jag bara ville få låten klar.

– I grunden är det väl så att jag resonerar annorlunda kring det här med att göra skivor än många andra artister som tänker att nu ger jag ut en skiva och om två år kommer en till, att det är ett slags fortlöpande jobb. Men jag tänker inte så. För mig kommer det inifrån eller så blir det inget. Jag ska inte säga att jag ser ner på det där andra sättet. Om jag var pressad att göra en massa grejer hade jag kanske kunnat göra det lika bra. Jag vet inte. Men man hade då inte kunnat känna den själsliga utveckling som man kan skönja i den här skivan. Det hade inte varit riktigt, riktigt på allvar. Jag har ofta sagt till mig själv att jag överdriver det där, att det är bättre att bara göra det på lek och att leka är den bästa kreativiten. Mer tänka så. Men jag bara inte är sådan.

Händer det att du blir överraskad av dig själv när du skriver texter eller låtar?

– [snabbt] Ja, det måste jag nästan bli för att jag ska tycka att det är intressant. Det måste bli så här »wooha!« och när man sedan tittar tillbaka ska man känna »hur kunde jag skriva det?«. Det måste vara på den nivån. Det blir tråkigt för mig annars. Jag kan inte säga att jag lyckas med det i varje mening eller ton på hela skivan men i stort tycker jag ändå det. Oavsett om andra människor inte håller med. Det måste vara känslan att jag egentligen inte kan skriva så här bra utan det blev så just den här gången för att jag hade tur. Det måste vara att man överträffar vad man har förväntat sig av sig själv.

– Jag känner så med allting på skivan. Sedan kan det vara så att jag har missbedömt det. Det kanske blir så att jag om några år känner »det där är ju inte så jävla bra, hur kunde jag tycka så mycket om det?« [skratt] Det är möjligt. Det har hänt förr.

När du tittar tillbaka på dina låtar och skivor, känns de som dokument av vem du var då?

– Javisst. Absolut. Nu lyssnar jag inte på min gamla musik men det har hänt att jag lyssnat på »Broder Daniel Forever«. Jag har tänkt att nu ska jag se om den är något att ha. Men ganska snart in i den känner jag att det inte är jag som bedömer skivan utan det är skivan som bedömer mig. Och då skäms jag lite. Under den perioden hängde jag verkligen vid stupets kant och slogs för min överlevnad. Det var ett tillstånd av skräck och jag trodde att jag skulle dö, jag tänkte att jag åtminstone måste få ner det på skiva innan jag försvinner. Det var ingen myt utan the real thing. Eller, dumt av mig att använda engelska, det blir så idiotiskt: det var den verkliga saken. Ur detta kom en helt annan ärlighet, ett ärligare sätt att leva, det mest avlägsna från det här vardagliga man kan tänka sig.

– Men då såg jag hela mitt liv som en del av konstverket. Allting ingick. Så ser jag det inte nu. Nu tänker jag att det bara är det du gör som räknas. Som Proust säger är det ingen idé att leta efter ledtrådar till vad ett verk betyder i den personens liv, eftersom personen som skriver någonting är en annan person. Och jag har gått över lite mer till den hållningen. Det jag skriver är en inre värld som handlar om det och bara det är det viktiga.

– Samtidigt gör jag det enkelt för mig. För på den tiden passade det mig att ha sådana idéer. Men när jag sedan blev äldre och inte längre orkade leva så passade det inte att ha det.

– Ändå tänker jag lite så fortfarande. Fast inte i samma utsträckning som då. Det är nog mer att det tagit tid för mig att komma på hur jag ska förhålla mig till det nu när jag är äldre.

– Jag har aldrig känt mig som en musiker, jag har aldrig identifierat mig med den rollen. Helt enkelt för att jag inte kan, för mig har det här med musik alltid varit tillkämpat. Många musiker har nog ändå bestämt sig för att »det är det här jag gör, nu kör jag på det och gör mitt bästa«. Medan jag är helt tvärtom, där det inte är det här jag gör men ibland finns det ett inre tvång som säger att jag måste det. Det är en sådan otrolig kliché att jag förstår den som tvekar på mig men jag kan bara säga: vissa klichéer finns.

– Det har hänt att jag träffat personer som säger att sådant som »sant konstnärskap« inte existerar, att det bara är bluff eller vad för ord de nu har använt. Men jag tänker att det säger mer om dem än om något annat, det handlar bara om att de själva inte har sett det eller känt det. Det här att brinna för något och att vara hundra procent ärlig och att man bara måste göra just det här, det finns på riktigt.

Pustervik är fullt. Framför allt förväntansfullt. Även om det aldrig har utannonserats att Henrik Berggren ska uppträda på släppfesten för nya skivan har ryktena gått och de senaste dagarna har olika skriverier mer eller mindre bekräftat det. Bakom scenen vankas det av och an. Alla inblandade är nog lite osäkra på hur det ska kännas för sångaren.

Framåt 23-tiden ljuder plötsligt det industriellt brummande introt till »To My Brother, Johnny« och möts av publikens surr. När viss aktivitet snart kan skönjas bakom tygskynkena tilltar skrik, tjut och unison puls, vilken ingalunda dämpas då ridån dras undan och på scenen inbäddad i ett blått ljus avtecknas musikernas gestalter. I samma sekund som Nino Keller kickar i gång en kompakt »Hold On to Your Dreams« kliver Henrik Berggren in med raska steg och ett omisskännligt »yeah!«. En bestämd »Wild Child« och en smått triumfatorisk »To My Brother, Johnny« följer tätt, sistnämnda med avsevärd allsång, och få väntar sig nog så mycket mer än så.

Största skillnaden från repetitionerna är att Henriks röst är med från allra första början. Det är som att han märker det själv, får kraft av det, sträcker ut armarna, tar in publiken och scenen och drar med bandet. Framför allt Theodor Jensen är den som står för energi och publikuppvigling och det är han som på sin gitarr närmast rister i gång de välbekanta tonerna av »Shoreline«. Medan publiken fullkomligen exploderar och bandet dundrar fram sitter Henrik stilla på en pall innan han sakta stegar fram till scenkanten och lutar sig fram över alla utsträckta händer: »Ever since I was eight or nine, I’ve been standing on the shoreline/All my life I’ve been waiting for something lasting«.

Tre låtar till – »Run, Andy, Run« i lång och dansbandsindiemagisk version, en majestätisk »When We Were Winning« samt euforiskt pisksnärtiga »Work« – följer och lämnar de närvarande på Pustervik i något som liknar spillror.

Efteråt vill människor prata, kramas, dricka. Bandmedlemmarna uttrycker glädje, känslor av nostalgi över att se publiken sjunga till Henriks gamla låtar och en lättnad över att ha avverkat den alltid lite osäkra första spelningen. När alla vinglar vidare ut i natten fladdrar en tanke förbi att det här med att leva är att aldrig uppfylla sin potential men också ta konsekvenserna av det. Kanske är det någonstans också därför som Henrik Berggren har valt att återvända till oss och alltid kommer vara med oss. ■

Höstens Henrik Berggren-turné inleds i Lisebergshallen i Göteborg den 27 oktober.