Neil Young & Crazy Horse: Colorado

Tyvärr är det så att 2019, eller de senaste tjugofem åren på det stora hela, saknar Neil Young omdöme, producent och sound. Då har vi inte gått in på låtar (finns så klart undantag men det gör det alltid). Och ja, vi exkluderar i detta resonemang liveartisten Neil Young som kan falla tillbaka på en icke dussinartad katalog.

Nya skivan är knappast där. Det räcker inte med att rent ytligt efterlikna det alla vill att han ska låta som. Hellre en »Everybody’s Rockin’«, kanske till och med en »Greendale« (och då är det illa), än det här koka soppa på en trubbig gammal spik-upplägget. Att ställa nya albumet bredvid, säg, »Ragged Glory« eller ens »Sleeps with Angels« vore en skymf mot nämnda skivors briljans, även om »Colorado« i sin struktur snällt sagt kan sägas vara en lågkvalitetkombo av dem.

Jo, även jag kan åtminstone i teorin gilla det trevande, det lössläppta. Vissa låtar klarar knappt av att hålla kursen från början till slut. Det finns absolut någonting vackert i den sedvanligt ogenerade naiviteten, i att karljäveln fortfarande orkar vara den här sortens karljävel. Och det är klart att Neil Young alltid ska älskas av princip. Det är ju inte det detta handlar om. Ibland måste vi bara skilja konstnär från verk för hur är det med antalet låtar du kommer minnas i morgon? Trumljudet är bitvis bedrövligt. Flera låtar känns inte färdigskrivna, än mindre någonsin repeterade. Gamle vapendragaren och nejsägaren David Briggs hade sannolikt hellre hängt sig än hört det här (låter det rått kan det meddelas att Briggs gärna uttryckte sig ganska bryskt).

Det är klart att vi inte ska vänta oss mästerverk varje gång Neil Young släpper något enbart baserat på det faktum att han är Neil Young. Lågt räknat har han genom karriären gett oss nio–tio odiskutabla rockmonument till album, ingen kan begära mer. Vad vi däremot kan önska är att han anstränger sig, och det sker tyvärr alltmer sporadiskt. När vi väl serveras minnesvärda skapelser numera får du ofta känslan att det är resultatet av en lycklig slump snarare än av metodiskt slit eller ett geni i arbete. Så är fallet även på »Colorado«. Ömma »Green is Blue«, halvbakade men intressanta och intima »I Do« samt tematiskt välbekanta »Olden Days« går alla att lyssna på utan att rasa ihop av leda.

Men det är ju Neil Young det här,  vi brukade förknippa honom med större kickar än så.