David Crosby

Vet man det inte är det svårt att se att en livs levande rocklegend befinner sig i baren på hotell Amaranten i Stockholm. Den orakade mannen som släntrar in ser ut som en misslyckad mutation av en kortväxt råddare och Karl-Bertil Jonssons glöggfryntliga pappa Tyko. Av de vinröda klädernas skrynkelfaktor att döma verkar de inte ha lämnat den sfäriska kroppshyddan på flera dagar. En vedervärdig och för liten grönmurrig keps sitter nertryckt över den svintospretande grå hårmanen.

Likväl: en rocklegend. En av de största.

Han tar snabbt i hand men säger först inget, utan bara stirrar med pliriga ögon.

– Right, säger han sedan kort, vänder ryggen åt mig och rullar, förlåt, går i väg till en soffa och sjunker ner.

David Crosby är i huset.

En färgstark karaktär som inte kom överens med alltför många och som bar Mandrake-cape. Så beskriver Bob Dylan sin polare David Crosby i »Memoarer«, som gavs ut förra året. De två lärde känna varandra genom The Byrds, popgruppen där Crosby sjöng och spelade gitarr och som slog igenom med en cover på Dylans »Mr. Tambourine Man«. Under några år i mitten av sextiotalet var Byrds bland de största ifråga om stjärnglans och listframgångar. Nästan på egen hand satte de standarden för amerikansk elektrisk folkrock och senare även uppblandningen av country och rock, en grund som all altcountry i dag utgår ifrån.

Byrds är förstås ett av rockens stora namn, men ändå bara en av de supergrupper mannen med valrossmustaschen ingått i.

– Bob har alltid gillat mig, säger Crosby när jag läser upp bokcitatet för honom.

Du måste vara den ende i rockhistorien som kommer undan med att bära cape.

– Nja, det har säkert funnits andra, säger han samtidigt som han inte kan låta bli att le nöjt.

Men var du en svår typ?

– Nej, jag har alltid gått bra ihop med alla. Kanske var det en och annan som inte kunde med mig, men det finns det väl alltid, säger han och slutar le.

Några bord bort från mustaschen sitter en jovialisk, vekröstad och väldigt brittisk gentleman. Några timmar senare kommer Graham Nash, under konserten med Crosby & Nash i fullsatta Konserthuset, att barfota och allvarligt sjunga en pekoraltext om Jesus i Rio (»Jesus of Rio«) som sträcker ut sina armar över oss alla. Men i hotellbaren sitter han och ler stort åt en annan journalist när Crosby ropar »Nash!« över borden och med låtsasarg röst frågar något om en hotellnyckel som kommit bort.

Just då liknar Crosby och Nash, två av de största fixstjärnorna från det mytiska sextiotalet, mest Walter Matthau och Jack Lemmon i komedin »Griniga gamla gubbar«. Två lite grälsugna gubbar, visst, men med en värdighet som ingen eller ingenting i dag kan ta ifrån dem.

Det är inte helt lätt att intervjua David Crosby.

Inte så mycket för att han sitter rak i ryggen och stirrar på en med en min som säger att han inte tar skit av n-å-g-o-n i världen, allra minst av en okänd svensk som kunde vara hans barnbarn. Efter ett tag är han i själva verket ganska trevlig och lättpratad och efteråt undrar han uppriktigt vilken tidning jag kommer ifrån och om jag ska gå på kvällens konsert. Nej, det svåra har att göra med att David Crosby bär med sig så otroligt mycket osynligt popkulturellt bagage. Är man inte bara intresserad av rock för musikens skull utan även för dess sociala, historiska och kulturella betydelse är David Crosby ett namn som dykt upp i hundratals böcker och artiklar genom åren. Mannen har varit med om allt. Verkligen. Popexplosionen i mitten av sextiotalet med Byrds, superstjärnstatus med Crosby, Stills & Nash några år senare, ett utsvävande och omskrivet liv med missbruk av droger som nästan tog hans liv, komplicerade kärleksrelationer, Woodstock, megaturnéer, listettor, polare med Dylan och Neil Young, legendariska rockanekdoter, uppslitande bandsplittringar, levertransplantationer, fängelsebesök, biologisk pappa till lesbiska Melissa Etheridges två barn. Dessutom en stor låtskrivare och kanske världens främste på stämsång inom popen. En färgstark karaktär som inte kommer överens med alla.

Det är inte en person som sitter i soffan framför mig, det är ett helt kapitel i popmusikens historia.

– Jag sätter på mig byxorna ett ben i taget precis som alla andra. Jag vet att jag är bra på det jag gör, men det gör mig inte bättre eller smartare än du. Jag försöker hålla fast vid det. Den som läser alla artiklar om sig själv och börjar tro på sin egen myt, den personen blir Michael Jackson eller Elvis. Folk som totalt har tappat greppet om verkligheten, och det tycker jag är sorgligt.

Har du aldrig varit nära att tappa greppet?

– Nej, jag har jämt gjort alldeles för många misstag som påmint mig om att jag inte är perfekt. Men jag ser det bland yngre musiker hela tiden, skivbolag som utmålar unga artister som det största som finns i världen. Och de är kanske talangfulla, men de har managers som försöker göra dem större än livet. Men det är de inte.

– Titta på all promotion runt Britney Spears. Hon kan inte skriva låtar. Hon kan inte sjunga. Och hon kan inte spela. Hon är en dansare. Jag har sett strippor göra det hon gör fast bättre. Hon har inte någon talang över huvud taget. Men hon säljs som en superstjärna, och hon går på det själv. Hon tror verkligen att någon rört vid henne med ett magiskt trollspö, men hon kan inte sätta sig ner och sjunga en låt för dig.

Hur vet du…

– Hon kan inte det! Det är playback alltihop.

Men det fanns väl en del artister som gjorde samma sak…

– Nej.

… på sextiotalet…

– Nej.

… som inte kunde skriva eller spela?

– Ingen på min tid hade vågat spela upp ett band och kalla det för konsert. Ingen. Någonsin. Jag kan inte låta bli att fnysa åt det för att det är så… falskt. De kan dansa men inte förmedla något. Det är resultatet av MTV och VH1. Kanalerna ändrade allt, från att ha handlat om musiken till att bara handla om uppträdandet. Nu spelar det bara roll hur du ser ut, inte vad du kan göra. Så alla Britney Spears i världen – visst, hon har en fin mage och fantastiska bröst, men Shawn Colvin…

Crosby tystnar med ett leende och håller upp ett pekfinger så länge att jag inte vet om han vill att jag ska göra likadant.

– Shawn Colvin är inte lika snygg men har en miljon gånger större talang än Britney, säger han slutligen om denna singer-songwriter.

Med tanke på Rosanna Arquettes sevärda dokumentärfilm »All We Are Saying«, där David Crosby plötsligt börjar kasta skit på just Spears av någon anledning, säger det sig självt att det inte är läge att käfta emot. Det räcker egentligen att titta in i hans bestämda ögon för att man ska inse det.

Image var ju viktigt även för er på sextiotalet…

– Inte på det sättet!

Kollar man på gamla bilder av Byrds ser ni ju grymt ekiperade ut, det är nya kostymer på varje bild?

– Jo, men det är inte samma sak som i dag med MTV. Nu är det bara imagen som är viktig, det enda som räknas.

Men kom igen, visst var det viktigt för er hur ni såg ut?

– Bara till den grad att vi absolut inte ville se ut som de som var före oss. Vi ville inte se ut som Pat Boone! [skratt] Vi ville att man skulle fatta att vi var några som man inte hade träffat på tidigare. Visst, vi hade skoj med kläder och hur vi såg ut, men det var inte viktigt. Det enda som betydde något var låtarna, hur vi skrev musiken och hur vi kunde framföra den live så att du i publiken kände något, det var viktigt. Resten…

Han tystnar och slår ut med armarna.

Han skulle bli folkmusiker, det var tanken när han hoppade av plugget hemma i Los Angeles och började spela på folkklubbar runt om i stan i slutet av femtiotalet. Allt det där förändrades 1963, året innan han bildade The Jet Set med kollegerna Roger McGuinn och Gene Clark, gruppen som sedan transformerades till The Byrds. Det som inträffade var en explosion från andra sidan jorden.

– Beatles var verkligen ett helt fantastiskt band. Helt fantastiskt. Det går liksom inte att förstå i dag.

Vilken var din första reaktion när du hörde dem?

– Chock! Jag visste inte att det gick att göra det de gjorde. Ingen hade tagit folkmusik och framfört den med rock’n’roll-backbeat. Efter första låten jag hörde med Beatles sa jag direkt: jag ska göra samma sak.

Du var aldrig orolig för att du inte skulle vara kapabel att göra samma sak?

– Så långt tänkte jag aldrig. [skratt] Nu gjorde jag inte samma sak, utan jag gjorde min egen grej. Byrds var ett hyfsat kreativt band, du vet. Beatles lyssnade på oss och gillade det. Vi påverkade dem! Något som vi först hade svårt att förstå, men så var det. Paul sa det själv till mig.

»Hyfsat kreativt« är ett ganska kraftigt understatement. Under David Crosbys dryga tre år i Byrds släppte gruppen klassiska album som »Mr. Tambourine Man«, »Turn! Turn! Turn!«och »Younger Than Yesterday«, alla med en egen mix av gitarrdriven pop, orientaliska influenser och harmonier signerade Crosby. När det femte albumet »The Notorious Byrds Brothers« kom ut i början av 1968 hade han lämnat gruppen efter slitningar och gräl. En färgstark karaktär, etcetera. »Ditt första band är som din första kärlek; du glömmer det aldrig och du känner inte riktigt likadant för något efteråt«, skrev Crosby om tiden med The Byrds i boxen med samma namn.

Efter att ha producerat Joni Mitchells första skiva började han spela in och sjunga med Stephen Stills, gitarrist och sångare från då insomnade Buffalo Springfield. Ett tag senare anslöt Graham Nash från The Hollies.

Ryktena om trions fantastiska stämsång spreds i bergen ovanför Sunset Strip i Los Angeles.

Det brukar ofta beskrivas som att folk tystnade när ni tre började sjunga, att det var som ren magi. Hur var det egentligen?

– Ren magi. Vi hade olika röster men de kompletterade varandra direkt. Vi hörde redan efter en halv minut att vi hade något unikt ihop. Det har alltid varit bäst mellan mig och Nash, det brukade fungera även med Stills.

Men inte längre?

– Hans röst är inte så bra längre. Han dricker för mycket whiskey. Det förstör mycket.

Går det att säga var det var som fungerade mellan er?

– Nej, vissa röster fungerar bara. Min och Nashs har alltid gjort det.

Varför säger så många att du är så fantastisk på stämsång, tror du?

– För att jag är det.

Har du övat mycket?

– Aldrig. Jag har aldrig tagit lektioner, kan inte läsa noter. Men jag har alltid lyssnat mycket på klassisk musik hemma och det lär en harmonier, eftersom klassisk musik är uppbyggd av stämmor. Sedan lärde jag mig säkert av folkmusiken som jag lyssnade på; artister som The Weavers, Josh White, Odetta… Och Everly Brothers, förstås. De mer eller mindre skrev boken om stämsång. Helt otroliga sångare. Och sedan kom Beatles.

Har du blivit bättre som sångare med åren?

– Ja. Jag har mer tålamod i dag. Jag är mer fokuserad.

Supertrion Crosby, Stills & Nash släppte 1969 sin självbetitlade debut. Den storsäljande plattan gjorde trion till megastjärnor. Neil Young har sedan dess utökat trion till kvartett då och då, senast för sex år sedan. Genom åren har Crosby släppt plattor med både Nash och Stills, och det senaste decenniet också med trion CPR (där P står för Jeff Pevar och R för James Raymond, som Crosby bara för några år sedan fick reda på var hans son).

Däremot har det inte blivit många soloplattor, bara tre under fyrtio år.

– Jag är stolt över skivorna, men det är när jag sjunger med andra som det är som roligast.

Vad är du mest stolt över i karriären?

Crosby är tyst i nästan en halv minut.

– Min första soloskiva [»If I Could Only Remember My Name«], då fick jag göra precis vad jag ville och resultatet blev bra. Jag är även stolt över de senaste CPR-plattorna. Jag är extremt stolt över Crosby & Nash-skivorna »Wind on the Water« och »Whistling Down the Wire«. Och min och Nashs senaste, förstås. [»Crosby & Nash« från i fjol]

Tror du att dagens kids vet vem du är?

– Nej, inte så många.

De få som vet vem du är, hur tror du att de fått upp ögonen för dig?

– Jag tror det är så här: kidsen går på en konsert med vem-som-helst, ta Britney eller Justin Timberlake, och det blir fyrverkerier! Lasershower! Halvnakna dansare! Men det är som ett dåligt skämt, man tröttnar efter en gång. Man tröttnar på att ingen säger något som betyder något från scen via musiken.

Plötsligt börjar David Crosby, sextiotre år, sjunga i falsett, blinka med ögonlocken och härma en spånig tonårstjej.

– »Ooh, baby, I loove you, baby, I loooove you baby…« Han tystnar lika snabbt som han börjat.

– Inget som spelar minsta lilla roll.

Men måste musik spela roll hela tiden, då?

– Ja.

Varför det?

– Okej, all musik behöver inte det, en del handlar bara om boogie och att vilja dansa. Men som jag sa: kidsen tröttnar.

– Nästa konsert de går på är kanske med Aerosmith: »Oj, vänta lite, de här gubbarna sjunger om något. ’Janie’s Got a Gun’ är en fantastisk story. Wow, det gillar jag verkligen!« Nästa gång lyssnar de på Springsteen. Till slut lyssnar de som alla andra på James Taylor. Beatles. Joni. Dylan.

Vi pratar en stund om Woodstock (»Det jag minns? Leran.«) och om hans politiska och miljömässiga engagemang. Helt väntat utmålar han president Bush som djävulen själv och jag undrar om det inte är lätt att bli cynisk efter ett så stort valnederlag som förra året.

– Men jag tror fortfarande på konstitutionen och demokratin, Anders! Jag har hopp.

Han lutar sig fram och sedan tillbaka i hotellsoffan. Han tittar strax ovanför mitt huvud och börjar le. För första gången under samtalet verkar han helt avslappnad.

– Jag älskar musik, säger han efter ett tag.

När i livet förstod du att det var musik som var din grej?

– Jag tror inte att det var ett specifikt ögonblick. Jag började sjunga stämsång med familjen när jag var sex och min bror gav mig en gitarr när jag var tolv. Jag började spela och så fort jag lärde mig en låt satt jag och spelade den oavbrutet. Det var nog då jag insåg att jag var fast. Det kändes så bra, så rätt!

Vad hade du gjort om du inte blivit musiker?

– Det finns flera saker som jag skulle vilja syssla med. Jag är en bra seglare, jag har seglat runt jorden. Kanske lärare, jag älskar att lära ut. Eller pilot. Jag gillar att flyga.

Äger du ett plan?

– Yes, och det är jäkligt kul ska du veta.

När är du som lyckligast i livet?

– När jag står på scen eller är med familjen, det är mitt livs höjdpunkter. Antingen hopkurad framför brasan eller de tre timmar jag sjunger för folk. Det är då jag lever som mest.

En grej jag undrat länge är varför du spelat med och producerat så få yngre band de senaste decennierna. Vågar ingen fråga?

– När jag hört något som är tillräckligt bra har jag gjort det. Jag producerade Jonis första skiva och jag sjöng alla stämmor på Jacksons [Browne] debut. Hör jag någon som är lika bra hjälper jag gärna till, men det har jag inte gjort sedan dess. Visar du mig någon i dag som är lika bra som Joni Mitchell, man, så producerar jag plattan i morgon bitti! ■

CROSBY × 3

Soloplattor plus mängder av släpp och samlingar med The Byrds, CPR och Crosby, Stills, Nash & Young under en fyrtio år lång karriär – här är en snabbguide till de bästa albumen som David Crosby har varit inblandad i.

The Byrds

Younger Than Yesterday

Columbia, 1967

Kanske den bästa Byrds-plattan alla kategorier. Dåtidens psykedeliska produktion med sprakande missljud och uppspeedade röster kan inte dölja bandets fenomenala låtskrivartopp; McGuinns experimentella »So You Want to be a Rock’n’roll Star«, Hillmans klockrena poprökare »Have You Seen Her Face« och Crosbys bräckliga kärleksuppgörelse »Everybody’s Been Burned«. Dessutom en knäckande jinglejangleversion av Dylans »My Back Pages« med stämsång rakt nedstigande från himlen. Byrds på sin absoluta poptopp.

Gå vidare: CD-boxen »The Byrds« från 1990 samlar det bästa plus outgivet med västkustens bästa gitarrband genom tiderna. Till hösten lär en ny box vara på väg.

Crosby, Stills & Nash

Crosby, Stills & Nash

Atlantic, 1969

Måhända ett uppenbart val, men det är omöjligt att frångå trions megasäljande debut: akustiska och ljuvt spröda gitarrer, sol- och lätt drogindränkta texter om flickvänner och döden samt ett fullständigt magisk röstmöte. En musikaliskt fulländad mix av folk, pop, rock och orientklanger. Crosbys drömska »Guinnevere« låter som inget annat inspelat och populärmusik blir inte vackrare än stämsången i Stills ballad »Helplessly Hoping«. En sann klassiker.

Gå vidare: Dubbel-CD-samlingen »Carry On« från 1998 täcker in det mesta och bästa som trion spelade in, även som kvartett med Neil Young.

David Crosby

If I Could Only Remember My Name

Atlantic, 1971

Första och bästa försöket i eget namn. Men som Crosby själv säger, mer av ett kollektivistiskt projekt än en ren soloplatta: Nash, Young, Joni Mitchell, Grateful Deads Jerry Garcia och Jefferson Airplanes Jorma Kaukonen och Grace Slick dök alla upp i studion och hjälpte till att få fram en skönt avslappnad samling poplåtar som bara hade kunnat göras nära stränderna och solen i Kalifornien.

Gå vidare: »Just Like Gravity« från 2001 är inget soloalbum – det är släppt med gruppen CPR – men väl det mest lyssningsvärda David Crosby varit delaktig i under tjugohundratalet. Melodistark pop av och för vuxna.