Michael Stipe

Intervju: Michael Stipe, sångare i R.E.M.
När: 30 juli 2004, 18.40–19.25.
Var: Rum 303, Hotel Costes, Paris.
Sinnesstämning: Omväxlande distraherad och intensivt fokuserad.

Snygg kostym, Michael!

– Tack! [bläddrar i förra Sonic, med Hives på omslaget] Nu tror du säkert att jag snott idén med vit kostym från The Hives, men det var för ett fotojobb. Jag klär sällan upp mig för intervjuer… Oj då, får man skivor med tidningen? Coolt. De åker rakt in i min iPod. [tänder en egenrullad cigg av märket Drum och ser Sonic-omslaget med R.E.M., från 2001] Det här har jag faktiskt inte sett förut. Kan jag behålla dem? Vi har en fin omslagsvägg där den kommer att passa in fint.

Varför är vi i Paris?

– Jag var i Europa på semester och tänkte att så länge jag är här kan jag ju passa på att göra lite press – och det slutade med en hel vecka! [skratt] Men det är OK. Det är trevligt att folk är intresserade.

Du har ofta sagt att du alltid har en distinkt idé om hur en skiva ska bli innan du börjar jobba på den.

– Ja, men det blir aldrig som man tänkt sig. Alla i bandet har tydliga visioner och resultatet blir naturligtvis en kombination av de tre. Men när man startar om efter att ha gjort halva, som vi gjorde nu efter »greatest hits«-turnén förra året, så… Senast i går kväll pratade vi om låtordningen, om vilka låtar som ska komma med. Man har verkligen inte en aning förrän allt är klart.

Min första reaktion på de sex nya låtar jag fick höra var, hur löjligt det än må låta, att det lät som en varm, bitterljuv kram från en gammal vän. Tror du att många mer sporadiska R.E.M.-lyssnare, som kanske bara har »Automatic for the People« eller »Out of Time«, kommer känna sig hemma i skivan?

– [ler] För att det låter som en varm kram?

Ja, kanske det. Har du själv funderat på att den har en »Automatic«-doftande atmosfär?

– Nej. Vi jobbar alltid hårt på att inte upprepa oss. Många band hittar ett bra sound och fortsätter att skriva samma sång om och om igen. Vi har alltid kämpat med att – med våra väldigt begränsade kunskaper som låtskrivare och musiker – utmana oss själva för att undvika det. Å andra sidan: Vi har gjort musik tillsammans i tjugofyra år, med de rejäla begränsningar vi de facto har, så vad du får är ändå väldigt mycket »oss«. Möjligen är skiftningarna och förändringarna väldigt subtila för en mer flyktig lyssnare. För mig är de enorma.

Första singeln, »Leaving New York«, känns som den mest direkta och mest sorgsna kärlekslåt du skrivit. Väldigt tydlig och… ja, universell.

– Du är den förste jag pratat med på fem dagar som har beskrivit den som »universell«. Ingen har sagt det tidigare, men det är nog en bra sak. Det är en stor komplimang. Tack. Låten kom som en enorm överraskning. Väldigt snabbt. Jag var på ett plan och kollade ut genom fönstret, ner mot New York City och… bara skrev ner den. Jag skrev om andra versen i efterhand, men huvuddelen är exakt som första utkastet.

När ni höll på med »Up« sa din idol Patti Smith till dig att du skulle skriva utan fruktan, »be unafraid«. Tycker du att du gör det nu?

– Jag är inte en oförskräckt person. Men efter att hon sagt det skrev jag »Walk Unafraid« och försökte sedan följa mitt eget exempel. Vilket var att försöka vara säker i min roll som låtskrivare, textförfattare, kommunikatör, underhållare och… ja, artist. Att bara låta det som kommer… komma. Om »Leaving New York« är en indikation på det så var hennes råd bra.

– Faktum är att en annan vän gav mig råd inför den här skivan, jag tror inte att han har några problem med att jag säger vem – Bono. Jag sa att jag inte visste vart vi var på väg med albumet och han sa ungefär »just write songs«. Helt klart det bästa tips jag någonsin fått, från någon som har samma jobb som jag. »Just write songs, be what you are.« Alla behöver inte vara fantastiska, bara gör det.

Bono gav dig tips säger du. Faktum är ju annars att många ser dig som ett slags fadersfigur och mentor till andra artister, till exempel Thom Yorke och Courtney Love?

– Jag får tips från många människor. Jag träffade Björk i lobbyn i går och hängde lite och frågade henne om råd. Jag kan ge ett bra exempel, som illustrerar hela grejen: Jag står på taket till min advokat Sues hus i New York, hon är en god vän, vi har jobbat ihop i femton år, och kollar ut över Hudsonfloden på Manhattans västra sida, och där glider alla dessa »tugboats« omkring, vet du vad det är?

Bogserbåtar, som liksom drar ihop andra båtar?

– Right. De åker runt där dygnet runt. Vi kollar på dem och börjar prata om de som kör båtarna, om kaptenerna. Om hur de måste ha ett särskilt språk, som är helt ologiskt för alla som inte jobbar med bogserbåtar, inklusive deras fruar och äkta män. De måste ha en bar som de går till, för att tala om… ja, »tugboat«-grejer, och en särskild öl som de dricker och älskar, och särskilda kläder, kanske bara Carhartt. De har helt enkelt ett väldigt specifikt, speciellt jobb och allt de pratar om med varandra skulle inte vara begripligt för någon annan. OK? Sångarjobbet är samma grej. Det är ett väldigt egendomligt och specifikt jobb. Extremt. Så nej, det är inte så att jag är något slags fadersfigur eller vice versa, det är mer att man träffar folk som gör samma saker som en själv, och som kan förstå vad man går igenom.

Men du har ju gjort det så länge, du har en väldig erfarenhet?

– Jaa, jag har gjort det lika länge som Björk…

Ja, men Thom Yorke till exempel?

– [suckar] Men Bono har gjort det längre än jag, Patti Smith längre än oss båda, Neil Young, Bob Dylan. Jag pratar med dem allihop och ibland får jag tips från dem och ibland kan jag erbjuda något men mest så hänger vi bara.

Har ni en egen vokabulär, egna hemliga ord?

– Ja. Men jag kan inte säga vilka.

Är det omöjligt för mig som aldrig sjungit att förstå vad du går igenom på scen?

– Inte omöjligt men … har du någon gång stått på en scen inför publik?

Ehh, ja. Men det var oerhört länge sedan och med typ femtio personer i publiken. Och till skillnad från er var vi rätt kassa.

– Sjöng du?

Nja, jag spelade gitarr och körade lite.

– Då har du kanske en viss idé i alla fall. Anspänningen, nervositeten.

Lite, men bara ytterst lite. För vad jag inte fattar är hur du så självklart kan promenera upp på en scen och fullkomligen förhäxa tjugotusen personer, tjugotusen personer som alla är beredda att göra vad som helst för dig, där och då.

– Vet du vad? Min pappa säger samma sak. »Jag fattar verkligen inte hur du kan gå upp där och göra vad du gör.« Min pappa flög arméhelikoptrar, vilket för mig är helt obegripligt, jag kan omöjligen föreställa mig hur det skulle vara att kunna köra helikopter, det är det galnaste jag kan tänka mig!

Du brukar säga att »när låtarna är ute är de inte våra längre«. Det låter storsint.

– Jag känner verkligen att din föreställning om vad »Leaving New York« handlar om är så mycket viktigare för dig än min tanke. Det är musikens kraft, det är ljuset du inte kan motstå. Vad musiken levererar till dem som lyssnar på den – oavsett om man gillar den på en djup nivå eller som bakgrund när man städar huset – är väldigt individuellt och personligt. Det finns inget att diskutera. Du kan älska en låt som din bäste vän tycker är skit, och det är »jaja, OK, big deal«.

Apropå personliga tolkningar, vad tycker du om Homer Simpsons version av »It’s the End of the World As We Know it (and I Feel Fine)«? (Homer sjunger: »Leonoid whatsis name/Herman Munster Motorcade/Birthday party Cheetos/Pogo sticks and Lemonade/You symbiotic stupid jerk/that’s right Flanders, I am talking about you!«, reds anm.)

– [ler] Ja, den var rätt bra. Jag var väldigt hedrad att Homer valde att sjunga med i en R.E.M.-låt.

Är det inte den optimala komplimangen att medverka i »The Simpsons«? Kan man över huvud taget nå längre som band?

– Kanske inte.

Berätta om den tecknade julfilmen »Olive, the Other Reindeer« där du gör en av rösterna!

– Jag gjorde rösten till en ren som heter Schnitzel.

Vem är Schnitzel?

– En ren. Jag blandade mig inte så mycket i karaktäriseringen av honom. Jag är inte mycket av en karaktärskådespelare. Det var ett projekt som Matt Groening och Drew Barrymore höll i. Drew frågade om jag ville vara med och jag sa »ja«. Filmen är söt, väldigt söt. Barnen älskar den.

På nya låten »Outsiders« medverkar Q-Tip. Det är den första R.E.M.-låten som inkorporerar rap sedan »Radio Song«, där KRS-One gästade. Gillar du hiphop?

– Ja, vissa grejer är briljanta. Kelis, Jay-Z, Missy… uppenbarligen Q-Tip.

Hur kom du på idén?

– Jag skrev faktiskt rappartiet först. Det kom ut omedvetet. När jag sedan sammanfogade musiken med texten hörde jag en röst i huvudet som inte var min, utan min gode vän Q-Tips. Det är verkligen inte ofta jag hör en annan röst i en R.E.M.-låt, men den här gången var det så tydligt.

– Ärligt talat: jag är influerad av alla sorters musik, men rap har influerat mig lika mycket som allt annat. Det finns till exempel en låt på »Up«, »Diminished«, om du lyssnar på den andra versen där hör du att versmåttet är hiphop rakt av.

– Hur som helst, jag frågade Q-Tip om han ville göra det och han bara tittade blygt ner i marken och mumlade »oooh, inte ska väl jag«, för att snabbt titta upp med ett leende och säga »jag trodde aldrig att du skulle fråga«. Det var fantastiskt. Han är en av mina topp tio-underhållare, någonsin. Jag är hedrad att han ställde upp. Hans röst är verkligen helt unik. [får sms] Oj, ursäkta. Det är från snubben jag gör omslaget med. Jag fick en deadline i morse, Georgia-tid, att det ska vara klart i dag.

Är det klart då?

– Nej! Ha! Jag bara, »sorry I’m in Paris doing press, it’s not gonna happen!«. Fuck. Vad tyckte du förresten om »Electron Blue«?

Först fick jag lite »Up«-vibbar, att den var mer atmosfärisk och elektronisk än de övriga låtarna, men snart föll den på plats. Den lät fint. Jag kan annars tycka att det kan ta ett tag att fatta era låtar.

– Ja, vi är ett »åttonde lyssningens«-band! Men anledningen till att jag frågar är att den för mig känns väldigt skandinavisk, Skandinavien kombinerad med Florida. Jag vet att det låter bisarrt, men den har en värme i sig som när jag är i Stockholm, Köpenhamn eller… ja, Florida kan känna hänger ihop.

Du verkar verkligen gilla alla de fördelar kändisskapet innebär?

– Ja, jag gillar det. Jag har kul och kan skratta åt kändisskapet och jag tror att mitt ego har stadig jordkontakt. Jag har inte de typiska problem vissa kan ha med berömmelse. Jag har vänner som är skådisar som har det hemskt, de kan inte gå på restaurang eller någonting. Det enda jag kan komma på som är negativt är att folk har en förutfattad mening om vem jag är och vad jag är kapabel till, vilket kan begränsa deras förmåga att tolka eller förstå vad jag gör. Och det är fruktansvärt när det påverkar mina vänner, det gör mig väldigt ledsen.

Men i det stora hela är det inte så mycket att klaga på alltså?

– Skämtar du? Jag älskar det, det är suveränt jobb. [får sms] Amen vad fan… det är samma människor som sms:ar hela tiden. Jag kan inte stänga av, tyvärr. Ursäkta. Men privilegiet att få arbeta med det som utmanar mig och ger mig frälsning går inte att överskatta. Som ett fan av Grant Lee Phillips, Radiohead, Patti Smith och U2 lyssnar jag på dem för att hitta vad jag förhoppningsvis kan ge till andra.

Hur känner du när du ser filmer om hur galet frustrerande och ångestladdat det kan vara att vara med i stora band, som »Some Kind of Monster« om Metallica eller Radiohead-filmen »Making Friends is Easy«? Lider du med dem? Känner du igen dig?

– [tystnad] Först och främst: jag skulle aldrig göra film om det! Jag menar, kontroverser och kompromisser är ofrånkomliga när man är kreativ tillsammans med andra. End of story. Samtidigt, det finns inga andra jag skulle vilja göra musik med än Peter och Mike.

Du är också sedan en mängd år tillbaka filmproducent, med filmer som »Velvet Goldmine« och »I huvudet på John Malkovich« på ditt samvete. Tror du att det med filmbolag som dina [Single Cell och C-hundred. Det förstnämnda gör »storfilmer«, det andra mer experimentella lågbudgetalster] och regissörer som Spike Jonze och Paul Thomas Anderson finns en säkrad framtid för intressant Hollywood-film?

– [funderar, tänder ytterligare en Drum-cigarett, hostar] Det är en väldigt förrädisk bransch, avsevärt mycket mer så än musikindustrin som ju knappast kan anklagas för att vara idealistisk. Men med talang på Spike Jonzes nivå, som arbetar hårt för att göra storartade saker inom ramarna så… ja. Jag är en optimist vad gäller det mesta, politik, kultur, underhållning, whatever. Jag tror att vi kommer segra och uthärda och ge varann ögonblick och glimtar av storhet. Via konst, musik, film, konversation, debatt, protest. The sky is the limit, detta är vårt liv, det är väldigt kort, låt oss göra allt vi kan.

Din senast producerade film – »Saved!« – är en high school- film, där Mandy Moore går på kristen skola och tror sig ha hittat den perfekta pojkvännen – som visar sig vara gay. Låter kul!

– Den är toppen. Den är väldigt rolig. Jag tror den går upp i Skandinavien i oktober.

Var du ett fan av genren när du växte upp?

– Ja! Jag älskade alla John Hughes filmer, »Pretty in Pink«, »Breakfast Club«. Och så klart »Heathers«, »Fast Times at Ridgemont High«, »Stand By Me«. »Saved!« är en variant av dessa, placerad mitt i genren. Klimax äger till och med rum på avslutningsdansen.

Som i »Carrie«.

– Ja. Det är klassiskt.

Du har sagt att när Blondie släppte monstersuccén »Heart of Glass« och du var sjutton så blev du ledsen och kände att »det är inte mitt band längre«. Hur lång tid tog det innan du insåg hur otroligt korkad den inställningen är?

– [skratt] Tio eller tolv år.

Jag hade samma problem när »Out of Time« – och »Losing My Religion« – släpptes. Det släppet har blivit ett slags symbol för det eviga indiedilemmat. Det kallas officiellt för »R.E.M.-syndromet«.

– Jag förstår. Det paradoxala är ju att när du gillar något så mycket, som är så personligt, så vill du prata om det hela tiden, du vill berätta om det. Och genom att göra det hör fler folk talas om det vilket leder till att det blir något som inte är ditt eget längre. Vad som krävdes för att jag skulle inse hur korkat det är var några hits och en insikt att folk kände likadant för mitt band.

Gällde det bara Blondie?

– Jag blir riktigt förfärad när jag sätter på TV:n och ser en reklamfilm där en Beatles- eller Dylan-låt säljer en bil eller sneakers eller whatever. Det är förolämpande. Jag vill inte att de kränger produkter med min själ. Det gör mig väldigt ledsen. Jag känner mig förrådd. ■