När svensk pop fick sitt eget språk

När vi listade de bästa svenska albumen placerade sig Pugh Rogefeldts debutalbum »Ja, dä ä dä!« på plats 23 och Tony Ernst skrev en text om då svensk popmusik fick sitt eget språk (Ur Sonic #69, 2013).
23.
Pugh Rogefeldt
Ja, dä ä dä!
Metronome, 1969
Där står han, förlägen och lite bortkommen på omslaget, gömd i buskaget. Kanske gömmer han sig för militärmakten, kanske är han rädd att de ska sätta honom i fängelse efter att han rymt från regementet i Strängnäs?
Anders Sture Torbjörn Rogefeldt har alltså nyss spelat in sitt debutalbum i Atlantisstudion på Karlbergsvägen i Stockholm. Nu blir han plåtad av Lennart Wernström; han har rosa tröja och ljusgröna byxor. Han vet nog inte att han just har revolutionerat svensk pop.
Sagan inleds i Västerås. Pughs första band hette Mercy Sect. Men när de andra inte ville göra pop på svenska slutade Pugh och spelade in de egna låtarna på en Tandberg-bandare i tvårummaren i Västerås. I början av 1968 ryckte han så in i lumpen, men först skickade han i väg tre låtar – »Love, Love, Love«, »Här kommer natten«, »Små lätta moln« – på en demo till några olika skivbolag.
Legendariske Metronome-profilen Anders Burman, producent för bland andra Cornelis Vreeswijk och Svante Thuresson, nappade. Han tyckte det lät »jäkligt intressant«, ringde Pugh och bad honom komma till Stockholm. De började med att spela in en singel tillsammans, bagatellen »Haru vart på cirkus«. TV-producenten Allan Schulman tyckte det lät kul och bjöd in honom att framföra låten i Timmen på SVT. Pugh dök upp i spetsskjorta och en sorts sparkdräkt som han lånat av frun Yvonne. Folk ringde in och klagade och kvällspressen skrev om »klädskandalen«.
När det sedan var dags för albuminspelning ansökte Pugh om permission. Sergeant Hellman på signalenheten P10 i Strängnäs blev vansinnig och skrek: »Fy fan, Rågfält! Det här hade jag inte trott om dej.« Permissionen blev inte beviljad och Pugh Rogefeldt lämnade in de militära persedlarna och smet.
Anders Burman hade klart för sig hur han ville att det skulle låta. Han bjöd in jazztrummisen Janne Carlsson, som senare skulle bli »Loffe« med hela svenska folket, och gitarristen Georg »Jojje« Wadenius, redan då stjärna i jazzrockbandet Made In Sweden och senare ännu större stjärna med Blood, Sweat & Tears i USA. Pugh kände inte Jojje eller Loffe, men det funkade nästan direkt. Jojje kunde dessutom noter, något Pugh aldrig haft tålamod att lära sig. Tekniker var Michael B. Tretow, som några år senare skulle bli Abbas privata ljudtekniker.
Hela »Ja, dä ä dä!« – på omslaget skrivet inom parentes – spelades in under två dagar; den 2 och 3 juni 1969. Burman älskade spontanitet och ville aldrig göra omtagningar. Pugh var inte särskilt hemtam i studion, men det blev en bra stämning och allt flöt på som det skulle. Pugh hade mer eller mindre färdiga låtar med sig, sedan hjälptes de åt att arrangera dem i studion. En vecka senare gjorde Jojje Wadenius kompletteringar på gitarr och piano, skivan var klar.
Efter skivsläppet i juli dröjde det några månader innan plattan började sälja. Det var radions förtjänst, som upptäckte skivan på hösten och började spela den flitigt. Ungdomsradions Måns Rossander hyllade albumet och plötsligt var Pugh landets stora popstjärna. Året därpå fick Pugh välförtjänt en Grammis för årets skivdebut.
Smeknamnet »Pugh« freestajlade Pugh fram innan singeln ens spelats in. Burman tyckte inte att Torbjörn var hippt nog och frågade om han inte hade ett smeknamn. Det hade han: »Tobbe.« Men det dög inte åt Burman. Då tänkte Pugh på en konstnär han kände, Pug Karlsson, och la till ett h: Pugh. »Helt jävla genialt!«, utbrast Burman och Torbjörns öde som Pugh var förseglat.
Det är svårt att i dag förklara exakt hur epokgörande och banbrytande Pugh lät där och då. 1969 gjorde ingen pop eller rock på svenska, det ansågs larvigt. Så kom Pugh och vände och vred på det lite kärva svenska språket och skapade ett idiom som svängde. Eller som han säger i kommande självbiografin »Från Stora Gatan 51 till Hog Farm«: »Jag tyckte svenskan passade mej. Det var en enorm ocean med ord som kunde berätta om sånt som fanns i mina drömmar och i min närhet.« Några år senare kunde ingen förstå att man inte alltid sjungit pop på svenska. Pugh förebådade Ulf Lundell, Plura Jonsson, Joakim Thåström, Jakob Hellman, Håkan Hellström, Annika Norlin; han står som förgrundsfigur för dem alla.
Och hur blev det med rymningen från det militära då? Jo, till sist gick det inte att undvika längre, Pugh fick tre månaders fängelse och satt av större delen i Visby stadsfängelse, under de första månaderna av 1971. Men då hade han redan hunnit spela in och släppa uppföljaren »Pughish« och karriären var i full gång.
Relaterat
