Sexsmith om Lightfoot

Härom veckan, närmare bestämt den 24–26 maj, gjorde Gordon Lightfoot sina tre traditionella spelningar på Massey Hall hemma i Toronto. Det har han gjort varje år sedan slutet av sextiotalet. Samma månad var det dessutom precis 35 år sedan hans debutalbum »Lightfoot!« Släpptes och att ni inte kände till vare sig konserterna eller detta jubileum understryker bara det faktum att Gordon Lightfoot är på tok för okänd i Sverige.

Så vad är då lämpligare än att be Sonics favorittrubadur Ron Sexsmith, landsman till Lightfoot och stammis på de där Toronto-konserterna sedan hur många år tillbaka som helst, att förklara mannens storhet.

– Gordon är en institution i Kanada, ungefär som Johnny Cash eller Bob Dylan. Han har släppt skivor sen sextiotalet men aldrig blivit stor utanför hemlandet. Det kan bero på att han aldrig haft en lika cool utstrålning som Neil Young eller Leonard Cohen. Han ser mest obekväm och nervös ut på scen.

Gordon Lightfoot är en av Ron Sexsmiths allra största hjältar vid sidan av Ray Davies i Kinks. Ron har lyssnat på honom i hela sitt liv. Låtarna av Kanadas nationalklenod har strömmat från radioapparater, från tv:n eller snurrat på bekantas skivspelare.

Kanske var det därför Ron tog honom för given under tonåren och i stället ägnade sig åt att rota fram tuff brittisk pop? Gordon Lightfoot var för vanlig, för gammal, för allmängiltig…

Men allt förändrades när Ron Sexsmith jobbade på en budfirma i Toronto.  Han satt och åt lunch på ett café och väntade på att få åka och leverera ett paket eller två. Gordon Lightfoot började sjunga på radion och blixten slog ner.

Han minns inte längre vilken låt det var, men rösten, melodin och orden sög upp borden, stolarna, servitriserna, hela omgivningen.

Ron gick ut och köpte en samling, sedan ett par utvalda album, sedan rubbet…

– Rent allmänt har jag inte så mycket gemensamt med Gordon. Han är friluftsmänniska, paddlar kanot och såna saker. Men hans sånger har en underlig attraktionskraft. Jag tror det beror på rösten. Vissa tål den inte, men för mig är den väldigt lugnande, jag har alltid med mig två–tre av hans plattor när jag är ute och reser. Och precis som alla stora låtskrivare innehåller hans bästa låtar en atmosfär som existerar utanför tid och rum.

– Bob Dylan är ett stort fan. När han lyssnar på en låt av Gordon Lightfoot vill han aldrig att den ska ta slut. Och det är väl ett ganska gott betyg.

Ron Sexsmith har bara träffat Gordon Lightfoot en gång. Mötet skedde när Lightfoot skrev autografer i en skivaffär för ett par år sen. Ron tassade blygt fram och hasplade ur sig några tafatta ord. Lightfoot passade på att berömma Sexsmiths musik so han hört på tv. Lightfoots manager bad Ron att kika förbi backstage på någon spelning framöver. Det har aldrig hänt. Ron vågar inte.

– Det är låtar man ska ha med Gordon Lightfoot, helst ska man leta upp samlingar. Han klarar inte riktigt av att göra helgjutna album, även om »Sundown« och »Cold on the Shoulder« är bra rakt igenom. Rhino gav ut en CD-box för ett tag sen, »Songbook«, men jag önskar att jag hade fått göra urvalet i stället. Det var mycket som de hade missat.

– Nån gång vill jag spela in ett hel coverplatta med enbart Gordon Lightfoot-låtar. Jag hoppas verkligen att det blir av. Han är en förebild. När jag blir som mest deprimerad över branschen brukar jag tänka på såna som Gordon och Charlie Rich. Bägge har alltid gått sin egen väg, aldrig riktigt anpassat sig och sällan brytt sig om sin egen image. Ändå har plattorna fortsatt att komma ut. Det är inspirerande. Det får mig att fortsätta tro på det jag gör.