ARKIVRECENSION Pugh Rogefeldt: Boxen 1965–2003

Till slut kom den berättigade boxen. Sjuttiofem inspelningar varav minst tjugo monsterhits, sextioåttasidig bok med diskografi, skojiga bilder och fylliga texter som manar till eftertanke. Denna låda kommer aldrig att damma igen som de andra, samtidens snabbt bortglömda porslinsfigurer längst upp på skivhyllan.

Det är nämligen annorlunda med Pugh. Vad hade vi gjort utan Pugh, alla vi moped-, hasch- och thinnertonåringar som iklädda för långa halsdukar och för korta tröjor desperat sökte efter svenska motsvarigheter till Cockney Rebel, Roxy Music och T.Rex, men fick på huvudet av de kloka tjugofemåringarna för att vi läste Tiffany, lyssnade på Tio i topp (man kan inte tävla i musik!), dansade till dekadent soul- och discomusik, och inte hatade Ted och Abba – samt punken när den dök upp? Har man inte varit tonåring i Sverige på sjuttiotalet kan det kanske vara svårt att begripa varför proggen för evigt måste stanna i historieböckerna. Vem som helst kan dock utan förkunskaper fatta Pughs storhet genom att lyssna på låtar som »Dinga linga Lena«, »Hog Farm« eller »Bolla och rulla«.

I resten av världen var »progressiv musik« en term för efterdyningarna av psykedelian, för de som sökte nya konstnärliga uttryck – som Pugh. I Sverige var man musikaliskt progressiv om man var tvärsäker, hade partibok, skägg och näbbstövlar. Om den politiska svenska musiken åstadkom något konstnärligt över huvud taget på sjuttiotalet, vilket inte är sannolikt, så hade Pugh redan kirrat det hundra gånger bättre 1969 på sin första platta allena.

Pugh väckte uppmärksamhet 1968 med singeln »Haru vart på cirkus«, och ännu mer hösten därpå med debutalbumet »Ja, dä ä dä« och låtar som »Surabaya Johnny«, »Små lätta moln« och »Love, Love, Love«. Anders Burman på Metronome hade klokt nog omfamnat hans demo (skickad från ett Västerås där han var lokal kuf, ung engagerad pappa, då och då iklädd klänning) och tussat ihop honom med Jojje Wadenius och Janne Karlsson för de första inspelningarna. Debuten öppnade dörren för pop på svenska, för alla. Sedan tuffade det på spikrakt ut i okända territorier, och Pugh som banbrytare nådde sitt crescendo med sjätte plattan »Ett steg till« 1975, något på den tiden så oerhört märkligt som en storsäljande dubbellive.    

Därefter började Pughs karriär slira en aning, eller i alla fall tappa sitt tidigare fokus. Burman fick byta stol med producenter som Bengt Palmers, Anders Berglund och Lasse Lindbom, som hörde andra, mer bredaxlade kvaliteter i Pugh. Kommersiellt sett hade han därmed två höjdpunkter framför sig, dels med stompiga hiten »Stockholm« 1981, dels med Gotlands Traveling Wilburys, Grymlings, åtta år senare. Vissa fick då svårt att skilja på Pugh och artister som Tomas Ledin eller Björn Skifs. Men på var och en av de nio skivor han har gjort efter 1975 finns egensinniga guldkorn, och med bolaget Nationals hjälteinsats kommer de nästan fyrtio årens produktion till sin rätt.

Alla som gör blues, pop, rock eller hiphop på svenska har lika mycket att tacka Pugh för som någonsin Olle Adolphson, Peps Persson eller Cornelis Vreeswijk. Kvalitetssnittet i musik och text är explosivt högt på dessa fyra skivor. Det går faktiskt att lyssna på var och en av plattorna rakt igenom mer än en gång, det är helt enkelt en enastående musikupplevelse – den petiga nördboxens direkta antites.

Alla kanske inte blir euforiska över »Nattmara«, det ärtiga discbidraget till schlagerfestivalen 1978. Alla kanske inte behöver tre versioner av mästerverket »Här kommer natten«, alla kanske inte tycker att Grymlings dänga »Mitt bästa för dig« är den mest framstående produktion som har gjorts – men varje låt har någon unik kvalitet, och tillsammans utgör de ett kalejdoskop av längtan, nyfikenhet och önskningar. Pugh leker med orden och melodierna inom popformatets ramar, han smeker och river med rösten och lyckas bygga så många dimensioner att man inte kan begripa att den fantasivärld man just befann sig i tog slut på till exempel 2:52, som i »Bä bä vita lamm«. Inte ett duktigt pekfinger, bara förundran.

Hade boken varit minutiöst korrekturläst och innehållit alla katalognummer och utgivningsdatum, om miniintervjuerna med samtida och yngre kollegor varit fler och haft lite mer substans, framför allt om Pughs senaste storverk »Gammeldags tro« från 1999 hade varit med i boxen, vore detta en fulländad dokumentation av modern tids mest utflippade svenske låtskrivare och sångare. Men vem vill vara perfekt?