Way Out West dag 2-rapport

FREDAGENS BÄSTA KONSERTER

Masego 

En uppvisning i showmanship, publikkontakt och musikalitet. Hur den gänglige amerikanen med jamaicanska rötter fullständigt tar över scenen från första sekunden och sedan aldrig släpper taget är inget annat än ett skolboksexempel på hur en festivalscen ska hanteras. Pluspoäng också till den makalösa kompduon och deras respektive t-shirttryck med Paul McCartney och Britney Spears. 

Domi & JD Beck 

Briljant virtuositet och ungdomlig charm i perfekt kombination av den unga duon som är något av Anderson .Paak-skyddslingar. Det svänger något hejdlöst när låtarna sömlöst går från ett funkigt jazzgroove rätt in i något som mest kan liknas vid jungle när JD Becks trummor drar i väg i ett rasande tempo. Likaså omöjligt att slita ögonen från Domis flyhänta klaviaturspel när hon använder både händer och fötter så det låter som att en hel en ensemble spelar samtidigt.    

Pusha T 

Stenhårt, tajt och kompromisslöst. Här finns ingen loj eftermiddagsinställning utan det är hundra procent koncentration från start till mål från rapparen som har nått någon form av oväntad formtopp sent i karriären. Det är om inte annat förra årets briljanta album »It’s Almost Dry« ett bevis på. Att ljudet dessutom är blytungt och det går att höra varje stavelse som King Push uttalar är inget annat än en fröjd att uppleva. 

Annat bra: Arlo Parks älskvärda värme, framtoning och Rage Against The Machine-tröja. Och så klart de fantastiska låtarna från framför allt debutalbumet. Graham Coxon förtjänar även en guldstjärna för »Coffee & TV«, sina jämfotahopp och det där geniala gitarriffet i »Beetlebum« på en i övrigt ytterst angenäm Blur-konsert. 

ÖVRIGT 

Den ystra festivalstämningens topp när en ung man från huvudstaden med fast övertygelse vill ge bort sin Bondelid-hoodie till undertecknad av oklar anledning. Men som något lättklädd för dagen var det bara att tacka och ta emot.