Dröm om en vackrare värld

1994 var jag en av alla dem som älskade Oasis mer än livet.

Jag såg dem live tre gånger på ett halvår. Intervjuade bröderna Gallagher på Berns takterass, drack gin & tonic, tiggde Benson & Hedges och spelade en hyfsat omtalad fotbollsmatch mot dem i Hultsfred. Jag läste varenda artikel i brittiska musiktidningar som jag kom över och jag sjöng allsång till låtarna på förfester och efterfester hela det året.

De stod för något uppfriskande i en inåtvänd grungevärld. När Nirvana sjöng »I Hate Myself and I Want to Die« sjöng Oasis »Live Forever«. De var roliga, kaxiga, snygga och extremt tuffa. De var stilmässiga förebilder för en hel generation. De lät oss bli romantiker och drömma om en vackrare värld.

Oasis var, kort sagt, en betydande del av mitt liv. Där och då, i mitten av nittiotalet, var de ett av de bästa och viktigaste rockbanden i världen. Det är odiskutabelt.

Men nu har det gått tjugo år och det är dags att börja se lite nyktert på vad som egentligen hände. Är »Definitely Maybe« verkligen det mästerverk som många fortfarande vill påstå? Håller den lika bra även i backspegeln?

Jag är faktiskt tveksam.

Skulle du lyssna på »Definitely Maybe« för allra första gången i dag skulle du antagligen höra en ganska ojämn skiva som blandar bredbent pubrock (»Shakermaker«, »Columbia«, »Cigarettes & Alcohol«), skränig New York-punk (»Bring It On Down«) och smågullig modspop (»Digsy’s Diner«, »Married With Children«). Hyggligt, men jämntjockt och rätt ospännande.

Givetvis finns det några undantag. De Stora Låtarna är omöjliga att sätta i ett objektivt perspektiv. »Live Forever«, »Supersonic« och »Slide Away« är för alltid inskrivna i musikhistoriens evergreenfack. De fångar den bitterljuvt uppkäftiga känslan av att resa sig mot en hel värld, att gå rakryggad och skrika inombords: »Tonight, I’m a rock’n’roll star!«. De sköt in självförtroende i blodet hos miljontals lyssnare världen över då – och jag vill gärna tro att nya generationer lyssnare delar den känslan.

Men det är också allt.

Oasis gjorde absolut ingenting som inte gjorts i över trettio år dessförinnan. Än mindre förändrade de någonting. De var ett arbetarklassband med två kaxiga bröder från en Manchester-förort som älskade Beatles, Stone Roses, fotomodeller och kokain. Precis som tusentals andra rockband både tidigare och senare, bara med lite bättre låtar.

I stället för att påstå att den här skivan var början på allt skulle jag nog vilja hävda att den inledde en djup kräftgång för den brittiska rockmusiken som fortfarande inte har vänt uppåt. Genomtråkiga band som Kasabian, Stereophonics, Travis och Keane skulle sannolikt aldrig ha funnits utan Oasis.

The Libertines är ett av få undantag, liksom några av Noel Gallaghers fantastiska arenarockballader som Oasis slentrianmässigt bespottats för av samma kritiker som fortfarande höjer »Definitely Maybe« till skyarna. Senare låtar som »Stop Crying Your Heart Out«, »The Masterplan« och »Stand By Me« är ju klasser bättre än många av låtarna på debuten.

Den här tjugoårsutgåvan samlar, förutom originalalbumet i nymastrad version, även två bonusskivor med totalt trettiotre extraspår – både tidigare utgivet och fram till nu osläppt. Vid sidan av ett par fina liveversioner och Noels närgånget akustiska »Half the World Away«, inspelad på ett hotellrum i Tokyo, är det nog bara intressant för de verkliga samlarna.

Rockhistorien måste ständigt skrivas om, sägs det. Oasis har sin plats där tack vare ett knippe mästerliga singlar och flera klassiska citat. Men någon egentlig påverkan på musikens utveckling har de nog inte haft. ■