El Rey de Texas, tack för allt

El Rey de Texas har abdikerat.

Det torde åtminstone vara den logiska följden av att Flaco Jiménez (1939–2025) somnat in.

Nu kan du i och för sig inte vara riktigt säker, ty Flaco är lika evig som solen, vinden och människans tillkortakommanden.

Inte minst undrar man hur det ska gå för den finurligt namngivna foodtruck-satsningen Tacos Jiménez.

Internationellt betydde i alla fall San Antonios squeezeboxstolthet lika mycket för instrumentet dragspel som Calle Jularbo hade gjort med sina drillar och trioler på svenska dansbanor under nittonhundratalets första hälft.

Att Flaco blev närmast ett globalt begrepp skulle nu knappast ha hänt utan en viss Doug Sahm.

Det var Sir Doug som tog sin vän från hemstadens barrios ut i den vida världen, framför allt tack vare nyttjandet av hans tjänster på 1973 års båda Atlantic-utgivna album »Doug Sahm and Band« och »Texas Tornado« där Texas näst mest kända hippiecowboy (ni vet vem som är etta) visade att så kallat handklaver de facto är en självklar beståndsdel i den coolaste musiken. Samtidigt underströk Doug att Flaco Jiménez ska nämnas i samma andetag som Bob Dylan, Dr. John, David Bromberg, David »Fathead« Newman och Wayne Jackson, för att bara nämna några av skivornas övriga ess till gäster. (Många år senare kom såväl Doug som Flaco att ingå i texmexsupergruppen Texas Tornados ihop med Augie Meyers och Freddy Fender, och man ska heller inte glömma Flacos insatser på Louie & The Lovers andra, länge outgivna album.) Framför allt innebar samarbetet att Flaco själv nådde insikt om att det finns en värld utanför den begränsade conjunto-scenen, att det finns såväl klienter som publik där ute.

Än mer profilstark blev Flaco då Ry Cooder från och med 1976 års »Chicken Skin Music« införlivade honom i en av rockhistoriens mest välljudande, kompletta och gränsöverskridande ensembler (även väl dokumenterat på liveplattan »Show Time«) och syntes därigenom i såväl Saturday Night Live om Austin City Limits. Partnerskapet med Ry får över huvud taget anses vara något av en karriärtopp för båda.

Därefter utgörs den ofta välskräddade dragspelarens gästspel av ett enda långt hall of fame-pärlband: Emmylou Harris, The Rolling Stones, Bob Dylan, Linda Ronstadt, Willie Nelson, Bryan Ferry, Los Lobos, The Mavericks, Ibrahim Ferrer, Peter Rowan, Billy Joe Shaver, Tanya Tucker, Carlos Santana, Tish Hinojosa, Los Super Seven med flera. Ett ytterligare lyft kom när han satte sedvanligt distinkta toner till Dwight Yoakam & Buck Owens nyinspelning av den sistnämndes låt »Streets of Bakersfield« 1988 och nog inte så lite bidrog till att den snart kom att inta countrylistans förstaplats (Dwight och Flaco samarbetade ett flertal gånger under åren).

Redan innan rock- och countrynamn började låna in honom hade Flaco i och för sig en karriär. Det är faktiskt ingen överdrift att påstå att han i princip hade en innan han hade fötts, ty hans far Santiago Jiménez var en smärre institution och vars polkagestaltningar på tejano-vis slog an tonen på syltor längs hela den mexikanska gränsen – och lägg till att även farfar Patricio var musikalisk pionjär, en av regionens första mexicanos att lära sig polka från sina tyska grannar. Då Flaco plockade upp dragspelet sågs det närmast antikt men influerad av zydeco-konungen Clifton Chenier uppdaterade han dess möjligheter – med sin känsla, rytm, värme och karisma fick han det att synka med samtiden och i andra sammanhang än de givna. Vilket sådana som Doug Sahm och Ry Cooder lyhört hörsammade och använde till fulländning. Eller som Flaco själv formulerade det: »I like to make my accordion yell and scream and make it happy.«  Av bara farten skrek och gladdes rätt många andra också.

Flaco x 5

Flaco Jiménez: Un Mojado sin Licencia

Ry Cooder: He’ll Have to Go

Dwight Yoakam & Buck Owens: Streets of Bakersfield

Texas Tornados: Who Were You Thinkin’ of

The Mavericks: All You Ever Do is Bring Me Down