På vinden stack en färgglad skiva fram

När semestern startade stegade jag in i logen, upp på vinden och började rota efter CD-skivor.

Ville inte åt något särskilt, bara något bra, något jag inte redan burit in. 

CD-skivorna ligger huller om buller i olika kartonger som de färdats i från flytt till flytt, i perioder har de haft ett någorlunda organiserat hem i någon hylla, men ofta har de på grund av platsbrist fått leva sina dagar i en kartong tills tillfälle uppstår då deras ägare tröttnar på den musik som finns i bostaden och ger sig ut på närliggande jakt efter påfyllning. 

Som nu då.

Där jag på vinden efter en stund hade plockat ut en hyfsat kittlande hög av musik med uppgift att tonsätta sommaren – två skivor på en-CD:n med Millie Jacksons souldramer »Caught Up«/»Still Caught Up«, Ace-utgivna »Rolling with the Punches: The Allen Toussaint Songbook«, William Bell-mästerverket »The Soul of a Bell«, »Killer: The Mercury Years Volume III 1973–1977«, »Flip Your Wig« med Hüsker Dü, Willie Colóns »The Good, The Bad, The Ugly« som släpptes på Fania 1975, världens bästa »Songs of Love Live« med Mark Eitzel, Patty Loveless »Mountain Soul« (den med »You’ll Never Leave Harlan Alive«), någon Elmore James-samling, Tyler, The Creators »Goblin«, »Live in Texas« med Lyle Lovett – stack så plötsligt en färgglad skiva ut från en sprucken kartong, en skiva jag faktiskt glömt att den fanns i min ägo.

Likt en instängd och envetet surrande insekt pockade den på uppmärksamhet, bad om att bli utsläppt, en till chans eller kanske bara hjälpa till att understryka det faktum att logen där den återfanns är belägen mellan två träsk.

Kände mig hur som helst tvungen att ta fram den, ta en närmare titt. Har sedan dess inte kunnat sluta lyssna på »The Ancestral Swamp«.

Michael Hurley-albumet ifråga gavs ut 2007. Jag spelade skivan en del när det begav sig men trots att jag gillade den och ibland dykt in i den omfångsrika Michael Hurley-katalogen har jag aldrig återvänt till nämnda skiva – inte ens när Hurley i våras gick bort, åttiotre år gammal. 

Först: vän av ordning undrar kanske vem Michael Hurley är.

The godfather of weirdo folk, en folkhjälte och mytologiserad stråtrövare: the Snockman, the Snock, Doc Snock, Snock. Som ett slags lågbudgetversion av Willie Nelson kuskade han genom decennierna runt vid sidan av de mestadels amerikanska allfarsvägarna och med knarrig röst till inte sällan ännu knarrigare fiolkomp sjöng om väderbitna, luggslitna existenser, djur, naturväsen, sägner och mänsklighet på ett sätt som sammantaget fick dem att likna surrealistiska sagor. Eller som det formulerades nånstans: »a crazy backwoods Vermont folkie, singing about werewolves and maids, drinking weasel piss, and enduring sausage farts«. 

Med viss hjälp av sina karaktäristiskt handmålade omslag (företrädesvis föreställande vargar – berusade, bilkraschande, kanotpaddlande) skapade han på sina skivor, i sina sånger och stundom vid sina konserter en helt egen värld, för att inte säga fristad, omöjlig att jämföra med något annat. Hurleys integritet, sömngångaraktiga sångleverans, bohemiska vandringar, DIY-mentalitet och totala obryddhet över att spela branschspelet gjorde honom till ikon och nästan fadersfigur för allehanda mer eller mindre okonventionella indieartister, förstås mycket tack vare Cat Power som tolkade »Sweedeedee« på sin första coverplatta och kort därefter även spelade in »Werewolf«. Men det finns fler som kan vittna om Michael Hurleys storhet, särart och betydelse: Big Thief, Will Oldham, Lucinda Williams, Hiss Golden Messenger, Jolie Holland (släpper skiva med Michael Hurley-tolkningar nu i sommar), Yo La Tengo, Cass McCombs, Woods, Violent Femmes, Calexico, Josephine Foster, Joan Shelley, Tara Jane O’Neil, Jason Molina, Victoria Williams, Stephen Malkmus, Son Volt, James Yorkston, samt Devendra Banhart och Vetiver-Andy, ty det var de båda sistnämnda som på sin label Gnomonsong gav ut skivan som stack fram ur en kartong på min vind, den i vars innerkonvolut det står nerskrivet: »In Brambles, there is liberty.«

»The Ancestral Swamp« är en arketypisk Michael Hurley-skiva. Musik framförd och till synes skriven helt utan brådska. Spartansk, långsam och lös i kanterna, lite off i tempo och toner, driver ibland i väg. Det är en skiva från den sortens trubadur som beskriver det han ser och hör, som varvar eget material med traditionals tills du inte längre vet vad som är vad och knappast bryr dig om vilket, och utan att yppa särskilt mycket om sig själv ändå lyckas vara väldigt personlig i låtar vars röda tråd tycks vara döden. I första låten »Knockando« dricker berättaren single malt vid en brasa men beskriver mest av allt längtan till en tid och plats då den inre lågan fortfarande brann. En annan artist skulle säkert göra en låt som »Lonesome Graveyard« skrämmande, i Hurleys händer blir den snarare varm och inbjudande. »Dying Crapshooter’s Blues« och »Streets of Laredo« må vara bekanta med framför allt Blind Willie McTell respektive Marty Robbins men det är allt annat än svårt att föreställa sig Michael Hurley som deras upphovsmakare. »El Dorado« lånar i sin tur av Edgar Allan Poes likadant betitlade dikt som sannolikt berör dödsriket. 

Michael Hurley föddes i Pennsylvania 1941 och hängde i unga år i kretsen runt Jesse Colin Young (också bortgången i våras), som efter att han firat triumfer med bandet The Youngbloods såg till att sajna sin gamle compadre till ett storbolag och där, på underetiketten Raccoon, gav ut två av hans album – de båda oefterhärmliga »Armchair Boogie« (1971) och »Hi Fi Snock Uptown« (1972). Hurley hade dessförinnan, i början av sextiotalet, testat vingarna på folksångarscenen i Greenwich Village och fick också vid den tiden sitt debutalbum »First Songs« utgivet av Folkways Records.

Är Hurley nästankänd för något, förutom Cat Power-tolkningarna och paraden av artister som influerats av honom, är det nog 1976 års album »Have Moicy!«, ett charmigt samarbete med Peter Stampfel och Holy Modal Rounders-gänget under Unholy Modal Rounders-flagg. Det är en sådan där skiva som förekommer i de nedre regionerna av olika tidernas bästa album-omröstningar, men i sin allmänna låt gå-attityd och brist på disciplin skiljer den sig egentligen bara marginellt från Hurleys soloplattor. När Michael Hurley porträtterades i New York Times 2021 ringade han själv in sin gärning med såväl ärlighet som ackuratess: »I never thought of a career in music. What I do is goof off — and try to get away with it.«

Michael Hurley var ingen countrysångare men likt många folktrubadurer gränsar han ofta dit och smög regelbundet in countrylåtar i repertoaren: Tom T. Hall, Lefty Frizzell, Dwight Yoakam, Gene Autry, Stuart Hamblen, Merle Haggard. Han älskade Nanci Griffith och Patty Loveless. En höjdpunkt i hans liv lär ha varit när han 2015 på Nelsonville-festivalen i Ohio efter många om och men fick hälsa på Merle Haggard, som han hyste stor respekt för. Vid tillfället togs en bild på dem som Will Oldham onödigt diskret men ingalunda felaktigt har kallat »one of the most important photographic images of all time«.

Såvitt jag vet turnerade Michael Hurley i Sverige bara vid ett tillfälle, sommaren 1999. Det bör ha varit tidigt i augusti då jag såg honom uppträda med trogne vapendragaren Dave Reisch på Konstmuseet i Norrköping. Kommer i ärlighetens namn inte ihåg mycket mer än att det var vingligt, atmosfären vänlig, att ylanden kan ha förekommit och att de båda musikerna utstrålade största möjliga anspråkslöshet. I anslutning till detta spelade de även utanför Ödeshög, närmare bestämt i byn Boet där jag som liten Tranås BoIS-knatte hade lirat fotboll. Det finns ett bedårande klipp därifrån på Youtube (se nedan) när de framför »I Think I’ll Move« från 1980 års Rounder-platta »Snockgrass«. Det både låter och ser ut så som jag minns det från giget i Norrköping, och även om låten ifråga är en tämligen skabrös fabel säger den antagligen ganska mycket om Snocko, som bara under sina sisådär tjugo år i Vermont sägs ha flyttat sitt bohag åtminstone trettiofem gånger:

I think I’ll move

a little farther down the line

Cos I can’t stay here

and be happy all the time ■

Ett postumt Michael Hurley-album, »Broken Homes and Gardens«, släpps den 12 september.

Michael Hurley med Dave Reisch: I Think I’ll Move, Boet, Ödeshög 4 augusti 1999:

Michael Hurley: The Ancestral Swamp: