Way Out West dag 1-rapport

TORSDAGENS BÄSTA KONSERTER

Mavis Staples

När konserten rundas av med en varm och böljande tagning på Eddie Hinton och Donnie Fritts nästan plågade soulvädjan »Everybody Needs Love« är det svårt att undgå en påträngande känsla av klump i halsen. Detsamma gäller »You are Not Alone« eller stunden med Mavis Staples i stort. Hennes band (Rick Holmstrom! Saundra Williams! Kelly Hogan! Med flera!) är på alla vis förstklassigt: »USA har så snygga musiker«, som en vän möjligen väl upprymt formulerar det. 

Inledningsvis må Mavis ha somligt grus i röstmaskineriet men det tar sig, och som det gör det, och spelningen understryker i princip rakt igenom vikten av att aldrig ge upp, aldrig ta ett endaste steg tillbaka. 

Själv har hon medborgarrättsmarscherat med Martin Luther King, uppvaktats av Bob Dylan, samarbetat med Prince, Curtis Mayfield, The Band, Aretha Franklin, Ry Cooder och Jeff Tweedy, sett en ung Elvis stå och lyssna på henne, hela hon är populärmusik- och samtidshistoria. 

Versionen av den gamla gospeln »Hand Writing on the Wall«, bekant inte minst med Killer men som hon själv spelade in med Levon Helm, är så triumfatoriskt krängande att Slottsskogen-träden går ner i spagat av respekt. Publiken är entusiastisk men ska vi hålla oss till sanningen borde så klart hela Sverige ha slutit upp och stått i givakt för världens mesta gospel queen. 

Iggy Pop

En enda förvriden sena av lust, synd, galenskap. Har visserligen sett honom med ännu bättre och mer välljudande band (eller avsevärt sämre, för den delen) men tveksamt om Iggy någonsin har varit lika mycket Iggy som sjuttioåttaåringen är i ett på gränsen till övertänt Slottsskogen. Den dag han inte längre är med oss lär musikfestivaler världen över äntra en smärre identitetskris.

H.SELF

Man leker inte med temperaturen vid Woody Wests storstilade 25-årsjubileum på Pusterviks ovanvåning någon halvtimme före midnatt. Det går knappt andas, det går absolut inte röra på sig för trängseln är total. Lyckligtvis pågår mer rörelse på scen när Henric Hammarbäck och hans månghövdade ensemble markant drar upp tempo, volym och underbart avslappnat tvillingfiolsväng på sin vanligtvis framhyssjade folkcountry i någon allmän festivalyra. Att så här trasiga livsrapporter kan ingjuta så mycket kärlek och, faktiskt, hopp i en lika slirig som sliten skock vittnar onekligen om en speciell styrka.

ÖVRIGT

Den free free Palestine-skrålande publiken på Kneecap-spelningen får tvåhundratjugotre poäng av tio möjliga men, seriöst, vad hände med ljudet? Annars: bra var även Girl Scout, Beth Gibbons och Cymande (ja, jag missade så klart massor).