Way Out West dag 2-rapport

FREDAGENS BÄSTA KONSERTER

Little Simz

Årets bästa exempel på vikten av att placera rätt artist på rätt scen vid rätt tidpunkt. Trettioettåringen från Islington som egentligen heter Simbiatu Ajikawo har i flera år nu haft ett stadigt stigande formkurva som trots den svidande brytningen med producenten Inflo ingalunda visar tecken på att plana ut. Särskilt tydligt blir det live där hon har bandet, karisman, swaggern och låtarna som krävs att hänföra en publik som väntar sig att bli just hänförd där och då. Det är lekfullt och allvarligt, känslomässigt och bara jävligt roligt – kanske särskilt när Yukimi och Obongjayar gästar i »Enough« respektive »Point and Kill«. Svårt att begära mer.

Pa Salieu

Sist ut i Slottsskogen på fredagen samtidigt som Charli XCX drar megapublik på Flamingo några hundra meter bort är allt annat än optimala förutsättningar. Inledningsvis är det också rätt skralt med folk på plats i Linné-tältet. Men i takt med att publik sluter upp och ger prov på en danslysten hängivenhet får såväl tremannabandet som Coventry-rapstjärnan i röd basker och salt zebramönstrad dress samt inte minst hans stora gäng med buddies vid sidan av scenen en lika delar energisk och empatisk afrobeat möter hiphop och ganska mycket annat-glöd som ökar och ökar och ökar och ökar och mot slutet fullkomligen briserar. Energy!

MJ Lenderman

Det är en del som talar emot det som den gänglige North Carolina-mannen gör. Framför allt att så många har gjort exakt samma sak tidigare. Vi talar indierock med en fot i högljutt, gärna utdraget gitarrmangel och den andra i countryvemod, därtill allmänt jämrande framfört. Neil Young och Dinosaur Jr har tagit det här konceptet till fulländning både två och dussinet gånger genom åren. Ändå är det rätt charmigt, mycket tack vare att MJ Lenderman är en textförfattare vars extensiva ordramsor nästan har en hypnotiserande effekt på lyssnaren. Lägg till en basist med en uppsyn som påminner om en vredgad John Goodman och bastanta basgångar som ger den där avgörande pulsen sådan här downerrock så sällan har men verkligen behöver.

ÖVRIGT

Det må vara den hyperprocessade – Charli XCX, Yung Lean, Bladee, Mc.gee, säkert fler – popens dag i Slottsskogen men det som mest av allt dröjer sig kvar i medvetandet är Annie & The Caldwells djuuupa gospel- och södernsoulharmonier som inte ger Satan en chans.