Way Out West dag 2-rapport

FREDAGENS BÄSTA KONSERTER 

Little Simz 

Jag har kunnat sova på saken nu, men känslan är fortfarande densamma; detta är något av det bästa jag har sett på en konsertscen. Över huvud taget. 

Little Simz gör nämligen allt rätt.

Det är energi, scennärvaro, musikalisk distinktion, publikkontakt, en låtlista utan svackor och prominenta gäster i form av Yukimi och Obongjayar. Addera till det ett magnifikt komband som trycker till och förstärker där det behövs, men aldrig spelar över och tar för mycket plats. Det är inget annat än rörande när rapparen från norra London tackar oss alla för att hon får göra det här och hur mycket det betyder för henne och att hon gör allt för att försöka betala tillbaka den kärleken. Ingen tvekar på att hon inte menar det till hundra procent. 

La Lom 

Egentligen är vi på väg hem, men det lockar ändå med att avrunda kvällen på vackra biografen Draken där Los Angeles-bördiga intrumentaltrion La Lom ska bjuda på vad jag har inbillat mig en stillsam liten föreställning. Jösses vad fel jag hade! Antagligen har min förhandslyssning hamnat på »fel« album, för det tar inte mer än nägra sekunder in i första låten innan hela salongen står upp och dansar, skriker ut sin lycka i ren eufori och jag är på allvar lite orolig att hela det fina gamla bygget kommer rasa ihop. Plötsligt har vi hamnat i en cumbiafest som svänger så mycket att det svartnar för ögonen. De tre musikerna, under ledning av Zac Sokolov, är inget annat än sensationella och deras samspel är magnifikt.

Årets överraskning så här långt.

Khruangbin 

Det borde egentligen inte fungera. Kvart i åtta går Khruangbin upp på den estetiskt mycket tilltalande träscenen och hela Slottsskogen är ett massivt myller av människor som antagligen försöker smälta Little Simz totala överkörning för några minuter sedan, få till en bra plats på kvällens huvudnummer Charli XCX som spelar på samma scen två timmar senare eller bara är på språng att träffa vänner och bekanta i den ystra feststämning som råder. 

Men just där och då blir Texas-trion faktiskt det perfekta soundtracket. Det är inte musik som skriker i ditt öra om uppmärksamhet utan letar sig in i ditt medvetande på det allra mest behagliga sätt. Det patenterade minimalistiska groovet gör att mina fötter, som egentligen behöver vila efter Simz-konserten, obönhörligen rör sig konstant och jag kommer på mig själv att nynna med i de allra flesta låtar även om jag knappt vet namnet på en enda. 

I och med att Khruangbin på framför allt på sina senaste två album har fler vokala inslag får konserten också en välbehövlig dynamik som har saknats lite på tidigare spelningar. 

ÖVRIGT 

Dag två av Way Out West kan snabbt räknas som en av de bästa i festivalens historia. Förutom ovannämnda konserter går det att lägga till flera höjdpunkter i en eklektiskt perfekt upplagd dag. Från Hermanos Gutiérrez sympatiskt svängande lunchspelning och gospelfesten med Annie & The Caldwells till att få se en av samtidens bästa rappare,Westside Gunn i Linnétältet samt americanahoppet MJ Lendermann i skymningen på Höjden är det hela ett riktigt lyxigt musikaliskt smörgåsbord som vi får ta del av. Flamingo-avslutningen med en till tänderna laddad superstjärna i Charli XCX är troligen något som det kommer pratas om lång tid framöver. Kan inte minnas att jag någonsin sett en så stor och engagerad publik där folkmassans dans och sång nästan sträckte sig hela vägen bort till motsatt scen.