Way Out West dag 2-rapport

FREDAGENS BÄSTA KONSERTER

Little Simz

Att en artist får växa, utveckla sin talang och organiskt nå en större konstnärlig höjd, och en större publik, är undantag i dagens snabba konsumtionssamhälle. Norra Londons stolthet Little Simz har varit aktiv i många år, och gått från att spela på baren Lydmars lilla utomhusscen för ett fåtal 2017 till större klubblokaler och nu slutligen en av de stora scenerna på Way Out West. 

Little Simz livespelningar har alltid varit omtalade, men det är trots det inte lätt att en tidig kväll i dagsljus ta sig an en stor festivalscen och fånga en flyktig publik ständigt i rörelse. 

Hon bemästrar det lysande. 

Från inledande »Thief« till avslutande »Gorilla« har hon publiken i ett omfamnande järngrepp. Det utmärkta bandet och Little Simz väver samman hennes olika uttryck av hiphop, grime, elektroniskt, baile funk (hon rappar på portugisiska!) och soul utan att någonsin tappa känslan och intensiteten. Little Simz är ödmjuk och välkomnande och full med självklar attityd och kaxighet samtidigt. 

Konserten får ytterligare dimensioner när Yukimi och Obongjayar, som har haft egna solospelningar tidigare, kan gästa och framföra sina samarbeten med Simz. Frågan är om det finns någon som är en bättre liveartist idag än Little Simz, och då menar jag inte bara på Way Out West.

Pa Salieu

Pa Salieu dömdes 2021 till fängelse för inblandning i ett större bråk där en av hans vänner dödades, och det hade kunnat vara slutet för den då hyllade brittisk-gambiske rapparen som 2020 hade släppt ett av årets bästa album »Send Them to Coventry«.

Att Pa Salieu kom ut som en annan man 2024 kan vara lite förment för mig att säga som inte känner honom, men utåt sett och musikaliskt har en tydlig utveckling skett där inspirationen kommer mer från den afrikanska kontinenten och karibiska rytmer än hårdare hiphop. 

Vilket blir ännu mer märkbart i Linne-tältet som kvällens sista akt. 

De som trotsat Charli XCX-hypen och i stället letat sig dit blir rikligt belönade. I afrikansk rebellestetik som präglat fjolårets fantastiska mixtape »Afrikan Alien« kliver Pa Salieu ut tillsammans med en trummis, slagverkare och keyboardist som också spelar trumpet. Han inleder direkt med »Belly« och fortsätter leverera hits som »Allergy«, »Energy«, »Informa« och »Glidin« bland andra. 

Obongjayar dyker upp som gäst och blir starten för en dansfest som utmynnar i »Soda« och allra sist »My Family«, där hela hans crew stormar scenen och dansar, vilket faktiskt inte är störande utan tvärtom en euforisk avslutning där vi alla blir en del av Pa Salieus familj.

Seun Kuti & Egypt 80

En riktigt äkta afrikansk rebell var Fela Kuti, vars son Seun av förklarliga skäl haft en tuff uppgift att kliva fram från sin faders skugga. Men vid det här laget står Seun Kuti helt klart på egna ben. Precis när han går på scen börjar regnet falla men Seun Kuti förklarar glatt att det bara betyder att »våra spirituella anfäder« är med oss. Den ursnygga grafiken visar upp frihetskämpar som Patrice Lumumba, Nelson Mandela, Malcolm X, Martin Luther King, Kwame Nkrumah med flera.

Aktivismen är en tydlig del av Seun Kutis artisteri och många har nog sett det virala klippet där han på en konsert nyligen kommenterade den växande fascismen i Europa.

Artister som vågar säga ifrån är viktigare än någonsin, men lika viktigt är att det framförs på ett underhållande vis och den värme och det sväng Seun Kuti bjuder på i regnet ger hopp och ljus.

ÖVRIGT

Musiker som sitter ner när de spelar verkar vara en ny trend, och inte bara de äldre musikerna hos Annie & The Caldwells. Obongjayar var den mest produktiva och är klart framtidens nya stjärna. Ett bra sologig på stora scenen, gästinhopp hos Little Simz och gästinhopp hos Pa Salieu. Han syntes också i publiken på Charli XCX och sent med en blond kvinna backstage.