Way Out West dag 3-rapport

LÖRDAGENS BÄSTA KONSERTER

The Joy

Sydafrikanska Ladysmith Black Mambazo tog världen med storm när de 1986 fick sitt internationella genombrott genom sin medverkan på Paul Simons storsäljare »Graceland« (kören hade emellertid funnits i många år innan dess).

Nu har arvtagarna anlänt: The Joy. Den unga femmanna-a cappella-ensemblen från KwaZulu Natal-provinsen sprider magi på Höjden. En alttenor, en tenor, en bas och två sopraner där den ena (Sphelele »Guduza« Hlophe) har en röst som jag överväger att bli troende för, den är inget annat än guds gåva. De framför sång i traditionell isicathamiya- och mbube-anda.

Doja Cat har redan samarbetat med dem och fler lär följa. Men The Joy behöver inte väst och dess populärmusik, de kan fortsätta med precis det de gör själva på egen hand. 

En liten notering är dock att Way Out West tenderar ofta att behandla dess afrikanska eller liknande akter lite styvmoderligt, att de placeras tidigt på dagen som något »mysigt«, i stället för att de ges den plats och speltid de förtjänar och som jag tror många i publiken skulle beröras av. Krocken med Timbuktu för The Joy är uppenbar, många fler skulle säkert annars ha varit där och därmed inte missat en av festivalens höjdpunkter.

Black Star

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Yasiin Bey aka Mos Def. Det är charmen med honom, men också ibland väldigt svårt att ta till sig. 

Under namnet Black Star skapade Mos Def tillsammans med Talib Kweli 1998 ett av hiphopens klassiska mästerverk. När de nu är ute på en gemensam turné som just Black Star är förväntningarna höga, och det är många hiphopgubbar i publiken (jo, de är bokstavligen äldre nu) som står med sitt vinylex och penna och hoppas på signering.

Och Black Star levererar. Både Talib Kweli och Mos Def har fortsatt vara väldigt aktiva som soloartister, vilket märks. Det flyter på bra, kemin dem emellan lyser igenom, de vågar dra ut på låtarna och när Mos Def levererat en lång a cappella, troligtvis längre än 16 bars, utbrister DJ Sleepy som finns i publiken att det är nu han påminns om att Mos Def är en kandidat till G.O.A.T. 

Med hjälp av Talib Kweli hålls Mos Defs mer svårtillgängliga sidor på en bra nivå, det ger en högre artistisk nivå, vilket bidrar till att det inte enbart blir en nostalgisk Black Star-resa. 

Det är troligtvis inte en konsert som ger dem några nya fans, men när Mos Def kastar rosblad och sufi-virvlar och beatsen till sagolika »Definition« och »Re:Definition« klingar ut borde Black Star-headsen på plats vara nöjda.

ÖVRIGT

Flest fotbollströjor på plats hör faktiskt inte till Blåvitt, utan Arsenal; Saka, Ödegaard, Fabregas och Rice står det på ryggarna.

Att det är publikrekord märks. På gränsen till för mycket folk då det vid flertalet tillfällen inte går att se de artister du önskar.