En artist som trotsade tyngdlagen

Tveksamheten sprids in i röken över scenen ut mot publiken i en enda lång sekund, ett djupt andetag, ett stilla ögonblick. De sakta pendlande ljusen slår mot kanten av hans bredbrättade hatt, reflekteras på de juvelbeklädda hornen av hans elgitarr, lämnar hans bandmedlemmar i skugga men publiken i ljus. Kvällen är redan vunnen, världen redan påmind om hans begåvning, hans bands talang, hans musiks omistlighet. Men i en enda lång sekund ser han ut att tveka, ser ut att behöva repa mod för att slå bort demonerna han efter många långa svåra år besegrat men aldrig kommer att glömma. Det är bara en enda sekund, en av nästan tiotusen, som är över och ett minne blott efter en stunds stillsamhet och ro mot slutet av en kväll som han och alla runt omkring honom drömt om i över ett årtionde. Ett stilla ögonblick, ett djupt andetag och när han greppar mikrofonen igen är det som att han trotsar tyngdlagen med sina favoritmusiker bakom sig och en närmast avgudande publik framför sig.

Allt svävar när D’Angelo sjunger och spelar sin musik. Oavsett om han är själv vid ett Rhodes-piano, ensam med sin älskade gitarr eller enbart vid mikrofonen med någon av alla olika bandkonstellationer han frontat. Utrymmet, luften, ljudet mellan trumslagen, gitarriffen, de svängiga baslinjerna, alla kyrkliga pianon – det är där D’Angelos magi finns, som han fyller i med sin otroliga stämma, vare sig den är ljus nog att krossa kristall eller mörk nog att rubba marken under hans fötter. D’Angelo blandar, testar, matchar sig fram igenom genrer och stilar och främmande musikuttryck på sätt som den musikaliska omvärlden inte vågar försöka sig på – bara en väldigt liten grupp likasinnade har genom åren kunnat föreställa sig hans vision och sedan försökt skapa den med honom. Hans musik är jazz vars tekniska kakofoni bytts ut mot ett känslomässigt dito. Hans musik är en undran om den svarta kyrkans gospel kan flätas in med frestelsernas, och syndens, rock. Det är ett hiphopgung med mjukare sång än någon rappare kan få till. Det är en djupt sensuell soul som inte bryr sig om vad popmusik gör med såna känslor. Det låter som ingenting annat, det känns som ingenting annat, men även om det tillhör D’Angelo var han alltid glasklar om att denna musik är svart musik, rakt igenom, ingenting annat.

Även om det väl ska ses som en enorm komplimang att bli jämförd med alla de legendarer och legender som ofta namndroppades i anslutning till honom ger det knappast heller hela bilden av vad D’Angelo åstadkom på Cirkus, Filadelfiakyrkan, och Annexet, eller hur »Brown Sugar«, »Voodoo«, och »Black Messiah« de facto lät. D’Angelo behövde inte jämföras med någon. Även om han var en inbiten traditionalist var han samtidigt väldigt tydlig med att han inte ämnade skriva om andras kapitel av den sångbok och historia han delar med sina idoler. Hans mål var alltid att skriva helt nya och egna. 

Att D’Angelo inte finns bland oss längre, bortplockad från vår gemensamma jord 51 år gammal efter att under lång tid privat försökt överleva den cancer som till slut tog hans liv, är ofattbart. Planen var ju att han skulle få försvinna i några år, skriva och spela i stilla ro, ta hand om sin familj, och sedan återvända med något ingen kunde begripa men samtidigt förstå djupt inne i hjärtat. Han var kartan hans vänner följde, soundtracket de vände sig till när de behövde inspiration, en mästare i sitt hantverk som höjde ribban för tre generationer av musiker tills han blev din favoritmusikers favoritmusiker och din favoritsångares favoritsångare. Det borde tekniskt sett inte gå att vara vördad av kollegor, kritiker och fans, och ändå kännas lite underskattad.

Den 31 maj–1 juni 2025 arrangeras den årliga Roots Picnic i Philadelphia, ett av många sätt som The Roots ger tillbaka till och tackar deras hemstad. Tanken är att festivalens stora dragplåster i år ska vara vara en exklusiv spelning med D’Angelo uppbackad av The Roots med allt vad det innebär. En vecka innan spelningen tvingas dock huvudattraktionen ställa in, med hänvisning till en medicinsk försening kopplad till en operation han genomgått tidigare under året. Han ersätts av Maxwell, som väl på scen ägnar flera minuter åt att hylla och tacka D’Angelo för allt han gett honom som musiker och person. Den 9 oktober lägger Erykah Badu upp en liten hyllning till D’Angelo på sina sociala medier. Och när Questlove någon dag därpå tilldelas en Peabody för sin gärning som kulturarkivarie, vilket inkluderar hans roll i The Roots och som ambulerande DJ men även i egenskap av regissör av dokumentärerna »Summer of Soul« och »Sly Lives!«, är han märkbart nedstämd då han pratar om vikten av att skydda och spara historia, recept, berättelser och anekdoter som hotas att suddas ut – både av tiden men även av politiska krafter. D’Angelo-albumet »Black Messiah« hade uppstått ur samma intention. D’Angelo tog titeln från ett meddelande skickat från den gamle FBI-chefen J. Edgar Hoover, där denne varnade att den hegemoni han stod för och ville upprätthålla kunde hotas av en person som kunde förena folket mot statens förtryck, och använde ett omslagsfoto hämtat från en protest mot just detsamma. 

Det enda världen väntar sig när D’Angelo dyker upp igen från var han nu befunnit sig under åren han varit borta är musik, som han själv i sitt meddelande i samband med Roots Picnic säger att han jobbar på och ser fram emot ett dela med sig av.

Förutom de allra närmsta är ingen beredd på att vi aldrig ska få höra ifrån D’Angelo igen.

Den senaste veckan har videoklipp – de flesta gryniga och från sent nittiotal men en del bara tio år gamla och klart skarpare – på D’Angelo cirkulerat på sociala medier och på nätet, och bemötts med unisona hyllningar, kärleksyttringar, beundran, allt kantat av sorg.

Det är Eric Clapton i en studio, så tagen att han bara skrattar och säger »är varenda låt såhär?«. Det är suddiga bilder på J Dilla som spelar tidsbändande beats och får D’Angelo att tjoa av glädje (något han för övrigt aldrig glömde – inför spelningarna på The Second Coming Tour, som följde »Black Messiah«, spelades enbart musik av J Dilla). Det är Soulquarians, tillsammans och isär: Questlove och Raphael Saadiq jobbar på något i ett hörn, Erykah Badu sjunger något i ett annat, Q-Tip och Roy Hargrove fixar något beat i ett tredje, Pino Palladino och James Poyser repeterar något i ett fjärde, och i varenda en syns en D’Angelo glatt försvunnen i musiken. Det är unika, otroliga framträdanden på så gott som varje stor talkshow i Europa och Nordamerika, eller studioinspelningar världen över: med Femi Kuti, Nile Rodgers och Macy Gray i ett, med Maya Rudolph i ett annat för att hylla den då nyligen bortgångne Prince, med Tony Rich för att hylla Stevie Wonder, med Raphael Saadiq igen och igen och alltid, med H.E.R. som skakar nervöst för att hon får sjunga med sin idol. Det är bilder på lika kända, kanske ännu större musiker, överlyckliga över att få ta en bild med D’Angelo, som i varenda bild omfamnar dem ordentligt med en arm – med mening, med närvaro, med kärlek. 

Det är framför allt en frustrerad D’Angelo någonstans under turnén för »Black Messiah« där han pratar om ett parti av spelningen han verkligen tycker om. Inför Questlove och managern Kevin Liles klagar han över att överraskningselementet av konserter är borta och att hela publiken vet vad han kommer att göra härnäst på scen, att sociala medier förstört konsertupplevelsen och att han varken vet hur han ska hantera det eller om han kommer vänja sig vid det. Som svar plockas en mobiltelefon fram för att visa D’Angelo vad fansen tycker om hans spelningar. Liles läser upp vacker hyllning efter vacker hyllning, den ena mer beundrande än den andra, och det märks att D’Angelo blir berörd, så pass att tårar kan skymtas. Folk världen över blir fortfarande eld och lågor av känslorna som hans musik är brännmärkt av. Och det märks att han fram till dess faktiskt kanske inte visste hur universellt älskad han var. 

Tio år senare har ingenting förändrats. D’Angelo är älskad av så många människor från så många olika platser på så många olika sätt att det knappt går att ta in när det i ens flöden presenteras i samlad trupp samtidigt. Förhoppningsvis var han medveten om den kärleken och den längtan vi hade efter att få se och höra honom igen. I hans frånvaro, som nu gått från typiskt långvarig till chockartat permanent, var det kanske vi som hade glömt hur enorm kärleken till honom faktiskt var, men att vi nu med våra återberättade minnen och återbesökta videor sakteliga i sorgen börjar förstå hur extraordinärt saknad han kommer att vara. ■