2024 års bästa album

1. ADRIANNE LENKER

Bright Future

4AD/Playground

Inför inspelningarna av »Bright Future« visste Adrianne Lenker att hon ville ha en sättning bestående av piano, violin och gitarr. Så hon kom att tänka på sina favoritmusiker Nick Hakim, svenska Josefin Runsteen och Mat Davidson och funderade sedan på hur fint det skulle vara att samla dessa multiinstrumentalister, helt enkelt låta dem kompa henne på de låtar hon önskade dokumentera. Sagt och gjort, ihop med producenten Philip Weinrobe åkte sällskapet till en analog studio i en gammal New England-kåk avskuren från civilisationen. 

I dess allra mest positiva bemärkelse låter »Bright Future« spontan, likt en stundens ingivelse. Varje gång du lyssnar är det som att i realtid höra hur de inblandade inte bara börjar bekanta sig med låtarna utan även lär känna varandra som musiker och människor. De lyssnar, tittar på varandra, stämmer av med varandra, du kan nästan se dem sitta där på det knarrande trägolvet i huset. Då och då bryter de av för matlagning, skogspromenader, lyssning på skivor med Joni Mitchell eller Beverly Glenn-Copeland, närvaron total. »I don’t think anyone had their phones out for the whole time«, berättade Lenker för New York Times.

Det vore felaktigt att kalla slutresultatet »ofärdigt«, ty låtarna är tämligen perfekt skulpterade, men attityden som förmedlas är snarare uppvärmning – tänk en mindre bullrig »The Basement Tapes« – än slutgiltig skivproduktion. 

Inget ont om Big Thief, bandet där Adrianne Lenker vanligtvis ingår, och det ena behöver rimligen inte utesluta det andra, men i denna spartanska inramning får Lenkers spröda folkcountrysånger en ombonad lyster som förstärker deras inneboende humanism, ömhet och tacksamhet. Sällsynta ting i dag, albumtiteln till trots säkert ännu mer så i morgon. »Bright Future« är den sortens skiva som blir din vän. En vän för livet, om du vill det. 

You show me

Understanding

Patience and pleasure

Time and attention

Love without measure

Love without measure

2. KENDRICK LAMAR

GNX

PGLang/Interscope/Universal

När Tony Ernst 2012 frågade Comptons finaste om den eviga dragkampen mellan kött och kyrka blev svaret: »Vet du hur jag löser det? Jag arbetar. Jag är alltid i studion. Jag har gjort det till en livsstil: jag arbetar konstant. Så slipper jag tänka på synd eller frälsning. Men jag älskar musiken och jag älskar kulturen så det gör mig inget att jag alltid jobbar.« Med viss framgång, får man väl säga. Bara i Sonic-universumet är Kendrick Lamar tämligen oöverträffbar. 2012 toppade han vår årsbästalista med genombrottet »Good Kid, M.A.A.D. City«, tre år senare var han tvåa med »To Pimp a Butterfly«, 2017 tog han hem rubbet igen med »Damn.«, för två år sedan placerade han sig tvåa med »Mr. Morale & The Big Steppers« och nu en ny andraplats med detta överraskningssläpp. »GNX« ger oss en koncentrerad dos klassisk Kendrick. Det är en hyllning både till det LA han växte upp med och det LA han bidrar till att bereda väg för. Synd eller frälsning-konceptet har nu Kendrick, oavsett vad han ansåg 2012, tampats med en hel del genom åren. Särskilt tydligt på »To Pimp a Butterfly«, men det gör sig påmint även på »GNX« där han i »Reincarnated« både pratar med Gud och jämför sig med Satan. Vilket är honom väl unt och på den nivå du ofrånkomligen hamnar ett år då självaste Drake neutraliserats.

3. THE CURE

Songs of a Lost World

Fiction/Lost/Polydor/Universal

Om inte ett slut så ett förebådande. Musiken vaggar fram, med ett karaktäristiskt makligt och för det här bandet alldeles eget groove, och fylld av en nästan gnistrande svärta där döden är allestädes närvarande. »Songs of a Lost World« kan mycket väl vara det vackraste och mest personliga album som Robert Smith lämnat ifrån sig: »What became of that boy and the world he called his own… I’m outside in the dark wondering how I got so old. It’s all gone.« Och som han sjunger. Den som från The Cure helst vill ha hits á la »Inbetween Days«, »Just Like Heaven« och »Friday I’m in Love« eller knäppgökspop i stil med »The Love Cats« och »The Caterpillar« får leta elsewhere. Det här är en hård kärna av enhetlig atmosfär, noll utsvävningar, inget överflöd, allt som är där är där av en anledning. The Cure i kubik.

4. JOHNNY BLUE SKIES (STURGILL SIMPSON)

Passage Du Desir

High Top Mountain/Border

I samma sekund han hoppade av cirkusen och försvann in i tilltagande mytologisering fattade vi att återkomsten inte skulle dröja så värst länge. Sturgill Simpsons till och från-relation med musikbranschen eller countryetablissemanget i rakt nedstigande led från Merle Haggard och Willie Nelson är en sak, hans kärlek till och behov av musik en helt annan. Så här har vi »Passage Du Desir«, förvisso släppt under ett alias men likafullt marknadsfört under hans riktiga namn. I grund och botten rör det sig om den egentliga uppföljaren till 2016 års majestätiska blue eyed soul-ingivelse »A Sailor’s Guide to Earth«. Låtar som »Jupiter’s Faerie«, »Swamp of Sadness« och »One for the Road« hade lika gärna kunnat vara med där. Resten är den coolaste träskrocken sedan J.J. Cale och inspirerade maratonkonserter som det sannolikt kommer skrivas böcker om.

5. NIA ARCHIVES

Silence is Loud

Hijinxx/Island/Bengans

Breakbeatsbonanza från en halvjamaicansk britt som i tonåren snöade in på drum’n’bass och jungle, och i sin egen musik sedan har tagit de traditionerna vidare in i vår hyperintensiva samtid. Även om mycket på »Silence is Loud« skapats för basmullrande rave-utsvävningar är melodierna yrselframkallande catchy och flera av texterna sårbara skildringar av ensamhet och inre kamp. »It’s a facade, my persona is my costume/No one to turn to, they don’t understand my blues«, som texten går i »Crowded Roomz«. Som en följd av detta och att hon flätar in exempelvis indiepop i sin musik har Nia Archives bemötts med en del skepsis av olika scenpoliser, men det faktum att hon vägrar vara bokstavstrogen, vägrar att vara bara en sak, hör till det som får henne att sticka ut – och nå ut.

6. SHABAKA

Perceive Its Beauty, Acknowledge Its Grace

Impulse!/Verve/Universal

Med konstellationer som Sons of Kemet och The Comet is Coming har Shabaka Hutchings gjort mer än de flesta det senaste decenniet för att såväl vidga som föryngra jazzmusikens uttryck och publik. I samband med att dessa band lades ner eller gick i vila övergav han saxofonen  (som ett tack & adjö till sitt signuminstrument framförde han John Coltranes »A Love Supreme« och gjorde ett hyllningsgig till Pharoah Sanders i London i december 2023) till förmån för klarinett och framför allt olika sorters flöjter. »Perceive Its Beauty, Acknowledge Its Grace«, första egna albumet med flöjterna i fokus, är en sinnlig new age-kur som kan få den mest förgiftade stadsråtta att på studs vilja gå i kloster och låta resterande dagar på jorden vikas åt japanskt hantverkste och kontemplativ andlig jazz. 

7. NICK CAVE & THE BAD SEEDS

Wild God

Bad Seed/Play It Again Sam/Border

En gammal syndare har börjat bevista kyrkan. Med tanke på allt som utspelat sig i hans liv är det kanske inte så konstigt, och möjligen är även glädjen som ligger till grund för »Wild God« logisk. Eller som Nick Cave själv formulerade det i en intervju med GQ: »… these things have really fed into the record—that attempt at getting that feeling of acute joy that’s in-built within sorrow, or that arises out of sorrow, that I found in church.« Ännu mer än de enskilda låtarna eller den konstnärliga verkshöjden i sig berörs du den här gången främst av den förmedlade tacksamheten över att ha fått leva – och uppleva. 

8. A. G. COOK

Britpop

New Alias

»Britpop« är ett multimediaprojekt från den ständigt föränderlige och stadigt stilbildande PC Music-grundaren tillika Charli XCX-kollaboratören A. G. Cook, som länkar samman elektroniska sounds med experimentalism och mer konventionellt pophantverk på ett trippelalbum uppdelat i »past«, »present« och »future«. För lyssnaren är det inga små mängder musik och idéer att ta in och bearbeta, ofta i en och samma låt. Cook har inte utan anledning kallats »The godfather of hyperpop«, så den som lockad av albumtiteln kommer hit i hopp om att höra något om liknar »Country House« eller »Wonderwall« lär ha blivit sjanghajad å det grövsta.

9. EZRA COLLECTIVE

Dance, No One’s Watching

Partisan/Border

De senaste årens brittiska våg av ung och multikulturell jazz fick i höstas sin Springsteen på Konserthuset 1975-stund när Ezra Collective dundrade in i Skandinavien för en serie triumfatoriskt livsrusiga konserter i Köpenhamn, Stockholm och Oslo. Allt som en del av en turné vars final ägde rum på OVO Arena Wembley hemma i London inför ett femsiffrigt åhörarantal. Nu går det förstås diskutera huruvida Ezra Collective är jazz, det går lika mycket härleda deras uttryck till Fela Kuti, funk, reggae, dub, hiphop, latin, New Orleans, allehanda klubbsounds eller åtskilligt annat som understryks av det senaste albumet »Dance, No One’s Watching«. Hur som helst hör jazz, skapandet av musik i stunden och samspel till bandets grundfundament. Och ingen torde tvivla på att Ezra Collective hör hör till det mest knäckande du just nu kan se samspela – tillsammans och med publiken. Kalla det dansgolvsjazz då.

10. CHARLI XCX

Brat

Atlantic/Warner

Efter att i mer än ett decennium ha varit stjärnämnet som aldrig riktigt slår blev så Charlotte Aitchison till sist artisten alla pratar om. Även om Chappell Roan och Sabrina Carpenter hade större hits under året är det Charli XCX och ingen annan som för evigt lär förkroppsliga vad popmusik och popkultur var 2024. »Brat« är en vådlig rollercoaster ride av överstyrda, smarta, skarpa, dryga, dråpliga och ombytliga klubbanthems för en generation som inte har särskilt mycket kvar att förlora. Ohållbart i längden, lär sannolikt bli svårt att upprepa, men här och nu lika beroendeframkallande som sex, socker och surkål.

11. H. SELF

Skälva

Ella Ruth Institutet/Bengans

Samtidigt som han tolkar »Rap är ingen konst« av Yasin visar H. Self – riktigt namn Henric Hammarbäck, artistaliaset refererar till olycksalige idolen Ronnie Self – att country på svenska de facto kan vara konst, från förståndet och ner, även om du inte råkar vara guds bästa barn. För det här har ingen gjort tidigare, inte med den här närheten på det här viset. Det här är Cornelis ifall han hade gått ner sig i honkytonkdemonen Gary Stewart. Det här är en verklighetsbeskrivning som Sverige i dag vill städa undan. Med andra ord något helt annat än den countryns framgångsvåg som annars trumpetas ut kors och tvärs. 

12. GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR

NO TITLE AS OF 13 FEBRUARY 2024 28,340 DEAD

Constellation/Playground

Veteranpostrockarna från Kanada har aldrig skyggat för det politiska. Och även om Godspeed You! Black Emperor under sin trettioåriga (!) gärning har spelat in sin beskärda del av effektfulla ljudsjok har de sällan låtit så skrämmande som de i långa stycken gör på »NO TITLE AS OF 13 FEBRUARY 2024 28,340 DEAD«. Det är ljudet av förödelse, ljudet av systematisk förstörelse och utplåning. Ibland med avbrott för andhämtning, lugn och en tystnad som kan förväxlas med frid men när som helst kan övergå i nya fasligheter. Ibland med en karg skönhet som ingalunda handlar om det som utspelar sig nu utan snarare som en påminnelse om det som existerade dessförinnan.

13. MICHAEL KIWANUKA

Small Changes

Polydor/Universal

En sorts reaktion på de två närmast föregående plattorna. »Love & Hate« (2016) och »Kiwanuka« (2019) var båda expansiva och ganska avancerade. Med »Small Changes« tar den lågmälde Muswell Hill-mannen ner ansatserna. Han har själv sagt att han den här gången inte försöker bevisa någonting. Kanske för att det helt enkelt är avklarat. Nu kan han fokusera på det finstilta; på sin röst, på texterna, på melodierna. Med hjälp av producenterna Inflo och Danger Mouse blir resultatet ytterligt välljudande och hjärtevärmande, i dess största stunder på en nivå nära förebilderna Sade och Bill Withers.

14. PA SALIEU

Afrikan Alien

Warner

Vitalast på rapscenen i UK? Satt bakom galler i nästan två år, släpptes och gav kort därpå ut detta övertygande mixtape där mutationer av dancehall, grime, drill, hiphop, afrobeats och amapiano flyter ihop och tillsammans bildar den genre Pa Salieu själv benämner freedom of speech. »Afrikan Alien« lyser av energi, lekfullhet, klarsynthet och en medkänsla som möjligen inte är självklar för någon vars väg till stjärnorna låg öppen ända fram till fängelsedomen han fick efter ett bråk som uppstod sedan en vän till honom mördats. Men tillbaka är han, knappast sorglös men… young, great, and free.

15. HURRAY FOR THE RIFF RAFF

The Past is Still Alive

Hurray For The Riff Raff/Nonesuch/Warner

Rent musikaliskt har Alynda Segarra varit allt annat än tydlig genom åren. Den röda tråden för denna riot grrrl-skolade nomadsjäl är gränslösheten, rastlösheten, intentionen att aldrig stagnera. Oftast landar emellertid hennes uttryck vid en Lucinda Williams-minnande totalamericana – eller, för att låna Segarras egen beskrivning av nya skivan, grief-folk. »The Past is Still Alive« är nämligen en sorgemässa över hennes far som gick bort i fjol men också en reflektion över hur dåtid och nutid i slutändan alltid hänger ihop och vårt beroende av ett fungerande ekosystem som går ut på att ska du få måste du också ge. Att just det möjligen rimmar illa med det moraliskt och etiskt entledigade året 2024 – »everyone’s looking for someone to use« – är nu knappast lika med att det skulle vara osunt eller osant.

16. GILLIAN WELCH & DAVID RAWLINGS

Woodland

Acony/Warner

Efter drygt tre decennier som musikaliskt (och privat) radarpar tycks Gillian Welch och David Rawlings nu också vara det rent officiellt. Även 2020 års »Good Times (Are Past & Gone)« var krediterad till de båda men bestod av en samling covers. På »Woodland« presenterar de sig som en duo fullt ut. Där den kvinnliga halvan tidigare stått lite mer i centrum delar de två nu på utrymmet, och passar dessutom på att bygga ut sin vanligtvis soniskt sparsmakade folkcountrypalett. Egentligen inte i någon radikal bemärkelse men tillsammans med subtila politiska/samhälleliga referenser och en rörande Guy Clark-hyllning uppstår en ny sorts laddning än den vi lärt känna.

17. AROOJ AFTAB

Night Reign

Verve/Universal

Framgången för 2021 års genombrottsalbum »Vulture Prince« kom som en blixt från ovan för Arooj Aftab, om än mest i positiv bemärkelse eftersom det gjorde det möjligt för henne att säga upp sitt vardagskneg och i stället hänge sig åt musiken på heltid. Till exempel tilldelades hon som första pakistanska artist någonsin en Grammy, varpå en massa tidigare stängda dörrar öppnades och oanade möjligheter presenterades. Stämningstäta »Night Reign« är delvis en följd och skildring av det nya kringflackande livet med sena konserter, sena flighter och sena levnadsmönster, men också präglad av hemstaden New York »where nobody sleeps and everyone is living on top of each other«, som hon formulerade det i en intervju. Alldeles oavsett: förhäxande folkjazz för alla sömnlösa där ute.

18. NICOLAS JAAR

Piedras 1/Piedras 2

Other People/Border

Brus, störningar, utrymmen mellan radiofrekvenser, falnade men inte helt försvunna minnen. »Piedras 1« och »Piedras 2«, två separata men ihoplänkande släpp, är en dystopisk fabel som rör sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Allt med utgångspunkt i ett påhittat radioprogram av anarkistgruppen Los Ocho, vilka saboterat internetkablar och kastat in världen i en diffus pre-internet era. Ploten är lite för avancerad för att återges här, det bästa är egentligen att bara lyssna och låta fantasin fylla i dessa lika uppfuckade som undersköna och ganska ofta dansanta ljudlandskap från den trettiofyraårige New York-kompositören.

19. THÅSTRÖM

Somliga av oss

Razzia/Sony

Visst är det så att de musikaliska skiftningarna från skiva till skiva sedan en tid är så subtila att du antagligen måste ha varit inblandad i produktionerna för att alls notera dem. I stället är grejen vad Thåström varje gång gör inom dessa, vad det förefaller, givna ramar; scenerna han naglar fast oss i, situationerna han beskriver, de bitterljuva känslor han utsöndrar. I detta blir han allt starkare, får alltmer sagt med få ord och små medel. »Och att nästan känna smaken/och att nästan kunna ta på det/det där man tror man har sett ibland.« Det är euroblues för en tid som har slutat tro, till och med slutat försöka, där det enda vi har är att hos somliga av oss finns alltjämt drömmarna kvar.

20. JLIN

Akoma

Planet Mu

Gäster: Björk, Kronos Quartet, Philip Glass. Kom inte och säg att den Indiana-sprungna producenten och forna stålindustriarbetaren som egentligen heter Jerrilynn Patton är blyg med sina konstnärliga strävanden. På tredje albumet knyter hon ihop sin footworkfostran med klassiskt och jazz, och låter lika minimalistiska som komplexa rytmer staka ut färdriktningen mot något ännu okänt, mot en pulserande motståndsmusik skarp och bländande som en samvetets svetslåga. Inte mycket får en att se på framtiden med förväntan, blotta vetskapen om att någon som Jlin alltjämt är verksam där ute hör till undantagen.

21. CINDY LEE

Diamond Jubilee

W25th/Border

I stället för att synas överallt och försöka tävla i ett streamingrace du omöjligen kan gå segrande eller knappt ens värdig ur finns möjligheten att faktiskt välja en annan väg. I alla fall om du är tillräckligt bra, kanske också tillräckligt mystisk. Bakom namnet Cindy Lee döljer sig kanadensaren Patrick Flegel, som för övrigt är av uppfattningen att »THE CEO OF SPOTIFY IS A THIEF AND A WAR PIG«. Flegel hade tidigare postpunkbandet Women men skyr numera medier, sociala medier, intervjuer och musikindustrin i stort. Men musik och musikhistorien älskar han. Förutom att »Diamond Jubilee« är en två timmar lång, stundom gripande och slösaktigt mirakelmelodisk rockopera om förlorad kärlek är det en oreserverad hyllning till tonernas tröst och magi, till doowop och T.Rex, till girl group-romantik och perfekt medicinerad psykpop. Och, om det alls måste tilläggas, den återfinns inte på Spotify.

22. JACK J

Blue Desert

Mood Hut

Årets finaste fluffpopfantasi infinner sig när den till Vancouver inflyttade australiensaren Jack J på uppföljaren till två år gamla albumdebuten »Opening the Door« bäddar in sina sofistikerade ljudbyggen i genommelankoliska moln – alltsammans utgivet på Mood Hut, den kanadensiska rivierans trivselfunkiga stolthet. Den som önskar doppa tårna i balearic eller uppdaterad psykedelia kan göra det, den som efter »Yacht Rock«-dokumentären vill ha ett nutida svar får det och finns behov av att stänga ute världen med gnistrande stunder av ambient andhämtning är det inga problem för Jack J att lösa.

23. MJ LENDERMAN

Manning Fireworks

Anti/Playground

Den lite bredare publiken fick upp ögonen för MJ Lenderman då han i början av året gästade på den hyllade låten »Right Back to It« med Waxahatchee (som också gjort ett fint album i år, strax utanför vår lista). Inbitna har förstås haft koll på den gänglige Asheville-yngligen längre än så, via hans föregående soloplattor – som fjolårets omhuldade liveplatta »And the Wind (Live and Loose!)« – eller från medlemskapet i indiebandet Wednesday. Med »Fanning Fireworks« kliver han fram som en av sin generations mest säregna Södern-storytellers och arbetarklasskildrare (»Draining cum from hotel showers/Hoping for the hours to pass a little faster«). Musikaliskt är han präglad av förebilder som Jason Molina och Mark Linkous, med spår av Dinosaur Jr och Neil Young, men blicken för detaljer och vardagsvedermödor delar han med John Prine eller författare som Larry Brown och Harry Crews.

24. KA

The Thief Next to Jesus

Iron Works

Att det knappast är första gången det händer i musikvärlden dämpar inte hur sorgligt det känns att en bredare publik först efter hans plötsliga bortgång stiftar bekantskap med Brooklyn-gatupoeten Ka, hans hjärta, odiskutabla briljans, lika drabbande som grubblande sanningsenlighet. Efter den fyrtiosexårige undergroundrapparen och brandmannens död vittnade åtskilliga kollegor om hans betydelse och patos. »A living PROPHET«, skrev producenten The Alchemist. »If it seem like i’m at loss for words its because Ka took all the good words with him«, skrev El-P. »The Thief Next to Jesus«, släppt mindre än en månad innan dessa ord kom att yttras, beskrev Özgür Kurtoğlu så här: »Han är medveten om att det han säger kommer att krossa hjärtan men att inte berätta är inget alternativ.«

25. CLAIRO

Charm

Clairo/Virgin/Bengans

Lägg soul, softrock och stråk av jazz till sovrumspopen vi förknippar henne med och du får en bild av det tredje Clairo-albumet som är med verkligheten hyfsat väl överensstämmande. Inte bara lever »Charm« med lätthet upp till sin titel, med den här skivan befäster den Georgia-bördiga singer-songwritern en gång för alla sin position som en av vår tids främsta förmedlare av förtroligheter. Uttrycket är så fjäderlätt och otvunget, så lekfullt och perfekt i samklang med det hon sjunger. 

Strax utanför:

Phosphorescent, Four Tet, 1900, Little Simz, Floating Points, Jack White, Beyoncé, Khruangbin, The Tarantula Waltz, Annika Norlin & Jonas Teglund, Bill Ryder-Jones, Sierra Ferrell, Nala Sinephro, Bashy, Billie Eilish, Oisin Leech, Still House Plants, Tyler, The Creator, Balance and Composure, Lisa Ullén, Josh Morningstar, Ki Oni, Future & Metro Boomin, Bladee, Mdou Moctar, Jamie xx, Waxahatchee, Tindersticks, Blood Incantation, Vince Staples, Berwyn, The Brother Brothers, Opeth, Pallbearer, Meth Math.

Framröstat av:

Johan Apel Röstlund, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Tony Ernst, Klara Grape, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, Daniel Josefsson, PM Jönsson, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén. (De individuella listorna finns här.)