Way Out West-torsdagen, enligt Jens Karlsson Vukovich

The xx (Flamingo)
Sammanhållning. Det är svårt att undvika den känslan när barndomsvännerna Romy, Oliver och Jamie rundar av Way Out Wests första dag i Slottsskogen. Deras vänskap och lyhördhet inför varandras styrkor är inget annat än rörande att beskåda.

Annars är det första som slår en i inledande »Crystalised« hur fruktansvärt bra det låter. Det är krispigt, bastungt och svängigt och varje detalj i deras numera patenterade minimalistiska ljudbild framkommer precis som det ska. Romys gitarrspel går att skriva en egen essä om. Aldrig en ton mer än vad som behövs. Och det talas alldeles för lite om Oliver Sims röst. Herregud!

Viss farhåga fanns möjligtvis för att det faktiskt inte släppts något nytt material med The xx sedan 2017, samma år som de gjorde en av de absolut bästa konserter jag sett på Way Out West. De skruvar dock på låtmaterialet, låter de dansanta partierna breda ut sig och få ny tyngd, men även tystnaden får ta lika stor plats. Dessutom görs det utrymme för det bästa av respektive solokarriärer i konsertens andra halva som utvecklar sig till en majestätisk dansfest.

Det är så oerhört befriande med ett band som kan låta så här och ändå stå på de största scenerna världen över. Kombinerat med en genuin brittisk ödmjukhet är de inte bara ett av världens bästa band, utan även det kanske mest älskvärda. Och avslutande »Intro« måste vara en av musikhistoriens mest otippade hitlåtar.

Anna von Hausswolff (Linné)
Det har talats en hel del om Zara Larssons status som artist på världsstjärnenivå inför festivalen. Och visst; hennes framträdande är inget annat än sanslöst imponerande i alla led. Det är dock en annan svensk sångare med röstresurser utöver det vanliga som äntrar scenen i det välfyllda Linnétältet – strax efter Larssons konsert på annan scen – som fullständigt tar knäcken på mig.

Tillsammans med sitt fantastiska sexmannaband visar Anna von Hausswolff sin hemmapublik varför hennes turnéschema ser ut som det gör. Utan att kompromissa det minsta lilla på sin konstnärliga vision har hon under flera år rest jorden runt och hänfört sin publik. Och det är uppenbarligen en artist i absolut toppform som vi får se och höra idag.

Min tidigare erfarenhet av hennes liveuppträdande har varit en artist som håller sig bakom klaviaturen utan några större gester, men i dag står hon och hoppar på stället, är framme vid scenkanten och dansar med enbart mikrofonen i hand och hänger därefter på sig en gitarr och bjuder in Nicole Sabouné till två knotterframkallande duetter.

Det går att rabbla hur mycket höjdpunkter som helst men det är snarare summan av allt – kraften, tyngden och skörheten som gör detta till en så speciell konsertupplevelse. Det finns ingen annan som Anna von Hausswolff.

David Ritschard (Flamingo)
Det kan vara minst sagt en utmaning att inleda en festival på den största scenen. När David Ritschard och hans storband äntrar Flamingo i solskenet 14:30 är många festivalbesökare antingen på väg in eller fortfarande i startgroparna. Gröna linjens George Jones löser emellertid uppgiften galant.

Inledningen med dagsfärska singelrökaren »Mint condition« och vidare till »Duplantis blues«, »När du reser dig« och »Sockenplan revisited« är en perfekt start på eftermiddagen och därifrån släpper Ritschard aldrig greppet om publiken hela vägen in i mål med avslutande stompfesten »Nya Slussen«.

Det månghövdade kompbandet måste också få ett eget omnämnande. Med tre körvokalister och lika många blåsmusiker får inte minst de souldränkta låtarna från »Blåbärskungen« den inramning de förtjänar och saknat på uppträdanden från tidigare år. Nya basisten Alva Ragnarsson får sjunga en egen fin låt och skiner också på alltid rörande »Inte här (när jag är här)«.

Att David Ritschard fortsätter att ge och lämna plats åt andra på den scenen som är vigd åt honom själv är hjärtevärmande och något som andra artister i samma position gärna får ta efter.

Annat att notera från torsdagen: 
Clipses kompromisslöshet och fokus, Zara Larssons show, festen med HiTech på Höjden och Jacob Lusks gästspel på Mobys »Natural Blues«.