Way Out West-torsdagen, enligt L-P Anderson

David Ritschard (Flamingo)
Först ut på Way Out Wests allra största scen är David Ritschard. Med en sprillans ny singel – »Mint Condition« – i bakfickan och ett månghövdat band bakom sig bjuder han på en intressant kavalkad av proggig countryfunk.

Ritschard ser glad och lurig ut. Påminner ibland om Karlsson på taket och han pratar mellan låtarna på ett sätt som det annars bara låter i svartvita filmer där Thor Modéen har huvudrollen. Samtidigt har Ritschard karisma som bara kan mäta sig med de allra största rockstjärnorna jag känner till.

Allra bäst är blandmissbrukarhiten »Frågar åt en vän« innehållande favoritraderna »det snurrar varje kväll, jag är en karusell«.

Jehnny Beth (Höjden)
Sedan det välljudande samarbetet med Bobby Gillespie på albumet »Utopian Ashes« för några år sedan har Jehnny Beth bland annat turnerat med Idles och stonerrocklegendarerna Queens Of The Stone Age.

När den forna frontpersonen i Savages äntrar scenen på Way Out West låter det lite som om Bauhaus skulle ha förgripit sig på Melvins och avlat fram en goth-grunge-hardcore-kvartett.

Meckigt, blytungt och stundtals som om man hamnat på crustpunkfestival.

Jehnny Beth är en scendomptör av rang och redan innan andra låten är över har hon gjort hela ytan framför scenen uppe på höjden till sin egen arena.

»Jawbreaker« (film)
Stefan på Studio Lane (som var belägen under klubben Errols/Magasinet på Magasinsgatan i Göteborg) pratade ofta om hur Jonsson i Anti-Cimex drog i sig två hela vinare innan han vågade öppna munnen och lägga sången på skivan»Absolut Anti-Cimex« (detta trots att Jonsson såg farligast ut i hela Västeuropa).

Jag blir glad när jag tänker på att det nu gjorts en dokumentärfilm om Anti-Cimex, att de är invalda i Swedish Music Hall of Fame och att deras d-taktsindränkta musik är omtalad med respekt världen över. Och eftersom punk och mer stökiga band lyser med sin frånvaro på årets WOW-upplaga är det tur att de i alla fall bjuder på en film innehållande sådant.