2023 års bästa album

1 CLEO SOL

Heaven

Forever Living Originals

Inte bara är det typiskt Sault-familjen att placera sig överst på en Sonic-årsbästalista, det hör också till att det kommer mycket musik på en gång därifrån. Så även i detta fall. Cleo Sol, gift med Sault-motorn/producenten Inflo och själv en tongivande röst på Sault-plattorna, släppte inom loppet av ett par septemberveckor två album: »Heaven« och »Gold«. Båda uppehåller sig vid en synnerligen subtilt framförd neosoul, eller kalla det soulfusion, eller nedtonad gospelsoul. Båda är ypperliga men »Heaven« kan nog sägas vara snäppet mer elegant, gripande, djuplodande och, jo, himmelsk när Cleo Sol besjunger teman som självhelande, tro, vänskap och mod med en lika graciös som intim falsett eller vibrato. Alla vänner av Stevie Wonder och Erykah Badu som ännu inte spanat in Cleo Sol lär ha åtskilligt att hämta och en högtidsstund inom smoothness att vänta. 

2 ANDRÉ 3000

New Blue Sun

Epic/Sony

»I swear, I Really Wanted To Make A ‘Rap’ Album But This Is Literally The Way The Wind Blew Me This Time«. Titeln på skivans första spår säger det mesta som måste sägas om »New Blue Sun«. Nej, vi vet inte om Sonic-staben kommer hålla skivan lika högt om bara några månader när nyhetens behag lagt sig och den är en  världsfrånvänd new age-eskapad bland andra. Men som vanligt spelar kontexten roll. Att en av tidernas största rapstjärnor gör ett ultrasoft instrumentalt album på träblåsinstrument blir ofrånkomligen lika mindblowing som om Miles Davis i början av åttiotalet hade börjat sjunga i Black Flag. Inte för att André 3000 nödvändigtvis riskerar någonting på riktigt, ekonomiskt har han sitt på det torra. Men för hängivenheten, villkorslösheten och att det de facto går göra saker radikalt annorlunda än vad som förväntas av dig. Plus: »New Blue Sun« är underbar att somna till.

3 BLUR

The Ballad of Darren

Parlophone/Warner

När det begav sig, under de där hysteriska och emellanåt outhärdliga britpopåren, befann sig Blur så mycket mitt i skeende att det emellanåt kunde vara svårt att frigöra dem från den kontexten. I dag spelar allt det där mindre roll och befinner sig de fyra medlemmarna någonstans är det mitt i livet, vilket inte så lite märks på »The Ballad of Darren« som är behagligt befriad från uppskruvade hits men tvivelsutan rymmer minst en Blur-klassiker (»The Narcissist«). Mer än någonting kännetecknas skivan av bitterljuv, reflekterande och lite sorgsen popmusik som alltid klätt dem väl men sällan känts exakt så här självklar i deras händer. Det är ljudet av ett band som åtminstone här och nu befinner sig i samklang med hela sin skapelse – med marginellt behov av att förstöra någonting men ännu mindre önskar exploatera vad som en gång var.

4 DOUG PAISLEY

Say What You Like

Outside 

Doug Paisley har hållit på ett tag nu, »Say What You Like« är femte fullängdaren. Ändå har kanadensaren inget som liknar en karriär. Vill nog inte heller ha det. Trots att han som singer-songwriter i utkanten av americana-segmentet slår de flesta mer namnstarka amerikanska kollegor på fingrarna med sina precisa texter om mänskliga tillkortakommanden, vemodsfyllda melodier och ett konsekvent lugn som smittar av sig på lyssnaren. Doug Paisley har aldrig gjort något som liknar dåligt, men den här gången slår formkurvan ideligen i taket när han delar med sig av rapporter från medelåldern; »When lookin’ young is getting old/and you’ve become too complicated to hold lovingly«. Inget försämras av den smakfullt sparsamma ljudbild som producenten Afie Jurvanen (Bahamas) bäddar in sin vän i. 

5 PJ HARVEY

I Inside the Old Year Dying

Partisan/PIAS/Border

In i mystiken igen. Efter att en tid rest runt för att berätta om och protestera mot tillståndet i världen är »I Inside the Old Year Dying« en tvär gir in i någonting annat, om än fortfarande odiskutabelt mycket PJ Harvey med allt vad det innebär. Med texter hämtade ur förra årets långdikt »Orlam«, om ett barn som står på tröskeln in i vuxenvärlden i grevskapet Dorset i sydvästra England, samt musik som gränsar mellan såväl hyfsat konventionell folkrock och exkursioner in i mer udda ljudlandskap liknar skivan inte något hon har gjort tidigare. Det är dunkelt och förtrollande, knappast rakt igenom lättlyssnat eller lättbegripligt, men en helt egen värld du som lyssnare kan gå vilse i – utan att du egentligen har något emot det.

6 FEVER RAY

Radical Romantics

Rabid/PIAS/Border

Där Karin Dreijer, tveklöst en av tjugohundratalets viktigaste multikonstnärer, återupptäcker popmusikens potential. Förra albumet »Plunge« var sexualpolitiskt och skoningslöst, men »Radical Romantics« utmärks av en längtan, lust och, faktiskt, glimt i ögat. Skivan är genomgående stark men låtarna som producerats ihop med brodern och The Knife-vapendragaren Olof Dreijer är inget mindre än magnetiska och känns lika tidsenliga som syskonens gemensamma skapelser gjorde för tjugo år sedan.

7 BOYGENIUS

The Record

Interscope/Universal

Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus framstår alltmer som sårbara superhjältar. Larger than life-karaktärer med oförmåga att glömma sina rötter. Musikaliska underbarn som svetsats samman och på senare tid verkligen uppnått stjärnstatus men vars interaktion med såväl varandra som fansen – på scen, utanför scen, på sociala medier – sällan är något mindre än djupt hjärtevärmande. Vi ska inte heller glömma hur de sjunger tillsammans men också var för sig, med röster så tydligt utmejslade och distinkta i uttrycket. Allt inramat av melodisk och harmonistark indiefolkrock som verkställs med en nästan lillgammal intelligens och värdighet. Det finns hopp.

8 THE HIVES

The Death of Randy Fitzsimmons

Disques Hives/Bertus

»Vi har inte mognat ett skit, vem fan vill ha mogen rock’n’roll?« proklamerade Howlin’ Pelle i presentationen av »The Death of Randy Fitzsimmons«, The Hives första album på ett drygt decennium där Fagersta-institutionen fortsätter vara överlägset bäst i genren dumsmart punkrock. Snortajt och ändå primitivt, rent musikaliskt är det rätt lite som signalerar 2023, men samtidigt görs allt med en sarkastisk samtidsblick och alert självmedvetenhet som aldrig är någonting annat än nu. En nytändning som hör till det absolut bästa bandet spelat in.

9 KELELA

Raven

Warp/Border

Sex år efter det övertygande debutalbumet »Take Me Apart« återvänder Kelela med ännu en konstnärlig fullträff, vars väldisponerade helhet och sammanflätade flöde sticker ut mer än de separata låtarna. »Raven«, gjord med utgångspunkt i Kelelas egna erfarenheter av att vara svart queerkvinna i USA, rör sig mellan det intima och det utlevelsefulla, mellan slow jams och rave-bangers, mellan samarbeten och gästspel från själsfränder som Junglepussy, Kaytranada och LSDXOXO och stunder där det inte behövs något mer än hennes egen närvaro för att hålla lyssnaren i ett järngrepp. 

10 FRICKY

Horizon Inn

Random Bastards/Sporspoven

»Is there anyone alive out there? Can anyone hear me?« Lite yrvaket presenterar han sig från vad som låter som världens ände, försöker hitta någon att kommunicera med – men i takt med att insikten sjunker in att han de facto hittat rätt i tillvaron visar det sig marginellt viktigt. Känslan är att Fricky har gjort »Horizon Inn« för sig själv, för att det är de här ljuden, rytmerna och stämningarna, inhämtade från framför allt drum’n’bass, triphop, acid, ambient, all things elektroniskt, han haft i huvudet och bara måste få ut. Om någon fattar och gillar det så är det fine, men det tycks inte ha varit själva drivkraften bakom vad som blev ett introspektivt, egensinnigt och nästan motvilligt älskvärt album.

11 ROMY

Mid Air

Young/Playground

Dansa bort dina demoner. Just nu finns inget finare ljudspår till dylika övningar än det första soloalbumet från Romy. Hon har sagt att hon ville åstadkomma musik lika »gladledsen« som Robyns ikoniska singel »Dancing on My Own« och med den föresatsen har The xx-tredjedelen lyckats rätt bra, får man väl ändå säga. Rent musikaliskt drar det åt det house- och trance-extatiska, textmässigt är det mer grubblande, personligt och sårbart. Det är ingen världsunik brytpunkt, men få förmedlar motsägelsen med samma hjärtknipande skönhet och trovärdighet. »Mid Air« är en skiva du gärna håller i handen.

12 CHRISTIAN KJELLVANDER

Hold Your Love Still

Tapete/Border

»Descending and ascending on the holiest of towns/Always hoping for a stage with the working-class sound«. Där andra artister medelålderskrisar genom att gå vilse musikaliskt (och kanske i fler bemärkelser än så) har Christian Kjellvander de sista sex–sju åren växlat upp till en ständigt stegrande konstnärlig nivå och en inre kompass som konsekvent orienterar sig förbi slentrian, felsteg, dikeskörningar. Jämfört med de närmast föregående albumen lutar »Hold Your Love Still« möjligen mer åt låtar än stämningsbyggen men förenar framför allt elementen samt lägger till en uppbragthet över sakernas tillstånd; »Could it really be as bad as it seems?/Would it help to dream maybe dream?«

13 RYUICHI SAKAMOTO

12

Milan/Bertus

Minimalistisk ambient kretsandes kring döden. En ordlös sorts dagbok inspelad av en cancersjuk mästerkompositör och utgivet på hans sjuttioettårsdag. Bara ett par månader senare var han borta. Skivans ljudlandskap sveper över lyssnaren i utdragna, drone-lika sjok som kännetecknas av små, knappt märkbara variationer och på sina ställen ljudet av ansträngda andetag. Det är ofta gripande men också lugnande, musik vi inte får varje dag, toner vi aldrig kan ta för givna. »12« är en lågmäld reträtt och ett värdigt farväl. 

14 LANKUM

False Lankum

Rough Trade/Playground

Samma år som Shane MacGowan drar sin sista suck sprattlar irländsk folkmusik symptomatiskt nog av nytt liv; The Mary Wallopers, John Francis Flynn, Lisa O’Neill och andra. Mest effektfullt i händerna på Daragh Lynch, Ian Lynch, Cormac Mac Diarmada och Radie Peat som utgör Dublin-kvartetten Lankum. Det är blytungt och ödesmättat, hisnande vackert och smärtsamt nervigt, traditionellt och visionärt på en och samma gång. Lager på lager av ljud bygger upp flera sånger från försiktiga viskningar till drone-lika, massiva ljudkatedraler. Vill det sig väl kan det här bandet bli massivt.

15 YOUNG FATHERS

Heavy Heavy

Ninja Tune/Playground

»Our music is hip-hop without the rules, just like it’s rock without the guitars«. I en intervju lyckades Graham Hastings – som tillsammans med Alloysious Massaquoi och Kayus Bankole bildar Young Fathers – ringa in sitt bands storhet och möjligheter men också deras svårighet att verkligen nå ut. De har vunnit Mercury Prize och hyllats av kritiker från första början men det stora lyftet har uteblivit. Aldrig har Edinburgh-trion förtjänat ett massivt genomslag mer än vad som är fallet med deras fjärde album »Heavy Heavy«, en ruskigt underhållande skiva som fullkomligen lyser av livskraft, vitalitet, all tänkbar och otänkbar laddning.

16 LORAINE JAMES

Gentle Confrontation

Hyperdub

Sorgearbete och uppväxtskildring i dagsboksform till dämpad, mjuk, långsam, utforskande och ofta drömsk klubbmusik – klubbmusik som i hög grad alltmer ämnar vara något annat, stundom har det mer med elektronisk emo att göra än drum’n’bass. I intervjuer har Loraine James exempelvis lyft fram ungdomens favoriter Dntel, som hon också samplar. »Gentle Confrontation« är en skiva för de lite för många långa nätterna, med hypersensitiva känslospröt och gäster som George Riley, RiTchie och keiyaA. 

17 EDDIE CHACON

Sundown

Stones Throw

Med Charles & Eddie hade han i »Would I Lie to You?« en av det tidiga nittiotalets verkligt stora soulhits. Men duons bana blev kortvarig och i närmare ett par decennier var Eddie Chacon helt borta från musikbranschen. När han lockades tillbaka var det med hjälp av Solange/Blood Orange/Frank Ocean-kollaboratören John Carroll Kirby. Deras första gemensamma skapelse »Pleasure, Joy and Happiness« från 2020 fick ett varmt mottagande och gav det lite oväntade radarparet råg i ryggen att göra en skiva till. Tack för det, ty ännu finare »Sundown« är slick, ytterst återhållsam och exceptionellt enhetlig mood-r’n’b av ett slag du knappt hade kunnat fantisera fram.

18 100 GECS

10,000 gecs

Dog Show/Atlantic/Warner

Noise och sötma, stök och weirdness, poppunk av tveksam börd och funkbastunga ska-mutationer med autotunesång. Har vi förresten nämnt nu metal? I kombination kanske ingen given succéformel men i händerna på den Missouri-sprungna LA-duon 100 gecs blir det hyperpop som visserligen skiljer sig ganska avsevärt från hyperpopen på 2020 års självbetitlade debut men ändå landar egendomligt rätt. Som ett Royal Trux för vår fördärvade nutid. Som allt roligt tar det slut innan det knappt hunnit börja men det spelar mindre roll eftersom du som lyssnare likafullt får mer än du rimligen kan ta in.

19 SLOWDIVE

Everything is Alive

Dead Oceans/Playground

Vem trodde att ett shoegazeband, därtill ett ganska utskällt sådant, skulle komma att inte bara återförenas och åldras med största möjliga värdighet utan också besjunga åldrande, förlust, sorg, förundran över överlevnad med sådan trösterik självklarhet. Slowdive var aldrig coolast i klassen och har heller aldrig brytt sig om att vara det. »Everything is Alive«, deras femte totalt och andra album sedan omstarten 2014, är fullkomligen dränkt i en drömsk melankoli och lågmäld storslagenhet som sköljer över lyssnaren i soniskt precisa ljudvågor.

20 JOE YORKE

Hopeless

Rhythm Steady

Den konsekventa och modstulna falsetten är möjligen en vattendelare, men i kombination med Curtis Mayfield-lena soulmelodier, ljuvliga körarrangemang och fjäderlätt gung någonstans mellan rocksteady och lovers rock blir rösten snart exakt det där du ogärna vill vara utan. Eller rentav bästa möjliga verktyg för att kunna gestalta uppgivenheten och isolationen i den brittiska brexitbaksmällan. Med rötter i nordvästra England huserar Joe Yorke numera i Bristol och är än så länge främst en angelägenhet på den inhemska reggaescenen. Ett faktum som inom kort torde förändras.

21 DAVID RITSCHARD

Detta har hänt

Universal

Det går att skoja om det, påvisat även av den patologiskt självmytologiserande artisten, men det är inget direkt hälsotecken att inom loppet av några månader krascha i två av Sveriges största tv-program. Under ett år som gått i krishanteringens namn är det månne logiskt att den skiva som släpps inte så mycket är ett riktigt album som något av en återvinningsstation för EP-spår, singlar, covers, tidigare outgivet. Men lyskraften och verkshöjden är oförminskad. Även en stukad David är starkare än det mesta. Här finns trots allt tre–fyra, kanske till och med fem, låtar som redan går att kategorisera som svenska standards.

22 JAIMIE BRANCH

Fly or Die Fly or Die Fly or Die (World War)

International Anthem/Border

Jaimie Branch lämnade oss förra sommaren – bara trettionio år gammal, efter en överdos i sitt hem i Brooklyn. Den våren, medan en framtid fortfarande fanns, hade hon spelat in sitt tredje album. En skiva som släpptes i år, närapå exakt ett år efter hennes bortgång. »Breezy«, som hon kallades, var trumpetaren och energiinjektionen vars influenser från Miles Davis, Ornette Coleman, Don Cherry och Evan Parker kördes genom en fostran på Chicagos improvisationsscen. »Fly or Die Fly or Die Fly or Die (World War)« fångar allt det men också massa annat: psykedelia, punk, blues, country, Meat Puppets, New Orleans, etiopiskt, ett porlande pågående flöde som bjuder in och sammantaget bildar sant kosmisk musik.

23 ZACH BRYAN

Zach Bryan

Belting Bronco/Warner

Vi vet inte än var vi har honom – som människa, som verklighetsbeskrivare – men vi vet att han vänt upp och ner på såväl country- som musikvärlden. En Bruce Springsteen eller John Mellencamp för TikTok-generationen eller en mindre polariserande Jason Isbell för massorna. Eller förmodligen bara sin helt egna kreation. Ännu i skuld till hjältarna men också med en rasande produktivitet och känsla för vad som berör i nivå med mästarna. När Zach Bryan följer upp trippla storbolagsdebuten och blockbustern »American Heartbreak« gör han det med en huvudsakligen nedtonad skapelse som hintar åt emo, sadcore, indie och allehanda singer-songwriters, men mer än något annat signalerar en karriär som spelar långsiktigt.

24 EVERYTHING BUT THE GIRL

Fuse

Buzzin’ Fly/Virgin/Universal

Det hade hunnit gå nästan tjugofem år sedan förra albumet. Ifall Everything But The Girl valt att sätta punkt där i slutet av nittiotalet hade nog inte så många rest betydande invändningar. Deras gärning var tämligen oantastlig. Få väntade sig mer från dem som duo – Tracey Thorn och Ben Watt puttrade trots allt på så fint på varsitt håll med böcker och soloplattor. Men du behöver inte ge »Fuse« många minuter för att skivan ska motivera sin existens. Snarare upplevs den alldeles självklar; musikaliskt sparsmakad, bitterljuvt melankolisk, såväl modern som subtilt återblickande. Får gärna markera en mer permanent omstart.

25 ARMAND HAMMER

We Buy Diabetic Test Strips

Fat Possum/Border

Snaran dras åt för de som inte har, samtidigt som medelklassen krisar och kapitalet, som alltid, utnyttjar situationen. Verklighetsbilden som målas upp av Brooklyn-duon Armand Hammer – Billy Woods och Elucid – är marginellt vacker när den beskriver allt annat än vit ekonomi och tilltagande desperation. Musiken är rå, ofiltrerad, kaotisk, malande, kanske lika mycket en sorts hyllning till underjordiska konstnärer såsom de själva som till överlevnadskonstnärer i stort.

Gjorde inte heller bort sig:

The Lemon Twigs, Baba Stiltz, JPEGMAFIA & Danny Brown, Vilhelm Bromander, Magnus Carlson, Matthew Halsall, Anohni And The Johnsons, John Carroll Kirby, Billy Woods & Kenny Segal, Daniel Gilbert, Nia Archives, Sufjan Stevens, Sven Wunder, Aisha Devi, Craven Faults, Andrew Gabbard, Explosions In The Sky, Caroline Polachek, Yussef Dayes, John Cale, Eartheater, The Mary Wallopers, NewJeans, Cleo Sol (»Gold«), DJ Black Low, Ludwig Göransson, King Krule, Detroit’s Filthiest, Killer Mike, The Rolling Stones, Jelassi, DARKSIDE, Marcus Price, Bendik Giske, Jelly Crystal.

Framröstat av: 

Johan Apel Röstlund, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Tony Ernst, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén. (De individuella listorna finns här.)