Reggaeton

Neonlamporna är jättegamla och blixtrar som på ett gammalt nöjesfält. 

Från taket droppar det kondens. 

Överallt sex. Hotpants, pyttesmå klänningar, svettiga bringor och välgymmade överarmar under genomskinliga skjortor, läppglans och djupa urringningar. Höftrullningar som är mjuka som havet, romdrinkar som rinner ner för mungiporna, svettdroppar på tjejernas bara ryggar och framför allt musiken som är sex. 

»Dale papi«, stönar en tjej i högtalarna. »Dale mami«, svarar en kille. 

Det är lördagkväll på The Noise, San Juans största reggaetonklubb, och dansgolvet får en jamaicansk dancehall att framstå som en syjunta. 

En gång i tiden kallades den här musiken bara »underground« eftersom den var för smutsig för att vistas någon annanstans än i mörka källare i La Perla, ett getto i San Juan, Puerto Ricos huvudstad. Sedan kallades musiken »perro«, som hund, vilket förstås också är puertoricansk slang för att ha sex bakifrån, doggystyle. 

Numera kallas det reggaeton och det är det största som kommit från Puerto Rico sedan Big Pun. 

I San Juan är reggaeton som en vind som blåser på dig lite grann hela tiden. Så fort man vaknar på morgonen hör man den där takten någonstans i fjärran, tuk-di-du-ti-tuk-di-du-ti. Det är som en långsammare version av Shabba Ranks »Dem bow«-riddim från början av nittiotalet och det är den enda takt, det enda beat, som existerar i reggaeton, själva definitionen av reggaeton. 

Efter bara några dagar i San Juan förstår man att reggaeton är något som inte alla vill förknippas med. 

– Nej, nej vi spelar absolut ingen reggaeton här. Vi spelar latin och dansmusik. Och ni måste ha på er anständiga kläder om ni vill komma hit och fotografera, säger klubbägarna när jag ringer runt till ställen och undrar var reggaetonfesten är i kväll. 

I Puerto Rico är reggaeton de fattigas musik. Det anses ociviliserat att lyssna på det om man tillhör den sofistikerade medelklassen. Det är ju musik som bara handlar om sex, dans och glädje. Och vapen, ibland. Att gå på The Noise är också som att bli påmind om vad musik kan vara. Ett sätt att glömma alla problem, klä sig i sina snyggaste grejer och för en natt få vara »el abayarde« på klubbarna. The Noise är ju själva definitionen av varför man går på en klubb. Det är som en stor familj där alla bjuder på romshots, beundrar världens vackraste, coolaste tjejer och dansar till musik som pulserar med en hypnotiskt smittsam rytm, trummor som verkar pulsera i din egen kropp, som första gången jag upplevde samba eller reggae på en klubb. 

Min spanska är ganska begränsad, men ändå förstår jag snart nästan alla reggaetontexter. Det räcker med att veta bailar (dansa), dale (kom hit), mami (bruden), papi (snubben), boricua (puertorican), morena (svart tjej), botella (kurvig tjej), gatita (kattunge). 

Kanske en amor eller ett corazón när det blir dags för lite långsammare låtar. 

Men det bästa är ändå när de spelar remixarna av dancehall-, hiphop- och r’n’b-hits. Då känns det som när jag var i London någon gång i slutet av nittiotalet och besökte min första twostep-klubb och bara häpnade över hur briljant de lyckades fucka upp amerikanska r’n’b-hits (då var det 702, Usher, Destiny’s Child men med galopperande beats). Det är alla mina bästa hits, fast i helt nya versioner, med reggaetontakten i stället för Neptunes- eller Kanye-beatet. Det är »Yeah« med Usher och Lil Jon, fast efter halva låten kommer Ivy Queen in och mörsar den på spanglish. Det är »Game Over« med Lil’ Flip men med Zion & Lennox som rappar i stället för Flip. Det är »Dat Sexy Body«, jamaicanska Sashas gamla dancehallhit, i en ny version, med Ivy Queen igen, och Sasha som deejayar på en blandning av spanska och jamaicansk patois och skriker »brrao brrao!« och låtsasskjuter med pistoler i videon (det är årets största hit i Puerto Rico). Det är Alicia Keys »You Don’t Know My Name« och Cassidys »Hotel« och R. Kellys »Step in the Name of Love« och Wayne Wonders »No Letting Go« och alla Sean Paul-hitsen fast på reggaetonbeatet och med Don Omar eller Daddy Yankee eller Hector & Tito som tar sönder skiten i sista versen. 

Men framför allt är det Tego Calderon, mannen som gjorde reggaeton till ett internationellt fenomen med sin debutskiva »El Abayarde« förra året. 

När DJ Negro spelar Tegos remix av 50 Cents »P.I.M.P.« jublar alla på The Noise. 

– Du vet, Fifty blev ju känd genom att göra sina egna versioner av andra artisters hitsinglar. Så jag tänkte att jag skulle ge tillbaka med samma mynt och göra om en Fifty-låt, säger Tego på bruten engelska när jag pratar med honom några dagar senare. 

Men blir inte Fifty lack när du får en hit med hans låt? 

– Nej, då. Vi är polare, och han tycker bara att det är soft att jag gör samma grej som han. Vi gjorde en konsert tillsammans i Miami härom veckan och det var flera tusen fans som blev helt galna. 

Tego Calderon är reggaetonmusikens första riktiga stjärna, men han vill inte alls ta åt sig äran för att ha gjort musiken till ett globalt fenomen. I stället är han väldigt mån om att ge props till genrens förfäder. 

– Folk brukar säga att det är jag som gjort reggaeton stort, men jag håller inte med. Det är inte min förtjänst. Det finns tusentals artister som banat vägen för reggaeton i alla dessa år, och man måste först och främst ge heder åt förfäderna, Daddy Yankee, Don Omar, DJ Negro. Det var de som lade grunden för det vi hör i dag, säger han. 

Man måste backa tillbaka ända till mitten av åttiotalet för att spåra reggaetonmusikens födelse. I Puerto Rico lyssnade man fram tills dess mest på kubansk salsa, dominikansk merengue, afrikansk bomba och öns egen musikgenre, plena. Men när hiphopen föddes i USA och dancehall uppstod i Jamaica på åttiotalet skulle det snart förändra landets kultur.
Puerto Rico är ju en del av USA, inte en delstat men ett territorium som lyder under den federala amerikanska regeringen. Man betalar i dollar, har engelska som officiellt språk (fast de flesta bara pratar spanska) och invånarna får resa fritt till och från USA. Miljontals puertoricaner bor därför i USA och resultatet är förstås ett rikt kulturellt utbyte mellan länderna. Bara i New York och Miami bor det mer än en miljon puertoricaner, så när något händer där kommer det snart att hända i Puerto Rico – och tvärtom. 

I mitten av åttiotalet kom följaktligen hiphop- och breakdancekulturen till Puerto Rico. Många av de bästa breakdansarna i New York på åttiotalet var puertoricaner och när de besökte familjen hemma i moderlandet (den täta flygtrafiken mellan New York och Puerto Rico har gjort att priserna är väldigt låga, vilket gör att många puertoricaner kan besöka hemlandet flera gånger om året) spred de breakdance- och hiphopkulturen i Puerto Rico. Den första puertoricanska hiphopstjärnan, Vico C, slog igenom i mitten av åttiotalet. 

Senare under det decenniet började Puerto Rico invaderas av dancehall. Inte bara från Jamaica, utan även från Panama, som alltid haft Latinamerikas största spanskspråkiga reggaekultur. Artister som Nando Boom och Pocho Pan slog igenom i Panama, genom att göra spanskspråkiga covers av jamaicansk dancehall. Snart spred sig Panamas spanskspråkiga dancehall till Puerto Rico, men man gjorde fortfarande bara coverversioner av jamaicanska och amerikanska reggae- och hiphoplåtar. 

Det var först 1991, när jamaicanske Shabba Ranks fick en hit med »Dem Bow«, som reggaeton började få den form den har i dag. 

Rytmen som »Dem Bow« bygger på låter kanske som en vanlig dancehallriddim, men lyssnar man noga hör man att den är annorlunda. Det är i grunden samma 4/4-rytm som i all dancehall, men i stället för den traditionella baktakten kommer det en takt precis innan den andra och den fjärde takten, och ytterligare ett taktslag precis efter den andra och den fjärde takten. Hm, makes sense? Man förstår förstås bättre när man lyssnar. Grejen som är speciell med reggaeton är att den här takten är själva regeln för att musik kallas reggaeton. Är det rap eller reggae på spanska, men utan den takten, så är det möjligen spansk hiphop eller dancehall, men inte reggaeton. 

Det tvistas också om huruvida rytmen verkligen kom från Shabba Ranks »Dem Bow«. Vissa musikteoretiker hävdar att rytmen i själva verket går att höra i uråldrig, puertoricansk plena (jag har utan framgång letat efter mp3:or med alla dessa plenasångare från 1966). I vilket fall hade den dancehall som stormade ur Jamaica – och Panama – i början av nittiotalet ett enormt inflytande på reggaeton. Musikstilen kallades också ursprungligen för »dembow« (senare blev det som sagt underground, perro och reggaeton, men det kommer fortfarande ut reggaetonsamlingar och mixtapes med dembow i titeln; »Dembow Hits 2003«, och så vidare). På klubbarna i San Juan började deejays göra egna versioner av dancehallhits som Cutty Ranks »Limb By Limb«, Shabbas »Wicked Inna Bed«, Ninjamans »Murder Them« och Ini Kamozes »Hot Stepper«. 

I samma veva startade DJ Negro reggaetongruppen The Noise, som senare alltså blev namnet på hans klubb, den äldsta och mest respekterade reggaetonklubben i Puerto Rico. Artister som Daddy Yankee och Baby Rasta & Gringo fick snart de första reggaetonhitsen runt 1994. Då var reggaeton mest en blandning av hiphop och reggae, som påminde mycket om just den hiphopreggae som artister som Shinehead, Super Cat, Capleton och även många hiphopartister (Poor Righteous Teachers, The Fugees, med flera) gjorde samtidigt i USA och Jamaica. 

Tego Calderon berättar hur han till en början saknade respekt för den här musiken. 

– Det enda de gjorde var att översätta jamaicansk dancehall till spanska. Jag tyckte inte att det var kreativt eller intressant. Men sedan gick jag till en reggaetonklubb och lärde mig dansa »perro«, och det var som att ha sex med kläderna på. Efter den kvällen älskade jag reggaeton! 

När Tego växte upp exponerades han för en väldig mängd olika musikstilar, vilket är symptomatiskt för den puertoricanska blandkulturen. 

– Mamma lyssnade på Julio Iglesias. Pappa lyssnade på Billie Holiday och gammal jazz. Jag hörde salsa, reggae, hiphop på gatorna. Men den första musik jag själv gillade var hårdrock. Black Sabbath, Judas Priest och sånt. Sedan flyttade vi till Miami i början av åttiotalet och då började jag med breakdance. Lyssnade på Sugarhill Gang och Afrika Bambaataa. Jag var inte tillräckligt bra som dansare, så jag började rappa i stället och då blev jag mer intresserad av texterna. Så jag lyssnade på KRS-One, N.W.A, Public Enemy, folk som hade något att säga. Och även mycket reggae, den klassiska skolan, Peter Tosh, Burning Spear. Poängen är att jag tror att allt det här hörs i min musik i dag. Det är reggaeton, men det är inte bara dancehall på spanska, det är mycket mer varierat. 

När Tego Calderon släppte sin debutskiva »El Abayarde« förra året förändrade han mycket riktigt reggaetonscenens ansikte. Tidigare hade musiken varit begränsad till de fattigaste och de hårdaste i Puerto Ricos getton. Musiken associerades med kriminalitet, våld och ohämmad sexualitet. Reggaetonfester tvingades ofta avbryta på grund av bråk. 

Men med Tego blev musiken lite mer sofistikerad, utan att tappa ett uns av sin hårda gatuimage. 

»El Abayarde« är inte bara det bästa reggaetonalbumet som gjorts, det är också ett bevis för hur fantastiskt resultatet kan bli när en artist tillåter sig att influeras av alla de kulturer och musikstilar som utgör Puerto Ricos, och de flesta karibiska öars, rika historia. 

– På min skiva finns det de rena reggaetonlåtarna, där jag sjunger om sex. Det finns hiphoplåtar där jag kommenterar samhället och min omgivning och försöker få ut ett budskap. Och jag gör afrikanska bombalåtar med mina trummor. Jag försöker få med alla olika sidor av mig själv, säger Tego. 

»El Abayarde« har sålt mer än en halv miljon skivor i USA och Tego har haft utsålda konserter på Madison Square Garden i New York, spelas regelbundet på amerikansk hiphopradio och har gjort framgångsrika samarbeten med såväl 50 Cent (numera officiella låtar) som Wyclef. Det är onekligen Tego som gjort reggaeton till en angelägenhet för långt fler än Puerto Ricos fyra miljoner invånare.Idag är reggaeton enormt stort i New York och Miami, och till och med i Sverige finns det en liten, men vital, reggaetonscen med flera artister och grupper, mest kända är de tappra Tristes Tigres. 

Tego har blivit reggaetonscenens galjonsfigur och ambassadör på samma sätt som Sean Paul blivit det för dancehall. 

– Jag tror att min skiva har ökat kvaliteten på reggaeton generellt. Den har fått andra artister att tvingas tänka till och göra något mer kreativt, inte bara kopiera dancehall från Jamaica och Panama, säger han. 

I Puerto Rico har reggaeton tagit steget från underjorden till topplistorna de senaste två–tre åren. Går man in i en skivbutik i San Juan är en majoritet av albumen det skyltas för av reggaetonartister som Ivy Queen, Zion & Lennox, Wisin & Yandel och Don Omar. Nio av tio radiokanaler spelar enbart reggaeton (infoga ännu en jämförelse med twostep här). När jag om morgnarna slår på TV:n på hotellrummet möts jag gång på gång av en reggaeartist som rappar sin senaste reggaetonsingel. Det finns tre TV-kanaler (utöver de amerikanska musikkanalerna) som bara spelar musikvideor, och nästan allt är reggaeton. 

– Alltså, det går inte att snacka om en reggaetonscen i Puerto Rico. Puerto Rico är reggaeton. Det finns inget annat, säger Lennox från Zion & Lennox när jag träffar honom på The Noise. 

Musikstilens plötsliga resa ut ur underjorden har förstås också medfört en och annan oroad kommentar om att musiken håller på att förlora sin subversiva udd och frispråkiga jargong. 

Parallellerna med hiphop är förstås ofrånkomliga. 

– För tolv år sedan var reggaeton en undergroundgrej. Radio vägrade spela det, regeringen förbjöd musiken och skickade runt poliser i San Juan och Carolina som gick in i skivbutikerna och beslagtog alla reggaetonskivor. Det var bannlyst musik! Ingen konsertarrangör ville boka en reggaetonartist. Nu är det tvärtom. De senaste två åren har alla de här människorna med makt och pengar, som alltid varit stenhårt emot reggaeton, börjat inse att det går att göra pengar på det. Så nu ringer de mig, samma människor som vägrade låta mig uppträda i deras lokal för fem år sedan, och vill att jag ska göra en reklamfilm för deras nya nattklubb. Men jag låter mig inte luras. Jag vet vilka som har jobbat för den här musiken och vilka som har motarbetat den och jag tackar hellre nej till sextiotusen dollar än gör en spelning för en person man inte kan lita på, säger Tego Calderon. 

Om man klär sig i hiphopkläder, gillar reggaeton, åker i bilar med avancerade fälgar och dansar porrigt på klubbarna kallas man för en »caco«, den puertoricanska motsvarigheten till en amerikansk thug eller gangsta. Det var cacos – fattiga och ibland kriminella män från La Perla och andra getton – som byggde upp reggaetonscenen, och det är fortfarande de som utgör genrens fanbas. Det är därför reggaeton, trots sin uppenbara kommersiella kraft, fortfarande är något som många rynkar på näsan åt i Puerto Rico. Jag frågar en ung tjej som jobbar i en bar i exklusiva turist- och shoppingområdet Condado om hon gillar reggaeton och hon förklarar att hon gärna lyssnar på det, men aldrig någonsin skulle gå på en reggaetonklubb. 

– Jag är ju ingen caco, säger hon. 

Redan på flygplanet från New York till San Juan träffar vi dock en riktig caco. Han heter Peligro och är en ung, lovande reggaetonartist. Han fångar min uppmärksamhet när han gör en Ben Stiller i »Släkten är värst« på planet och försöker klämma in en enorm resväska i det lilla utrymmet ovanför oss. Sedan hinkar han i sig Hennessy, raggar på flygvärdinnan och ställer sig upp för att gå av planet sekunden efter att vi landat. Framme i San Juan erbjuder han oss att ta oss runt i staden, och han visar sig vara ett av många exempel på den gästvänlighet, hjälpsamhet och allmänna trevlighet som präglar den här lilla ön. 

Nästa kväll åker vi runt med Peligro i hans hyrda Toyota, där polaren Pablo sitter och röker enorma blunts som luktar vagt av choklad. Han spelar upp sin nya skiva, »Entre el Amor y del Odio« (»Mellan kärleken och hatet«) som innehåller samarbeten med stora rappare som Jadakiss och Noreaga. Jag frågar Peligro vad han sjunger om. 

– Livet, allting. 

Typ, vadå? 

– Sex. Tjejer. Klubbarna. Tjejerna på klubbarna. 

Skivan är uppdelad i två delar, en om kärlek och en om hat, vilket illustreras väldigt bokstavligt på omslaget, där Peligro syns på två bilder: en där han står i loverboy-kläder och gör sin bästa Usher-pose med en bunt röda rosor i handen och en där han står i fotbollsjersey, keps, feta guldkedjor och pekar nedåt med en pistol. Det är också en illustration av reggaetonmusikens hela emotionella spektrum – antingen handlar det om brudar, eller om att överleva på gatorna. Något musikstilen förstås har gemensamt med mycket hiphop och dancehall. 

Peligro representerar också en ny, intressant gren av reggaetongenren – artister från New York. De senaste åren har New York, precis som Miami, blivit en stad där reggaeton är ständigt närvarande musik på gatorna. Discjockeyn Danny S är en av New Yorks största reggaeton-DJ:s.
– Jag bor i Washington Heights, där nästan alla kommer från Puerto Rico och Dominikanska Republiken. Det brukade vara salsa och merengue på gatorna här, men nu är det bara reggaeton. Kommer det en bil med nedvevade rutor vet man att man kommer att få höra den senaste Tego- eller Ivy Queen-låten, säger han. 

På nittiotalet spelade han mest hiphop och dancehall, men den stora spansktalande befolkningen i New York tjatade alltid om låtar på deras eget språk, så när reggaetonmusiken började spridas i New York var det som ett brev på posten. 

– Att spela på reggaetonklubbar i dag får mig att känna mig som när hiphopen kom hit på åttiotalet. Det är samma blandning av människor, vita, latinos och svarta, och alla är bara där för att dansa och ha kul. 

I takt med att den amerikanska latinobefolkningen bara fortsätter växa (enligt den senaste folkräkningen från 2000 finns det nu trettiofem miljoner latinos i USA, vilket för första gången gör dem till en större minoritet än svarta) håller »spanglish« på att bli det officiella, första språket i städer som New York och Miami, där latinobefolkningen är som störst. Spanglish kan också bli reggaetonscenens nästa naturliga steg. Nu när de nått ut till alla latinos är det dags för engelskspråkiga vita och svarta. Kanske kan musiken gå samma väg som dancehall gjort de senaste åren. Tego Calderon hoppas det. 

– Jag har gjort min första spanglish-låt på min kommande skiva. Vissa säger att spanglish håller på att erodera det spanska språket, men jag ser det bara som en naturlig utveckling. Massor av puertoricaner föds i New York nu och det är klart att de lär sig engelska, men de behåller en del uttryck från spanskan, sådant som inte går att översätta, saker som är unika för vår kultur. ■ 

FEM BRA REGGAETONALBUM 

Tego Xalderon 

El Abayarde 

RCA/import, 2003 

Tegos debut blev ett enormt genombrott för reggaetongenren. Genom att blanda in hiphop, salsa och afrikansk bomba gav han reggaeton ett nytt, mer varierat ansikte och resultatet blev hundratusentals nya fans. Skivan har sålt över en halv miljon ex i USA och räknas som det första klassiska reggaetonalbumet. 

Ivy Queen 

Diva

Real/import, 2004 

Ivy Queen är Puerto Ricos egen Lady Saw eller Lil’ Kim, en latexklädd diva som rappar ohämmat om sex och kåthet. Just nu har hon de två allra största reggaeton-hitlåtarna, dels en ny version av dancehallsångerskan Sashas »Dat Sexy Body«, dels en bootlegremix på Ushers »Yeah«. Här finns dessutom tunga »Quiero Bailar« som snor versmelodin från Missy Elliotts gamla »Hot Boyz«. 

Don Omar 

The Last Don 

VI/import 2003 

Don Omar var en av förgrundsfigurerna på reggaetonscenen på nittiotalet och en av de som banade vägen för genrens framgångar i dag. På hans senaste album hittar man moderna Don Omar-hits som »Dale Don Mas Duro«. Han experimenterar även med bayanato, en mer traditionell puertoricansk musikgenre. 

Dj Danny S & DJ Precise 

Reggaeton Party 

djdannys.com, 2004 

New Yorks reggaetonscen är den som är mest influerad av amerikansk och jamaicansk musik, vilket kan fungera som en bra
inkörsport om man inte lyssnat på reggaeton tidigare. Danny S senaste mixtape har reggaetonversioner av låtar som Kevin Lyttles »Turn Me On«, Cassidys »Hotel« och 50 Cents »In Da Club«, plus alla stora puertoricanska hits. 

Diverse artister 

Reggaeton hits vol.1 

Sandungueo/import, 2003 

Samling från förra året med alla 2003 års största reggaetonhits från artister som Daddy Yankee, Tego, Ivy Queen och Hector & Tito. Utgiven av websajten Sandungueo, som släpper många av de bästa skivorna och DVD:erna med reggaetonmusik och videor.