Jack White: Boarding House Reach

Älskvärde Jason Isbell är en flitig twittrare. I lördags twittrade han följande efter att ha sett helgens avsnitt av långköraren »Saturday Night Live« med Arcade Fire som musikaliska gäster:

»I like Arcade Fire. They’re melodic and weird and making art. I think they were so good right out of the box that it’ll always be a mistake to compare their later work to their first couple albums. But I’m no critic.«

Byt ut kanadensarna mot Jack White och jag skriver under på allt (med undantag för sista meningen, då).

För det är svårt att inte gilla Jack White.

En vinylkramare med förkärlek till och respekt för dåtidens musikaliska storheter, en gudabenådad gitarrist som helt uppenbart går sin helt egen väg, ett bångstyrigt enmansföretag med uppstoppade djur på kontoret/spellokalen/repstället Third Man i Nashville. Dessutom är han tillsammans med just Arcade Fire en företrädare för de försvinnande få rockakter vars skivsläpp fortfarande gör avtryck både på topplistor och inom bredare lager av populärkultur. Jack White spelar fortfarande roll i en tynande rockvärld.

Ganska snart fick Isbell svar från signaturen p webb:

»Nice way of saying their recent work sucks.«

»Boarding House Reach« är Jack Whites tredje soloplatta efter tiden i The White Stripes. Det är ljudet av en artist som inte vet var han ska ta vägen och därför tar vägen överallt.

»I’m too strange for mainstream, I’m too mainstream for underground«, ondgör White sig i aktuella numret av brittiska Q. Och kanske är det känslan av att vara mitt i ingenstans som gör att han på »Boarding House Reach« drar åt alla håll. Entusiastiska recensioner har redan beskrivit slutresultatet som vågat och experimentellt.

Jag hör en samling låtar som både känns och låter som långt från färdiga idéer.

White testar och misslyckas med att få till både James Brown-funk och Beastie Boys organiska instrumentala sväng. Han diktar svårbegripligt om varför hundar inte ska lyssna på oss. Han leker med synthar och röstförvrängare, han ylar »Who’s with me?« i »Corporation« till ingen nytta, han petar in bagateller som »Ezmerelda Steals the Show« och »Get in the Mine Shaft«.

Meningen med allt här ska nog vara en känsla av lekfullhet och total frihet. Jag hör ett album som inte håller, släppt av en artist med för många ja-sägare. Någon hade behövt resa sig upp i studion och säga »Jack, vänta lite, du behöver både lekfullhet och låtar«.

Inledande singeln »Connected by Love« representerar den här besvikelsen till platta bäst: en forcerad White som trycker på alldeles för mycket när grundmaterialet inte finns där till att börja med.

Och bara för att han ändå är Jack White ger han oss i slutet en fin (om än rätt fantasilös) countryduett i »What’s Done is Done« samt en intressant jazzig ballad i »Humoresque«. Frustrerande eftersmak.

Så ja, Jack White är melodisk och en konstig prick och ägnar sig åt att skapa konst.

Att säga att han senaste platta suger är ingen motsägelse.