Anna St. Louis: If Only There Was a River




7
av 10
  • Artist
  • Anna St. Louis
  • Album
  • If Only There Was a River
  • Bolag
  • Woodsist/Mare


Det är inte så mycket vad hon sjunger som hur hon sjunger det.

»Paradise, paradise

Has a nice ring

But it’s hard to find«

 

Det är inte så mycket vad hon sjunger som hur hon sjunger det. Utan att alls framstå ansträngt apart låter Anna St. Louis aningen obrydd och off, eller åtminstone lite vid sidan av det förväntade. Nästan ensam med gitarr-artister, oavsett om vi talar den kvinnliga eller manliga, kommer ju ofta med ett paket av självömkan eller lager på lager av skinn på näsan-attityd.

Det här är någonting annat. Exakt vad måste vi nog få rum att kontemplera ett tag, men fascinerande it is.

När jag någon gång i fjol blev medveten om den från Kansas City till Los Angeles inflyttade artistens existens, minns nu inte vilken låt men någonting från minialbumet »First Songs«, tänkte jag på Elizabeth Cotten och hennes livsförhöjande hybrid av fingerplockfolk, blues och barnvisor.

Det är ett intryck som både förstärks och rinner ut i långt mer svårtämjda flöden på »If Only There Was a River«. Fred Neil finns där och spökar, Karen Dalton likaså, John Fahey jovars, The Velvet Undergrounds tredje någonstans, rentav The Geraldine Fibbers när musiken på något ställe tillåts glida ut i mer ostyrig americanarock. Det här är tillbakalutad och varm musik, subtil och sparsmakad, upprepande och försiktigt pockande. Producenterna Kevin Morby och Kyle Thomas (King Tuff) vågar tro på sin klients inneboende kapacitet, skalar bort allting oväsentligt, lägger bara till det som förhöjer upplevelsen.

De fåordiga låtarna kännetecknas inte av det där uppenbart tungsinta som annars är så vanligt inom gebitet utan antingen snarare av någon sorts återhållen längtan och spänning – i öppningsspåret sjunger hon »Oh, lover, you seem to be hiding/something from me and I’ll find it« – eller av en till gåtfullhet gränsande ovisshet som flera gånger är på väg att slå över i totalt mörker men aldrig riktigt gör det.

Största tillgången än så länge är Anna St. Louis röst och frasering; dunkel, sävlig, säreget bluesig. Trots att »If Only There Was a River« är bra, stundom avgjort mer än så, känns det som att det går att utvinna mer här. Den dag då den redan befästa förmågan att försätta lyssnaren i ett mood kombineras med konsekvent koncentrerade låtskapelser sitter Anna St. Louis högst sannolikt på ett storverk.




Relaterat

Vera Sola: Shades
Doug Paisley: Starter Home
Marissa Nadler: For My Crimes
John Prine