2020 års bästa album






Under ett år vi alla vill glömma gav ändå musiken viss tröst.

1. SAULT

Untitled (Rise)

Forever Living Originals

 

2. SAULT

Untitled (Black Is)

Forever Living Originals

Hatet kan hata bäst det vill, det kan försöka skärma av och segregera och så splittring, i värsta fall nå framgång, men det får aldrig det här. Den här skönheten, den här förlustelsen, den här värdigheten, det här svänget. Vi vet inte supermycket om Sault, men en hel del pekar på att det huvudsakligen UK-baserade bandet/kollektivet utgörs av Inflo, mest känd som producent åt Michael Kiwanuka som för övrigt gästar på ett spår på »Untitled (Black is)«, vokalisten Cleo Sol och Chicago-rapparen/vokalisten Melisa Young, sistnämnda verkar även under aliaset Kid Sister, samt diverse icke namngivna, och några namngivna, förstärkningar. Det har sagts några gånger men det är motiverat att framhålla det ytterligare: inom loppet av arton månader släppte Sault fyra album, varav två är väldigt bra och de två sista, med andra ord de båda som kom i år, de som är med här, är inget mindre än fantastiska. Då är det bara rimligt att toppa sådana här listor. Moses Boyd, jazztrummisen och producenten som intar fjärdeplatsen på Sonics albumlista anno 2020, sa om sin tematiskt närbesläktade skiva att den är »…a celebration of the infinite beauty of all black music.«, vilket är sant – men devisen stämmer i ännu högre grad än in på det Sault håller på med. Här finns Motown-pop och black power-knytnävar, här finns brasilianska och afrikanska rytmer jämte Massive Attack-stämningar, här finns de mjukaste Philly soul-melodier, smittsamt Soul II Soul-groove, stolta spoken word-stycken, anslående stråkarrangemang och musikaliska tvärvändningar som leder tankarna till Prince. Här finns framför allt en svimfärdigt förlösande frihet. Den som hatet vill begränsa men aldrig lär förstå sig på eller komma ikapp.

 

3. BOB DYLAN

Rough and Rowdy Days

Columbia/Sonyx

Vi är många som har haft honom med oss så länge vi levt. På flera sätt känns det som att var och en av oss alltid kommer ha Bob Dylan vid vår sida. Hans verk har alltid varit ämnade för evigheten, sällan knutna till en specifik tid eller scen – när han väl gränsat dit har han alltid sett till att krångla sig loss och gå vidare. »Rough and Rowdy Ways« skulle så klart vara ett storverk för vilken artist som helst. Att albumet är det även för Bob Dylan är mindre givet, det finns ju så mycket att mäta sig med och hamna i skuggan av. Men du behöver inte lyssna särskilt länge för att inse att det rör sig om en extraordinärt inspirerad mästare på toppen av sin förmåga. I höjd med nästan sjutton minuter långa avslutningsspåret »Murder Must Foul«, en skildring av JFK-mordet men egentligen lika mycket en berättelse om USA, återstår mest att sitta och skaka på huvudet – och då inte bara åt att ingen annan artist samtidigt kan låta så trösterik och förbryllande.

 

4. MOSES BOYD

Dark Matter

Exodus

»This album is a celebration of the infinite beauty of all black music.« Har alltså Moses Boyd sagt. Ska någon yttra dylikt gäller det att ha på fötterna. Låt oss formulera det så här: producenten och forne Sampha-trummisen Moses Boyd ser till att ha på fötterna. Vi talar dansgolvsjazz som i själva verket, likt så mycket av det bästa brittiska just nu, är en hybrid av underjordisk klubbmusik, överjävlig musikalitet och social medvetenhet. Lägg till att influenser från N*E*R*D, bastung sydafrikansk gqom och Duke Ellington får samsas sida vid sida. När allt det får samspela bildas något som The Line of Best Fit beskrev med orden: »Electronic drum grooves meld with synth baselines and Theon Cross’ throbbing tuba.« Vi vill ha mer.

 

5. MOSES SUMNEY

Græ

Jagjaguwar/Playground

»I insist upon my right to be multiple.« Folksoul som vägrar vara en sak, som vägrar välja den enkla vägen till självförverkligande, som vägrar visa annat än helt sitt komplexa jag. Skivtiteln, »Græ«, är ingalunda slumpartad. Dess låtar tampas med en människas, och artists, och sexuell varelses, inre och yttre motsägelser men även dess mellanting. Som för att understryka detta ytterligare är albumet en dubbel. Något annat hade antagligen varit omöjligt. Inte för att alla tjugo låtar är oförglömliga, men för att en så här extravagant ansats kräver utrymme och tålamod, både minimalism och maximalism. Det är arty och jazzigt, det är Esbjörn Svensson Trio-samplingar hit och James Blake-samarbeten eller Jill Scott-inhopp dit, men mest är det fascinerande och nästan jobbigt vackert.

 

6. J HUS

Big Conspiracy

Black Butter/Sony

Det saknades inte introspektiva stunder på nu tre år gamla succédebuten »Common Sense«, men de sätter i betydligt högre grad prägel på än mer briljanta uppföljaren. J Hus, som sedan förra släppet spenderat tid bakom galler, må ofta sorteras inom något som kallas afroswing, men snarare tvinnar Stratford-emceen tvärsäkert ihop grime, hiphop, afrobeats, soul, drill, garage, dancehall, r’n’b, jungle och ganska mycket mer till ett och samma uttryck som denna gång är samtidigt reflekterande, smittsamt, lekfullt, laddat, oförtrutligt på sin vakt. »I know my skin looks fresh but I come from the mud«, rappar han på ett ställe och ringar in såväl sig själv som det brittiskt samhället.

 

7. RUN THE JEWELS

RTJ4

Jewel Runners/BMG

En ska inte underskatta vikten av tajming. Run The Jewels hade kört på ett tag. publiken visste vilka de var och hur de lät. Kanske var inte upphetsningen över ett fjärde album från El-P och Killer Mike lika massiv som den varit tidigare. Överraskningseffekten från deras lite otippade partnerskap så här dags förbi. Men så dör George Floyd av groteskt polisiärt övervåld i Minneapolis i slutet av maj och en våg av protester mot det rasistiska våldet drar fram över USA. Plötsligt sitter Run The Jewels på en skiva, inspelad innan »black lives matter«-rörelsen skjuter fart, som synkar helt med all ilska och frustration. Så, släppet av RTJ4« tidigareläggs och hamnar mitt i ett skeende som det så att säga flaggar för; »Never forget in the story of Jesus, the hero was killed by the state.« Vad har vi glömt? Att det är duons mest inspirerade verk hittills, oavsett tajmingen.

 

8. FIONA APPLE

Fetch the Bolt Cutters

Epic/Sony

I den ädla men svårbemästrade konserten att återuppfinna sig själv är »Fetch the Bolt Cutters« en smärre uppenbarelse. På vad som är hennes femte album vänder den betydelsefulla men åtminstone i Europa ofta lite förbisedda New York-singer-songwritern ut och in på sin karriär, sitt hantverk och sitt kall ifråga om produktion, arrangemang, instrumentering och tja, det mesta. Emellanåt sjövilda rytmer går stick i stäv med melodierna, låtarnas uppbyggnad vänder gängse strukturer ryggen och de skarpa texterna växlar mellan humor, ilska, smärta och befrielse. Sammantaget utmynnar det i popmusik som omöjligen låter sig ringas in och som i sin strävan efter detta sträcker sig så långt att det rentav blir något annat än popmusik. Popmusik 3.0., kanske? Eller som hennes gitarrist David Garza formulerade det i The New Yorker: »She wanted to start from the ground. For her, the ground is rhythm.«

 

9. MOODYMANN

Taken Away

Kenneth Dixon

Gospelhymner för dansgolvet. Smärtsamma eller lustfyllda vädjanden i form av extas och beats som borrar sig in i benmärgen. En ibland dunkel, ibland mer uppenbar och sällan alldeles avlägsen oroskänsla. Sirener driver in och ut ur ljudbilden. Möjligen som påminnelse om att Kenny Dixon Jr, alltså den gåtfulle producent/DJ-veteranen Moodymann, i fjol råkade ut för ett vad det verkar omotiverat våldsamt polisingripande utanför sitt eget hem i Detroit. Eller bara en rent allmän bild av hemstaden, hemlandet, tillvaron som afroamerikan. Framför allt är »Taken Away« en lika magnetisk som omisskännligt atmosfärisk hyllning till soul, house, techno, funk, Prince, hiphop, elektronisk puls, rentav blues och så då djup, gudomligt groovy gospel.

 

10. KHRUANGBIN

Mordechai

Dead Oceans/Playground

Psykedelia, dub, exotica och ett överskott av aktivitetshämmande Texas-sol. Khruangbin är kitsch med klass. Den huvudsakligen instrumentala Houston-trion har onekligen ritat in sin egen terräng och därutöver, kanske inte minst här på tredje albumet »Mordechai«, hittat ett sound som är allt annat än låst men ändå väldigt distinkt. Det rör sig om något så ovanligt som feelgood-musik utan övertydlighet, snarare draperad i en rökelsetät aura av mystik, lekfullhet, nyfikenhet och sensualitet.

 

11. NADIA REID

Out of My Province

Spacebomb

Det är knappast något unikt att basera en skiva på längtan och hemlängtan. Det är en annan sak att få skivan ifråga att låta som längtan och hemlängtan känns. Att »Out of My Providence« i så hög grad har flugit under radarn är beklagligt, ändå tämligen logiskt. Det handlar om sånger som knappast armbågar sig fram, mestadels försiktigt brummande sånger i halvtempo som fångar en människa i förändring. Här finns inga utspel, marginell dramatik, genuint och befriande lite »Spotify-tänk«. I mångt och mycket är skivan en återhållsamt folksoulig lägesrapport från en nyzeeländska med drömmar om Kanada (ja, hon har lyssnat en hel del på Joni Mitchell och familjen Wainwright) och som befinner sig mitt emellan att våga fortsätta följa sitt kall och att tvingas vara ifrån människor hon står nära.

 

12. MARIA MCKEE

La vita nuova

AFAR/Fire/Border

Att vara modig och kasta det gamla långt bakom sig är allt annat än en given garant för succéartad karriäromsstart. Lite för många låtar från den här skivan, som släpptes i årets början, ligger och krampar kring tiotusen lyssningar hos den där streamingtjänsten. Efter att ha blivit bränd av branschen både två och fyra gånger har Maria McKee det senaste decenniet hållit en låg musikalisk profil men på ett personligt plan genomgått en smärre omvandling och kommit ut som queer. »La vita nuova« är bångstyrig och krävande, fast inte särskilt svår. Artistens patenterade dramatik och yviga utspel finns kvar, men i en mer sparsmakad inramning än vi är vana vid. Vänner av hennes country- och soulrepertoar må hitta lite att yvas över men skulle också kunna glädjas åt att här hitta något annat än de någonsin hade förväntat sig.

 

13. CARIBOU

Suddenly

City Slang/Playground

»Underbara små acid-karameller slängs in och blandas med dova houseproduktioner med old school-eko. Allt liksom inlindat i en dimma av både lycka och smärta.« Så skrev vi när 2014 års »Our Love« letade sig in på fjärdeplats på det årets årets bästa album-lista. De samplingsburna låtarna på lika briljanta »Suddenly« är koncisa, strama, vet tydligt vart de ska och vad de vill åstadkomma, tillåts aldrig driva i väg. Vid det här laget vet vi vad vi kan vänta av Dan Snaiths elektroniska falsettpop, därutöver blir kanadensarens melodikänsla bara mer och mer raffinerad. Med det sjunde Caribou-albumet lurarna känns sorg, ensamhet och livets ofrånkomliga skörhet som någonting fint.

 

14. FOUR TET

Sixteen Oceans

Text/Border

Om han hade varit självbelåtet lagd kunde fragmentelectronicans nu fyrtiotreårige överstefurste valt att leva på gamla meriter. Och då sannolikt ha setts som en rälig 2003-relik utan särskilt mycket relevans för nuet. Men Kieran Hebden har inget intresse av att stanna upp eller fastna i en specifik era. »Sixteen Oceans« är så kärleksfullt dekorerad och detaljrik att lyssnarens sinnen blir (varsamt) totalstimulerade från första till sista sekund. Kalla det sofistikerad öronmassage. Klubbrytmer och meditativt fågelkvitter och andra field recordings sida vid sida bildar tillsammans en sorts biodynamisk växthusfunk som balsamerar din själ.

 

15. PA SALIEU

Send Them to Coventry

Warner

Det var 2020 det tog fart för honom, med låten »Frontline«. Det kunde Coventry-rapparen sannerligen behöva efter att förra året ha blivit skjuten i huvudet i sin hemstad. Sålunda är det ingen romantiserad bild som Pa Salieu förmedlar av sin närmiljö. Samtidigt är det inte bara våld och hopplöshet. Det finns annat också, sådant som människorna som är kvar där klamrar sig fast vid och tror på fast alla andra har slutat göra det. Gambiansk dancehall och grime hand i hand genom fördärv och förälskelser.

 

16. CHARLI XCX

How I’m Feeling Now

Atlantic/Warner

Hyperproduktiv, näsa för hits, ständigt på jakt efter nästa sound. Charli XCX:s fjärde album är futuristiskt, fragmentariskt, småstört, överstyrt, sönderhackat. Men det rymmer rakt igenom också besinningslöst catchy isolationspop från ett år vi alla vi vill glömma men alltid lär bära med oss. Det var ju inte så här livet skulle bli. Men Charlotte Aitchison, vars hyfsat kaxiga låtskrivar-CV ståtar med poster som »Fancy« (Iggy Azalea), »I Love It« (Icona Pop), »Same Old Love« (Selena Gomez) och »Señorita« (Shawn Mandes & Camila Cabello), för att inte tala om egna triumfer som »Boom Clap«, »Break the Rules« och »Boys«, vänder all Covid-karantänens osäkerhet och leda till en veritabel kreativ kavalkad som på alla vis utgör motsatsen till somliga gnällgubbars faktafrånvända grymtanden.

 

17. TAYLOR SWIFT

Folklore

Republic/Universal

Vid det här laget har superstjärnan gjort det mesta, kastat sig från genre till genre, varför akustiskt orienterade »Folklore« möjligen ska ses mer logisk än överraskande. Särskilt som hennes evigt brådmogna melankoli och bitterljuva storytellersötma hör hemma i den här spartanska ljudmiljön. I stort är det lika melodiskt, poppigt och metodiskt välskrivet som någonsin tidigare, låt vara i en mer avskalad och höstmurrig inramning. Om hon sedan har gjort den här skivan för fansen, för sig själv eller som en smart manöver i hur hon ska uppfattas, skitsamma, det kanske förresten är allt det som gäller – hon har gjort den, punkt. Dessutom har hon passerat trettio. Taylor Swift lär inte stanna här, men just nu klär vemodet henne, året och allas vår sinnesstämning väl.

 

18. GRIMES

Miss Anthropocene

4AD/Playground

Det har varit skivbolagsbråk och det har varit Elon Musk och möjligen ett slags konstigt försvar av hans fackbekämpningsmetoder och så då då parets gemensamma barn som ingen kan uttala namnet på. Sedan vi senast hörde av Grimes har hennes musik kommit ur fokus och blivit alltmer avlägsen. Det var rentav så att en allmän backlash gentemot henne var långt gången. Men så kom »Miss Anthropocene« och åter satt vi stumma av häpnad. Vad är vi hör? Vad gör hon? Efter denna avataravancerade, stundom gothmörka och stötvis sorgligt ensliga klimatförändringssångcykel blir det svårt att åter förtränga hennes musikaliska kapacitet.

 

19. NUBYA GARCIA

Source

Concord

Debutalbumet från en av den nya London-jazzens portalfigurer, Camden-fostrade tenorsaxofonisten och kompositören Nubya Garcia, har dröjt men visar sig vara värd all väntan. Här får vi en närmast vördnadsbjudande panoramavy över ett London som inte vore London utan dess karibiska och västafrikanska påverkan. En känsla av ursprung, samhörighet och utveckling löper genom skivans samtliga nio spår, som förgrenar sig ut i allt ifrån dubstep och cumbia till reggae och dub. »Source« är rik, fyllig, lustfylld, ödmjuk inför historien, redo för framtiden.

 

20. CHRISTIAN KJELLVANDER

About Love and Loving Again

Tapete/Border

»You know when you know, it ain’t ever coming back.« Det fanns till synes ingen avgörande brytpunkt. Utvecklingen skedde gradvis, i försiktiga men tvärsäkra och mycket medvetna rörelser. Plötsligt en dag var Christian Kjellvander fri att ta sina låtar precis dit de behövde tas, inte längre knuten vid en given sorts sorts americana- eller singer-songwriterformula. Det han gör i dag, sedan några skivor tillbaka, har ofta lika mycket gemensamt med jazz, postrock eller drone som någonsin med nämnda genrer – verifierat av han på ett annat formidabelt och makalöst välljudande album i år samarbetade med musikaliskt gränslösa combon Tonbruket. »About Love and Loving Again« är ingen slutpunkt, men tvivelsutan en karriärtopp. Majestätisk, stoisk, vidunderlig, om än inte på en enda punkt insmickrande.

 

21. PHOEBE BRIDGERS

Punisher

Dead Oceans/Playground

En rolig, smart, weird men begriplig och sociala medier-genialisk indiestjärna. I så hög grad att hon kommer undan med något så fel, politiskt inkorrekt och i det kreddsammanhang hon tillhör udda som ett Playboy-utvik. Phoebe Bridgers leker med sin berättelse och självbild och struntar blankt i vilka åsikter folk har om hur hon förvaltar exponeringsytan. Det är en sak. Men så hör du »Punisher« och inget av nyss nämnda spelar någon som helst roll: då lystrar du till en egensinnig folkrock kan beröra likt Elliott Smith utan att försöka dölja det luriga leendet i mungipan. Phoebe Bridgers är i grunden en klassisk singer-songwriter men en som tänjer på bilden av hur en klassisk singer-songwriter kan vara, göra och låta. Vi förtjänar henne inte men ack vad vi behöver henne.

 

22. SHABAKA AND THE ANCESTORS

We are Sent Here by History

Impulse!/Universal

2018 tog han plats med bleckblåsintensiva Sons of Kemet-manifestet »Your Queen is a Reptile« och gjorde 2019 detsamma med »Trust in the Lifeforce of the Deep Mystery« av psyk/krautjazziga konstellationen The Comet is Coming. När Shabaka Hutchings nu äntrar den här tidningens årsbästalista för tredje året på raken gör den fysiskt reslige fanbäraren för vår tids gränsöverskridande London-jazz det under namnet Shabaka and The Ancestors där han tillsammans med en drillad trupp sydafrikanska likasinnade levererar mörka, olycksbådande och stämningstäta toner som landar i ett rastlöst, kakofoniskt kittlande och andligt innerligt gränsland mellan Hugh Masakela, Fela Kuti, John Coltrane, Pharoah Sanders och Miles Davis kring »Bitches Brew«.

 

23. ANNA HÖGBERG ATTACK

Lena

Omlott

Bland det mest frenetiska, omskakande och samtidigt vackra du kan höra inom svensk jazz av i dag. På »Lena« hörs en närvarande och eldig musik som gör intryck på så många vis, enligt en perfekt konstruerad balans. Eller som PM Jönsson skrev i sin Sonic-recension av skivan: »Det är både individuellt flow och kollektivt tryck. När musiken ändrar skepnad en bra bit in i ’Tjuv’ med groove på basen och ett mer spirituellt sound samtidigt som en melodi etableras tjoar jag högt och sveps med av musikens kraft.«

 

24. AUTECHRE

Sign

Warp/Border

Sju år efter deras senaste riktiga album återvände Rob Brown and Sean Booth till en helt annan värld än den vi kände senast de lät tala om sig. Den brittiska duon gjorde det med inte mindre än två plattor, »Sign« och »Plus«, släppta ett par veckor inpå varandra i oktober, på vilka de fortsätter att tänja och bända elektronisk musik till oförutsägbara, förunderliga och genuint egendesignade ljudskärvor. »Sign« är en relativt icke-rytmisk, närmast ambient, inbjudande och ytterligt fängslande skiva. I en intervju med New York Times sa Sean Booth apropå det faktum att Autechre inte sällan får höra att deras musik saknar känslor eller låtar: »The issue for me has always been that I can feel it. So I wonder sometimes whether our emotions are too subtle for people to pick up on. You can’t think that we’re not feeling it. I mean, what would be the point in doing music if you weren’t feeling it?«

 

25. SLOWGOLD

Aska

Playground

Amanda Werne började skriva låtarna till skivan med utgångspunkt i att den skulle bli gruppens sista. Väl klar insåg hon att det inte alls måste bli så. Med »Aska« i lurarna är det lätt att sympatisera med den slutsatsen. Deras närmast patenterade hybrid av ökenrock, drömska Neil Young-exkursioner och proggelement övergår här, åtminstone bitvis, i en kargare ljudmiljö som ekar av åttiotal och ödslig postpunk – utan att för den skull jiddra med Slowgold-identiteten vi lärt oss älska. Svensk rock på svenska blir inte mer innerlig och utforskande än i händerna på denna ruggigt samspelta Majorna-ensemble som väl snart borde betraktas som nationalklenod.

Dessa ska inte heller glömmas: Kelly Lee Owens, Christian Kjellvander & Tonbruket, Nine Inch Nails (»Ghosts V: Together«), Autechre (»Plus«), Nine Inch Nails (»Ghosts VI: Locusts)«, Basia Bulat, Freddie Gibbs & The Alchemist, Bill Callahan, Iiris Viljanen, Actress, The Avalanches, Oneohtrix Point Never, Perfume Genius, Sturgill Simpson, I.B. Sundström, Fleet Foxes, Soccer Mommy, Off The Meds, Jay Electronica, Thundercat, Kehlani, Brent Cobb, Wiley (»Boasty Gang – The Album«), Haim, Oranssi Pazuzu, Mattias Alkberg, Gillian Welch & David Rawlings, Theo Parrish, Deftones, Washed Out, Mahne Frame, Destroyer, Nduduzo Makhathini, Asher Gamedze, Archimedes Badkar, Angel Olsen, Bibio, Lutan Fyah, Courtney Marie Andrews, Wiley (»The Godfather 3«), Black Marble, Kaatayra, Ela Minus, Baxter Dury, Shirley Collins, Standing On The Corner, Adrienne Lenker, Cleo Sol, Ane Brun (»After the Great Storm«), The Flaming Lips.

 

Framröstat av: Sara Berg, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Tony Ernst, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, PM Jönsson, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.




Relaterat

2019 års bästa album