En kväll på Lakeside Lounge

Sista kvällen i New York.

Vi sitter på Raw Bar i Chelsea-kvarteren – där de kvällen till ära har zydeco-tema – och grunnar på vart vi härnäst ska ta och styra stegen en afton som denna.

Ett tag funderar Anders, Jesper och jag på att ta oss ut till Williamsburg i Brooklyn och se Liars. Men vi har varit där, i Bedford-området, på dagen och handlat kläder till tonerna av Libertines »Up the Bracket« på Beacon’s Closet mitt emot Brooklyn Brewery och beställt löjligt billig Bud av världens suraste, tillika mest tandlösa, gamla bartender på Fleshtones stamhak Greenpoint Tavern.

Så, det får nog vara.

Inte vet jag vem av oss som säger det men den försiktigt ställda frågan »ska vi åka ner till Lower East Side i kväll igen?« åtföljs i alla fall inte av några protester.

Några Rockin’ Sidney-låtar, varsin tallrik jambalaya och en kvick taxifärd senare är vi där nere vid Tompkins Square Park. Än en gång. Vi börjar med en martini på den för de här kvarteren ovanligt stilfulla och eleganta baren Rue-B, där en chanson-inspirerad jazzduo förstärker den redan europeiskt romantiska stämning som omgärdar stället. Ett ställe med klass, och ytterst sympatiska bartenders, även om drinken ifråga smakar dåligt utspätt färgmedel.

Klassiska Lakeside Lounge, strax söderut på Avenue B, har vi egentligen tänkt att belägra först senare på kvällen, när vi anammat det lätt spirituella humör som lämpar sig bäst på ett primitivt hål-i-väggen av den sorten. Men när vi på väg ifrån Rue-B går förbi haket hör vi livemusik och ser en liten combo sitta och spela invid fönstret inne i lokalen. Det låter inte illa, och då vi är sugna på öl efter den sötsliskiga röra vi just hällt i oss släntrar vi in. Som vi står där med varsitt glas och tittar på det lite spretiga bandet, där speciellt frontmannen ser extraordinärt härjad ut, tycker jag mig känna igen låten. Där finns ett vemod och en förmåga att artikulera smärtsamma sanningar som ringer bekant. Och sångaren låter, ser ut och känns som en osalig, om än godhjärtad, ande från någonstans i det förflutna.

Jag rannsakar mitt minne, försöker känna igen melodi och text, försöker placera sångarens röst och möjligen även utseende, och efter otaliga vändor i hjärnarkivens alla vinklar och vrår vågar jag till slut luta mig fram mellan mina vänner och påstå: »Jag tror bestämt jag vet vem det här är. The Backsliders, eller åtminstone sångaren från The Backsliders.«

Och, jodå, vid en närmare koll berättar en anspråkslös affisch utanför Lakeside Lounge att mannen på scen är Chip Robinson från Backsliders.

Backsliders gav ut sitt debutalbum »Throwin’ Rocks at the Moon« på indierocketiketten Mammoth 1997. Skivan, som var producerad av Dwight Yoakams pålitlige gamle vapendragare Pete Anderson, möttes av exalterade recensioner och allmän uppståndelse. Det här var ju när alternativcountrygenren hade sin absoluta högtidsstund och bra skivor i genren vällde fram varje vecka. Jag kommer ihåg att jag delade ut fyra stjärnor när jag recenserade plattan i Sound Affects, att jag jämförde gruppen med The Blasters och minns jag inte helt galet fanns skivan med på min lista över det årets bästa album.

Precis som altcountrykollegorna Whiskeytown, vilka man ofta buntades ihop med, kom Backsliders från North Carolina. I ungefär samma veva som »Throwin’ Rocks at the Moon« släpptes gav Whiskeytown ut albumet »Strangers Almanac«, som raskt gjorde bandet till genrens hetaste och mest omtalade namn.

Med det mer honkytonk-svängiga Backsliders hände däremot inte mycket alls. Medan en ung självförtroendefylld snygging som Ryan Adams seglade i väg mot stjärnorna, bland annat genom att knycka såväl gitarrist som basist från just Backsliders, sjönk den luffarliknande fyrtioåringen Chip Robinson allt djupare ner i skiten. Mot slutet av nittiotalet bodde han i husvagn på en trailer park utanför Raleigh i North Carolina. Han lyckades skrapa ihop en ny trupp musiker med vilka han spelade in ytterligare en platta, 1999 års »Southern Lines«, som gick världen, inklusive mig, obemärkt förbi.

Sedan dess har jag inte hört talas om eller ens tänkt på Chip Robinson.

När han nu sitter på en stol med en akustisk gitarr några meter framför mig på en bar i New York är det inte utan att det faktumet – att jag slutade bry mig – svider mitt samvete. Det är så tydligt att den man vi ser är en man som sett chanser komma och framför allt sett chanser gå. Som bränt sitt ljus i båda ändar. Som aldrig kommer att bli lika erkänd som hans låtar är briljant känslostarka vardagsdramer om kärlek, hopp, tro och aldrig infriade drömmar.

Man ska inte klamra sig fast vid hjältar för att de en gång i tiden har gjort bra saker – släpper de skit ska de ersättas av nya hjältar, det är så det funkar, det är så jag funkar för det mesta. Men Chip gjorde aldrig bort sig, han bara ignorerades – trots bra skivor. Och med tanke på hur mycket jag lyssnade på »Throwin’ Rocks at the Moon« borde jag ha varit mer trogen, borde ha varit mer vaksam och haft honom i åtanke någonstans, om så bara i utkanten av medvetandet.

Jag märker ju hur rörd jag blir. Allra mest när Chip med sin ibland honungslena men oftare tilltygat taggtrådsrossliga röst sjunger låten »Throwin’ Rocks at the Moon« och en av snubbarna i hans kompband plockar upp en fiol som accentuerar det outtalade hot som stryker omkring i mörkret inom varenda människa. Jag har närmare till tårar än jag efteråt kan medge, även om jag märker att också mina vänner berörs starkt.

När Chips set är över stegar jag fram och tackar för en grym spelning och för att han gjort en så fantastisk skiva som »Throwin’ Rocks…«. Han ser lite överraskad ut, skiner sedan upp och tar mig i hand innan han återgår till att plocka ihop sina prylar.

Anders, Jesper och jag beställer varsin bourbon & cola och matar Lakeside Lounges klanderfria jukebox med dollarsedlar.