Ane Brun

– Jag har aldrig valt det här för att jag ska bli någonting. Folk tror alltid att man alltid väljer allting för att man vill någonting med det när det bara är ett slags passion, någonting som man börjar med för att det är roligt.

Ane Brun sitter i ett hörn på ett kafé på Långholmsgatan i Stockholm, med en kaffe latte och en dosa Tre Ankare framför sig på bordet. Lördagsfikande Söder-småbarnsfamiljer sitter vid borden omkring.

Tjugoåtta år gammal har hon precis släppt »A Temporary Dive«, uppföljaren till det lyckade och tämligen omskrivna debutalbumet »Spending Time With Morgan« från 2003. Morgan är namnet på hennes akustiska gitarr, om ni undrar.

Skivbolaget Det Er Mine är, som namnet antyder, hennes eget (hon har det ihop med Ellekari Larsson från The Tiny).

Ane själv är det bästa norska som svensk musik har fått fram sedan Annifrid Lyngstad. Eller nåt. En låtskrivare, gitarrist och sångerska som både är och inte är en arketypisk singer-songwriter. Hon verkar i en tradition formad av namn som Joni Mitchell och Nick Drake men den som lyssnar hör att det knappast är hennes fel att allt fler börjat sucka över »den överbefolkade singer-songwritergenren«.

Framför allt är Ane Bruns låtar betydligt mer mångbottnade än åtskilliga kollegors, både vad gäller musik och lyrik. Med ett fåtal plockande toner på gitarren – ofta bara uppbackade av några stråkar eller ett återhållet piano – och omsorgsfullt valda ord bygger hon upp stämningar där lika mycket av attraktionen och spänningen ligger i det som sägs som det som bara anas mellan raderna.

Begränsningarna blir en tillgång och en utmaning. I de mörkaste verserna, i de riktigt djupa hålen, letar sig alltid några lekfullt formulerade ljusstrimmor in. Samtidigt som det också i de mest sprudlande refrängerna, som den Kinks-klingande Ron Sexsmith-duetten »Song No. 6« på nya albumet (inspelad en bakfull söndag efter Storsjöyran, för övrigt), anas en liten salt smak av tårar någonstans i harmonierna.

När jag frågar om eviga favoritskivor nämner hon P J Harveys »To Bring You My Love« och Miles Davis »Kind of Blue«, och det känns onekligen som en ganska självklar kombination för Ane Brun.

Inte alldeles oväntat har Ane en del åsikter om beteckningen »singer-songwritermusik«.

– Det säger så lite om vad det är för stil och känslan man har i uttrycket. Man kanske kan sätta några artister i samma fack för att de sjunger om ledsna saker och spelar gitarr men det är uttrycket det handlar om. Därför tycker inte jag att man kan tävla med någon annan singer-songwriter, eftersom det någonstans bara går ut på att nå fram. Om någon har en väldigt särpräglad röst antingen älskar eller hatar man den. Då går det antagligen inte att vinna över folk till andra sidan genom att bli tajtare på att spela.

För Ane Brun började allting i Molde, en naturskön liten norsk kuststad med tjugofemtusen invånare. Väldigt borgerlig, enligt Ane, och för resten av världen kanske mest känd för sin årliga internationella jazzfestival.

Hennes mor är musiklärare och djupt engagerad i stadens jazzscen. Det fanns massor av skivor hemma och från det att Ane var väldigt liten såg hon alla stjärnorna på festivalen. Första konserten var Herbie Hancock. Men hon spelade ingenting själv när hon växte upp. I stället höll hon på med rytmisk sportgymnastik tills hon var sjutton, när hon »började dricka och bli kär och så där«. Molde kändes snart litet och Ane flyttade först till Spanien en sväng och därefter till Oslo. Hon pluggade och jobbade i skivaffärer. En jul när hon var tjugo hade hon hört Ani DiFrancos album »Dilate«, och när hon åkte tillbaka till Oslo plockade hon med sig en nylonsträngad gitarr från föräldrahemmet.

– Jag fick en total kick av det! Jag bestämde att jag skulle sitta hela våren i Oslo och lära mig spela gitarr på riktigt, lära mig en massa låtar och spara pengar, och så skulle jag åka till Barcelona i flera månader på sommaren och spela på gatan. Så det gjorde jag. Jag var absolut inte speciellt bra och spelade bara covers av konstiga artister som ingen hade hört, men det var väldigt kul, och så lärde jag mig att pressa mig på folk. [skratt] Ingen hade ju bett mig spela men jag fick dem ändå att lyssna.

– Om jag har några förebilder eller inspirationskällor är det Ani DiFranco och Elliott Smith. Hans låtar tycker jag också alltid har något snyggt som driver musiken. Hans vändningar blir till något slags spänningar som gör att man aldrig tröttnar på hans musik.

Efter att ha flyttat från Oslo till Bergen träffade hon en svensk kille, och när han kände att han ville tillbaka hem, sommaren 2000, följde hon med honom till Uppsala. Det tog slut men Ane stannade kvar. Snart drog hon vidare till Stockholm och började på kulturvetarlinjen.

– Jag kände att om jag skulle flytta hem igen, utan honom, så skulle det bli som att gå tillbaka ett steg och det hade jag aldrig gjort tidigare. Så det gick helt enkelt inte.

I Stockholm började hon spela alltmer, på allt från små popklubbar till en sjuksköterskemässa. Ett flitigt spridande av hembrända CD-R:er fick i gång snacket, en av dem blev spelad i P3, därefter ville Hultsfredsfestivalens demoscen ha henne och snart hade Ane Brun något som kunde kallas en karriär i Sverige.

Att släppa första skivan på eget bolag kändes naturligt.

– Det växte fram när jag höll på med den. Jag hade läst om artister som gjorde det, inte minst Ani DiFranco, men do it yourself-grejen var inte så politisk för mig. Det var mer att jag inte ville vänta. Jag tänkte också att om man kan börja väldigt smått och gå framåt med väldigt små steg kan man behålla musiken som… en glädje. Om jag fick en skiva släppt av ett skivbolag skulle de försöka lansera mig och så skulle kanske inte det gå och så skulle jag kanske tappa lusten. Musiken hade blivit en väldigt viktig personlig grej för mig, en meditation nästan, och jag ville inte förlora det.

Blev du förvånad över det goda mottagande som första skivan fick?

– Jag blev skitglad, först och främst. Jag hade verkligen inte förväntat mig det. Samtidigt blev allt arbete runt omkring jobbigt. Efter två–tre månader var det väldigt mycket på en gång, så i en period hade jag ett sånt där riktigt dyk. Det är det som låten »A Temporary Dive« handlar om. Jag hade eget skivbolag och var ute och spelade samtidigt. Jag träffade en ny kille i samma veva, så allt hände på en gång och plötsligt var dygnet alldeles för kort, man hade tre timmars sömn varje natt och man var väl egentligen här uppe hela tiden. [måttar med handen över huvudet] Det var inte förrän efteråt, när jag mådde bra igen, som jag kunde börja känna att »fan vad stolt jag är, tänk att jag fick till det!«.

Din musik är bitvis väldigt blå men samtidigt lekfull, inte minst på nya skivan. »My Lover Will Go« är ju närmast en blues, mörk och ljus på samma gång.

– Ja, den är ganska bluesig. Den skrev jag också lite humoristiskt för mig själv. Jag var så jääävla dumpad och tyckte att allt var så patetiskt, för att jag hade blivit så dumpad och betedde mig precis som man gör när man är dumpad. Jag hade aldrig varit med om det förut, att man liksom sitter och super för sig själv. [skratt] Man nästan skrattar åt det samtidigt som man gråter. Jag satt hemma och var så där ledsenglad samtidigt, och så kom den där refrängen. Jag tyckte att den lät lite som en sjömansvisa. När jag kom till repet nästa dag sa jag »jag skrev en blues i går«, skrattade lite och började spela. Och så sa de andra »Men det här är ju grymt« och jag bara »men tycker ni? Det är ju en jättekonstig låt«. Jag hade ingen tro på den alls från början, jag tyckte mest att den var så otroligt komisk.

Ane Brun säger att hon rotat sig i Stockholm nu, och det räcker att höra henne prata för att tro det. Norskan är nästan helt bortslipad, sånär som på några få ord och betoningar. Hon menar att det känns som att det finns en liten scen för det hon håller på med här, och att det snarare handlar om att backa upp varandra än konkurrens. Tomas Andersson Wij och Britta Persson är kompisar, Anna Ternheim tipsar om Ane på sin hemsida och Tobias Fröberg och hon brukar spela nya låtar för varandra. När hon pratar om det låter det nästan som när Bob Dylan beskriver det tidiga sextiotalets Greenwich Village i »Chronicles«.

– Fram tills nu har jag alltid varit ganska rastlös. Tycker jag att livet börjar bli monotont måste jag alltid göra något åt det, typ säga upp mig eller flytta eller någonting. Men nu känner jag att nu är jag här och nu ska jag vara här.

Det är väl lite det som »To Let Myself Go« på nya albumet handlar om också?

– Ja, det är lite det, att man aldrig kan stanna kvar där man är. Men det sker så mycket »omonotona« saker hela tiden nu, jag reser mycket och så, att jag inte har lust att flytta i väg längre. [skratt] Jag kan täcka upp min dos av rastlöshet ändå. ■