Ane Brun: Leave Me Breathless

Till att börja med: vi behöver inte fler tolkningar på lejonparten av dessa låtar. De flesta är moderna eller aningen mindre moderna standards. Du har hört dem med coverband, med hotellbarpianister, med gatumusikanter i Budapest och Nässjö, med alla upptänkliga artister och aspiranter hos en streamingtjänst nära dig.

Samtidigt är det omöjligt att inte beundra Ane Brun för att hon tar sig an dem, från »Unchained Melody« och »Always on My Mind« till »Make You Feel My Love« och »By Your Side«. Tänker du ett steg till känns det dessutom självklart för vem skulle kunna ro det i hamn och kanske till och med få det att upplevas meningsfullt om inte just Ane Brun? En av vår tids mest känsliga, lyhörda, mångfacetterade, upplysande, aldrig ospännande röster. Allt får en mening, även sådant du vanligtvis viftar bort, när hon lägger in sin andning, sitt förstånd, sin konstnärlighet och mänsklighet. Jag vet inte hur viktig hennes tolkning av Nick Caves »Into My Arms« egentligen är men det är en frågeställning som faktiskt blir irrelevant i samma sekund du hör hennes frasering. En del har det inte, en del har det. Så här dags vet vi var någonstans Ane Brun hör hemma.

Med det sagt är ingenting här lika drabbande som versionen av Tom Pettys »No Reason to Cry«. Jag visste inte ens att låten fanns, hade i ärlighetens namn avfärdat just den Petty-plattan (»Mojo«) som »trött bluesrock«, vilket givetvis främst var en ursäkt för att ha lyssnat för dåligt. Och jo, kanske har det en del med hans bortgång att göra. Kontexten är aldrig oviktig. Men, och oavsett: det är mer än så. Det är först här vi kan greppa det »kärleksprojekt« som »Leave Me Breathless« de facto är: Ane Brun spelade in de här låtarna för att liksom manifestera sina känslor för en annan person.

När du hör »No Reason to Cry« behöver du inte veta. Du behöver bara förstå.